Tankar kring adoption

Dikotomier, där man gör uppdelningen mellan två delar. Allt måste tillhöra den ena delen, eller den andra – enligt detta kan man alltså inte vara både man och kvinna samtidigt. Man är antingen det ena eller det andra. Det är antingen svart, eller vitt.
Ibland kanske denna uppdelning inte spelar någon större roll, ibland kan det vara skönt att se saker och ting som det ena eller det andra; det blir kanske enklare då. Men vad gör man om man varken känner sig svart eller vit, utan mer grå?
Ni har säkert, under er uppväxt, känt att det vid tillfällen (eller väldigt ofta?) finns förväntningar på er. Det kan vara förväntningar från samhället, att du som kvinna eller man förväntas uppföra och uppträda dig på ett visst sätt. Det kan vara förväntningar från familj, i form av att de förväntar sig att du ska prestera på ett visst sätt. Det kan vara från en grupp du anses tillhöra, kanske är du religiös och förväntas då att tycka och tänka på ett visst sätt.
Sådant kan vara svårt att hantera.
Adopterad.
Jag kom till Sverige när jag var fem månader gammal från Kolkata (Calcutta), Indien. Jag vet inte mycket om min bakgrund, annat än att det i mina adoptionspapper står att min mamma gav barnhemmet rätten att ta hand om mig och att hon hade låg socioekonomisk status. Vilket passar in på stereotyperna(?) som kommer upp då man talar om adoption; där hemlandet porträtteras som fattigt och där den biologiska mamman ofta är ung eller för fattig för att behålla sitt barn.
Med adoption kommer också förväntningar, eller i alla fall vissa uppfattningar. Jag säger inte att de har varit fel, men ibland har de varit svåra att förhålla sig till. Många har frågat huruvida jag är intresserad av min bakgrund, vill jag veta mer om min biologiska mamma (ja, det är ofta min biologiska mamma som det frågats om)? När jag var liten, runt 10-11 år så svarade jag alltid med ett skarpt nej. Som grund till detta låg nog mycket min rädsla för Indien, jag kommer ihåg att jag – när mamma och pappa först talade om återresa till Indien – var rädd för att det skulle bli strul och att jag inte skulle få komma tillbaka hem med dem. När jag svarade nej, sade det flesta Nej, okej kanske inte nu. Men du kommer att bli intresserad av det senare! Ja, de flesta verkade väldigt säkra på det. När jag fick höra det då blev jag obekväm och lite rädd, jag ville inte veta så mycket. Jag hade ju ett hem och föräldrar, skulle jag fråntas dem, nu när jag hade en familj? Jag kunde också känna en ilska vid dessa tillfällen, som att de som frågade mig och antog att jag var så intresserad av min ursprungsfamilj, såg på min familj som otillräcklig eller inte overklig.
Frågan om min bakgrund och mitt förväntade intresse kring detta har följts av förväntningar kring att jag alldeles säkert måste vara jättenyfiken på Indien, mitt ”hemland”. Mitt hemland? Även om jag under de tidiga skolåren inte kände mig riktigt svensk och alltid obekväm och rädd när någon på något sätt ifrågasatte min svenskhet och kände att jag i alla fall var indisk (det kunde ju ingen ta ifrån mig) — så har jag aldrig sett Indien som mitt hemland. Inte på det sättet, det ordet gillar jag inte riktigt. Det låter lite som ”ska du inte tillbaka hem snart”. Indien känns som en del av min historia och min bakgrund, vilket jag gillar.
Människor har också ofta frågat mig om jag inte vill lära mig indiska? Vill jag inte lära mig mer om deras seder och ”min” kultur? Visst har jag väl varit lite nyfiken på det indiska språket, men det har inte känts jätteviktigt. När jag under mellanstadiet fick en vän i skolan som var från Afghanistan berättade hon hur hon älskade att se indiska filmer och frågade ”gör inte du det?” Jag hade absolut inget emot frågan, istället började jag känna mig lite dum, varför ville jag inte veta mer?
Har jag då aldrig tänkt på mina rötter? Vill jag aldrig tillbaka till Indien? Nej, det är klart att jag har tänkt på mina rötter, men de har inte alltid känts väldigt viktiga att veta mer om. Men det har känts som en trygghet, eller mer som en trevlig känsla att de finns där och att de är en del av mig. Och jag åkte faktiskt tillbaka till Indien med min familj 2005 (här kan ni läsa mer om min återresa).
Sedan 2009 har jag varit frilansare för Familjeföreningen för Internationell Adoption (FFIA) och under dessa år som gått har jag kommit i kontakt med fler adopterade ungdomar, jag har gått med i mitt barnhems Facebookgrupp. Ja, jag har faktiskt blivit lite mer intresserad, lite mer insatt. Samtidigt är jag ändå kluven.
Återigen känns det som att det finns förväntningar, såväl från andra som från mig själv. Jag är medveten om att ”gruppen” adopterade inte är en homogengrupp, men samtidigt — borde jag inte tycka och tänka som många andra? Och finns det många andra där ute som tänker som jag?
På bara de senaste månaderna har jag kommit i kontakt med adoption och adoptionsåsikter ännu mer än tidigare. Via Jyothi Swahn Bai som ligger bakom Instagamkontot (@enstenhardjavlabrud) och Linnea Brännström som ligger bakom Instagramkontot (@adopteradisverige). Båda konton är väldigt intressanta enligt mig och de har fått mig att verkligen tänka på det här med adoption. Vad innebär det? Hur känner andra? Och jag har börjat konfrontera mig själv — hur känner jag?
Under min uppväxt har jag egentligen inte haft så mycket kontakt med andra adopterade (ja, förutom min lillebror, men vi har inte direkt pratat om det här) och det jag har upplevt är att många i min närhet inte har varit vidare intresserade alls av sin bakgrund, vissa har inte ens upplevt någon form av rasism/vardagsrasism eller ifrågasättande av deras svenskhet. Medan vissa jag har kommit i kontakt med nu, på senare tid, har upplevt allt detta och ställer sig kritiska till internationell adoption.
Linnea skrev ett bra inlägg på IG-kontot och jag är beredd att hålla med om mycket, även fast jag (tyvärr) inte känner att jag kan ta ställning än. Hon skrev att hon som individperson är relativt positiv till internationell adoption, men att hon ställer sig kritisk till internationell adoption som ”system”, ett system som bygger på att barn tas från sina hemländer, sina kulturer och ofta kommer till västerländska länder. Och även om många barn knyter an bra till det nya landet, kulturen coh familjen, så är det dessvärre inte alla som gör det. Linnea skriver även kritiskt om den marknad som uppstår i samband med internationell adoption, där koloniala och ekonomiskt ojämlika strukturer upprätthålls.
Jag håller med om allt i ovanstående stycke, men samtidigt kan jag inte släppa min individnivå heller. Inte riktigt. Hur ska jag ställa mig negativit gentemot något som har hjälpt mig så pass mycket? Jag har också fått rasistiska kommentarer, frågor och annat under min uppväxt, men också väldigt mycket mer positivt! Å andra sidan — borde jag inte känna mer medkänsla gentemot de adopterade som inte fått det bra? Jag ramlade över en artikel från ETC idag med rubriken Adoptionsindustrin har en mörk sida – prata om den, såhär står det i början av artikeln:
När det rapporteras om adopterade beskrivs ofta situationerna i hemländerna som ren misär, och det upplevs som att den adopterade haft tur som fick komma hit för att få skolgång, vård och omsorg.
Och ja, så är det väl ofta. Så har jag själv talat om min adoption (jag har på något sätt vilat mot detta antagande), att jag ändå har haft tur som kommit hit. Vad vet jag om Indien egentligen? Jag vet inte hur jag hade levt om jag hade bott kvar. Sedan står det också i artikeln att barn ibland har lämnats på barnhem tillfälligt, med löftet om att barnet ska få vård och lite utbildning och att när föräldrarna sedan kommit tillbaka för att hämta sitt barn så har barnet i fråga blivit bortadopterat. Sådant är ju absolut hemskt och det hade jag faktiskt inte hört mycket om tidigare.

Jag känner mig kluven, som att det finns två läger (dikotomier) när det gäller adopterade. Antingen ska man ställa sig negativ mot internationell adoption eller positiv. Jag känner att jag hamnar lite mitt emellan. Inte för att jag bara bryr mig om mig själv, utan för att det känns som att det måste gå att lösa. Självklart har jag läst om och sett statistik på att adopterade ofta mår sämre och gör fler självmordsförsök, det är inget jag vill blunda för — jag har själv varit en del av statistiken och mått dåligt (å andra sidan var det många icke-adopterade runt omkring mig som hade liknande problem). Men samtidigt känner jag man kan ta dessa problem som många adoptivbarn har, på större allvar och försöka göra det bättre för de som kommer hit som adoptivbarn, istället för att sluta med internationella adoptioner. Det känns ju som att samma argument använts mot invandring, att många av de som kommer hit och inte integreras borde må bättre i deras hemland och att man måste hjälpa dem på plats istället. Kan man inte arbeta såväl i ”hemländerna” som här?

Dock har jag börjat inse att allt detta bygger på mitt antagande om att ”hemlandet” är sämre än de västerländska länder man oftast kommer till. Kanske är det mest naivt (och dumt?) av mig att tänka på skolgång, vård och omsorg som jag har blivit erbjuden i Sverige. Hur viktigt känns det för en adopterad som kommit hit och verkligen känt sig malplacerad? Som kanske inte alls känner sig hemma med sin familj, eller i landet och som på köpet kanske inte tas på allvar inom sjukvården.

På senare tid har jag också kommit i kontakt med många som sörjer att de blivit bortlämnade och sörjer att de inte fått växa upp med, eller ha kontakt med deras mammor (ja, återigen är det mammorna som oftast är i fokus). Och det är inte som att jag aldrig har tänkt på att jag blivit bortlämnad, detta har dock tagit sig i uttryck på olika sätt. När jag var yngre kände jag en ilska för att hon, min biologiska mamma, lämnade bort mig. Oavsett varför, så kände jag mig sviken. Sedan har jag ibland känt mig ledsen, för att jag aldrig fått chansen att lära känna henne och då har jag ofta känt att det måste ha varit jobbigt för henne också. Men, jag känner inte riktigt att jag tillhör de som sörjer ordentligt, som känner sig tomma. Jag mår bra med min familj, även om vi såklart bråkar och allt annat normalt. Är det fel? Ibland när jag tänkt på min biologiska mamma och att det hade varit skönt att veta vem hon var och så vidare, så har jag känt mig lite som att jag försöker måla ut mig själv som ett offer. Missförstå mig inte nu dock, jag menar inte att de som känner denna sorg målar ut sig som offer — det är en tuff situation och de har all rätt att känna på det sättet. Det är bara att jag själv har svårt att känna vidare djupa känslor kring det.

Det är otroligt spännande just nu att läsa om Linneas och Jyothis åsikter och tankar kring adoption och jag vill gärna höra mer. Allt detta får mig att lära känna mig själv bättre också, då jag ”tvingas” konfrontera mycket själv. Det är jag tacksam för och även om jag känner att jag inte riktigt kan ta ställning, utan befinner mig i den där gråzonen mitt emellan (och känner mig väldigt mottaglig och lättpåverkad) så vill jag verkligen höra mer. Vill få lite mer kött på benen.

 

 

Publicerat i Adoption, Åsikter, Privat | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Tillsammans mot Cancer

Sitter bänkad framför TV:n nu ikväll och mer specifikt framför Tillsammans mot Cancer som visas på TV7. Det är en gala till stöd för Cancerfonden. Jag hade nog suttit framför detta och gråtit ovasett, men det känns lite extra känslosamt nu. Den senaste tiden har jag kommit i kontakt med den ideella organisationen Ung Cancer via sociala medier, främst via Instagram.
Ung Cancer skriver såhär på sin hemsida:

Ung cancers uppgift är att förbättra unga vuxna cancerdrabbades levnadsvillkor. Med det menar vi att unga vuxna cancerpatienter inte bara ska överleva, utan även ha ett riktigt bra liv. Vi jobbar för att skapa bästa möjliga förutsättningar för unga cancerdrabbade både under och efter sjukdomstiden. Vi arbetar också för att unga vuxna anhöriga till cancerdrabbade ska få bästa möjliga stöd och hjälp.

De vill skapa mötesplatser, informera och debattera. Jag tycker att det är en jättefin sida och deras Instagramkonto är otroligt, ibland har de så kallade gäster som tar över deras konto, unga som själva är drabbade och som berättar om deras resa. Det ger verkligen perspektiv och jag läst så många fina inlägg av unga människor som är så grymt starka — och idag, på T V har vissa av dessa kommit till tals. Ja, tårarna rinner.
I programmet så ser vi nummer man kan ringa, såväl som SMSa, för att bli månadsgivare och ge pengar till cancerforskningen och absolut tycker jag att man ska bli det, om man kan. Men det finns också annat man kan göra. Har man inte mycket pengar kan man köpa Rosa Bandet till exempel, eller köpa något i cancerfondens eller barncancerfondens Internet-shoppar. Man kan också hjälpa ideella organisationer såsom Ung Cancer (som också har en shop där deras populära ”Fuck Cancer”-armband säljs), och hjälpa till att blogga och skriva om detta så att information når ut. Knowledge is power. 
Sedan går tankarna självklart till min syster som jag aldrig fick träffa då hon dog i levercancer innan jag föddes. Speciellt under tonåren tänkte jag att jag så gärna hade velat ha en storasyster och självklart så tänker jag fortfarande på henne, saknar och fantiserar om hur det skulle vara att ha henne här. Förra sommaren så tatuerade jag in två svalor på insidan av min vänsterarm, där ena symboliserar min syster och den andra min lillebror.
Även min pappa har drabbats av en cancerart, ovanlig, men som tack och lov är godartad. Däremot så har han behövt att gå igenom jobbiga operationer då tumörer har kommit tillbaka. De har alla varit lokaliserade uppe på huvudet och där de behövt öppna upp för att ta bort; senast i mitten av denna månad. Det känns jobbigt, men samtidigt är han så stark och jag skulle inte kunna vara stoltare. <3

Ung Cancer

Här är några länkar om ni vill läsa mer och se hur ni kan bidra:
http://www.cancerfonden.se/

http://www.barncancerfonden.se/

http://www.ungcancer.se/

Publicerat i Privat, Bio/Film/TV | Märkt , , , , , , , , , | 1 kommentar

Fjällbackamorden

Jag brukar inte vara en sådan som gillar svenska serier så mycket, jag vet inte varför egentligen. Ibland kan jag känna att sättet de filmar på (kanske ljussättningen, jag vet inte jag är ju inte en expert) känns lite onaturligt. Som att man verkligen kan tänka sig att det är någon som står där och filmar karaktärerna som pratar. Ibland kan jag även känna att vissa dialoger känns onaturliga.
Det får mig att tänka på något som Kishti Tomita (ni vet hon från Idoljuryn). I ett av de gamla idolprogrammen så skulle artisterna sjunga på svenska en vecka (det vanligaste var ju att de valde engelska låtar). Kishti menade att det krävs mer att sjunga på svenska inför svenskar, som att alla känslor i låten måste komma fram på rätt sätt. Ja, något i den stilen sade hon i alla fall och det kanske är så även med serier och film. Vi är ju så vana vid svenska, det är en del av vardagen att även små subtila tecken på ”onaturligheter” i konversationer märks? Självklart menar jag inte att alla amerikanska serier som jag oftast ser på är bra på detta, men vissa känns som att de är på en högre klass än de svenska. Kanske har de amerikanska serierna en mycket större budget och kan därför också hyra in andra coacher och vad vet jag, för att få saker och ting att verka mer naturligt i vissa fall.
Men tillbaka till serien jag häromdagen tittade på: Fjällbackamorden. Denna serie baseras på Camilla Läckbergs deckare som utspelar sig i Fjällbacka. Jag har läst alla böcker tidigare och gillade speciellt de första, men sedan kändes det lite som att formatet på alla böcker var likadana, att det blev lite tråkigt i längden. Jag såg även första TV-serien de gjorde som baserades på dessa böcker när Niklas Hjulström spelade en av huvudpersonerna: Patrik, som är polis i Fjällbacka. Men det kändes inte riktigt rätt, karaktärerna kändes äldre än de kändes i böckerna.

Sedan har det – såvitt jag har förstått – kommit ut filmer som heter Fjällbackamorden med samma skådespelare som de som nu visas på SVT. Där Claudia Galli Concho och Richard Ulfsäter (båda otroligt snygga, speciellt Ulfsäter) spelar huvudrollerna: Patrik och hans fru Erika. Och här är det enligt mig fullpott! Dessa skådespelare känns mer ungdomliga och passar mer i rollerna. Endast det första avsnittet har gått (av fem), så nu har jag något att se fram emot.

Har ni läst böckerna, sett filmerna, sett serien? Vad tycker ni?
Ni som inte sett serien kan se den på SVT-play.
Publicerat i Åsikter, Bio/Film/TV | Märkt , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Anthropology

So it continues.
Last semester I graduated – I know, me! The girl who was determined to continue her studies straight after graduating high school. But the problem was that I had no idea what I wanted to do, I didn’t have a particular dream. I was scared, so scared, of failing! I began with physics, which I found interesting (during high school I had profiled my studies towards the natural sciences and astronomy). What I realized though was that while I found it very interesting to read about new discoveries in space and things like that, I was less interested in all the math and physics that was behind those discoveries. So, I dropped out.
Next up was journalism, something that I loved. Or well, I mean I loved writing. Reading theory about journalistic history, wasn’t all that fun. But I think that my main problem here was that I didn’t really know what I wanted, I didn’t have a goal with my studies. Sure, it would’ve been fun to write for a highly respected paper of some sort, but that was it. I didn’t know whether I wanted to focus on sports, culture, investigative journalism and well, that sort of put a crimp in my determination and motivation for studying. Plus! I was bad at studying. I wasn’t all that disciplined and I just gave up too easily. And while thinking that a subject is fun, can take you a long way, it’s good to have a goal too.
After failing courses and falling behind so much with my journalism studies, I gave up. I had basically no way of getting accepted into the third (and last) year after having fallen behind so much. And while I started thinking here that I needed some time off to think (which a lot of kids here do for about a  year after high school) I didn’t. Instead I ended up applying to a more technical (and again more natural science related) subject: data programming. And while this was fun too and interesting, I realized quickly that the pace in which I had to learn math-related stuff was making it super-hard for me to pass my courses; just like it had been during my year of physics.
So! Reaching this point I realized that I wanted some time off, I wanted to have  job instead. And maybe do some writing on the side. But getting a job, proved to be that much harder than I’d expected. So for a few months I didn’t really do much besides applying for jobs, getting some interviews but never getting a job. I took a barista course and ended up getting a ”every-other-weekend-job” but that spring, I realized that I needed some kind of education. So what was I supposed to study this time?
Academia felt like this thing that was of high value in my family, at least that’s what it felt like back then and I just felt like a failure. Why couldn’t I find something that I wanted to do? Sometimes my parents were like ”stick with this now, if you really want something, you can do it” and while that might be true sometimes, the problem was that I didn’t want the things I’d done before. I knew that I was coming off like a spoiled brat of some sort that never found anything I wanted, never thought that studying was fun and always ended up bailing in the end. But believe me, I didn’t want to. I really, really wanted to succeed with something.
But the question remained – how?
I thought about studying something child-education-related, but by a streak of luck I read a book by Jodi Picoult (one of my favorite fiction writers) called ”Picture Perfect”. And in a way, I guess it changed my life. Maybe not in a drastic and dramatic kind of way, but it did change things and I’m grateful for that. Through this book I was introduced to anthropology. The main character in the book is an anthropologist and I thought that ”wow, her job sounds fun”. For those of you who are familiar with the TV show (one of my favorites) ”Bones”, you get the picture. The main character was focused on archaeological anthropology, which means dig sites and bones. For some reason, that stuck with me and when it was time to apply to courses or programs at the university I saw that they had a program in social anthropology. I applied to that and a child-education-related program and was wait-listed on both, but in the end I got accepted to the social anthropology program and all of a sudden I found something that was really interesting to study.
Of course, it wasn’t always easy and it wasn’t always fun. But I found myself thinking about different jobs that I wanted and even about becoming a scientist.
And now, it’s three years later and I have a bachelor’s degree in social anthropology. Somehow I’m surprised that I ended up here. I didn’t think I would, not really. Least of all with a degree in a subject that I knew nothing about a little over three years ago.
The downside though is that anthropology isn’t widely known here in Sweden, so even after graduating this spring, I haven’t found a job so far. And sure, that might take some time but seeing as I didn’t want to sit around trying to apply for jobs all day long, I decided that maybe it would be easier to be seen as attractive on the job market if I had more than ”just” a bachelor’s.
SO. Here I am, a master student. Whoa, I know. So, don’t give up, alright? If I could do it, you could too (and yes, I know that sounds very cliché).
So how is life as a master student you might ask.
Well, it’s quite overwhelming and you’d think that after three years of previous experience in this discipline, it would be quite easy or at least not so intense. But it is! Trust me. Right now I can’t wait until spring when we get to choose among courses to read, that’ll be at least one of the highlights of these two upcoming years. I’m a little…maybe disappointed (although that sounds kind of harsh), it’s just that I thought that we would be offered more profiled courses throughout these two years, instead of just one semester this spring. I’d love to profile myself within anthropology; seeing as social anthropology is such a broad subject/field. Within it are a lot of sub-subjects(?), pretty much everything that you could relate to society, but hopefully it’ll be okay in the end and that I’ll find a way to profile myself within the discipline anyway.
What are you guys up to this fall?
Publicerat i In English, Privat, University | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , | 1 kommentar

Book nerd – and damn proud of it

Jag har alltid älskat böcker. Jag lärde mig läsa väldigt tidigt och satt ofta på dagis, bland kuddar och läste (kommer ihåg att jag fick frågan om jag ville gå och leka, men att jag svarade att jag var upptagen med att läsa min bok Mamma Mu).
Under tiden jag har läst på universitetet (de senaste tre åren) har jag dock inte varit vidare flitig på att läsa, då har istället all lästid gått åt till att läsa kurslitteratur. I och med detta kändes vanlig läsning lite lika roligt längre. Därför brukar jag ta vara på sommaren, då brukar jag försöka läsa böcker och så även denna sommar.
Precis som med musik, så har jag väldigt blandad smak när det gäller böcker. Jag läser ungdomsböcker, vuxenböcker (om man kan kalla dem det), på engelska, på svenska och så vidare. Däremot måste jag erkänna
att jag inte läst vidare många ”klassiker”, drar mig lite för det. Men jag har ändå vissa på min ”att-läsa-lista”. Jag har även försökt att vara lite mer aktiv på sajten Goodreads (länk här), där man kan bli medlem (gratis) och sedan logga böcker som du har läst, skriva recensioner, markera böcker som du håller på att läsa och även hitta tips på nya böcker. Loggar du in via Facebook kan du snabbt få tillgång till de av dina vänner som också är medlemmar och se vad de läst/läser/vill läsa.
De böcker jag har läst i sommar är dessa:
The Hunger Games #1
Den första boken i The Hunger Games-serien. Jag var ju bara tvungen, har hört så mycket om dessa böcker. Jag tyckte absolut att boken var bra och spännande. Jag tyckte att det var lite fascinerande, hur boken mixar många olika typer av levnadsmiljöer alltifrån väldigt ålderdomliga typer av städer, där man eldar ved för att få värme i husen och arbetar i gruvor. Till städer som ”The Capitol” där allting verkar väldigt sci-fi och hi-tech. Boken är bra skriven, och jag gillar att man får följa karaktärernas tankar under allting som händer.
The Hunger Games #2 – Catching Fire
Nummer två i bokserien var ett måste, var ju tvungen att se hur det hela skulle fortsätta. Även denna bok höll uppe spänningen, men tycker fortfarande att första boken var bättre. Både när det gäller handlingen och beskrivningen (samt utformningen) av spelen. (Har börjat läsa trean, men lade den faktiskt ifrån mig lite, ska nog försöka att ta upp den snart igen).
Cirkeln #1
Bok nummer ett i Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgrens trilogi om ungdomarna i Engelfors. Jag vet att jag är lite sen med att läsa även denna bokserie, hörde om den för flertalet år sedan och det mesta bra. Jag såg fram emot att läsa den! Här tycker jag lite blandat, gillar boken absolut och gillar det mörka i den på något sätt. Jag gillar också att även om det handlar om häxor (brukar inte alltid vara ett fan av sådan typ av fantasy), så är den också väldigt vardaglig. Det är ”vanliga” tonåringar det handlar om ändå, i grund och botten, och man får som läsare följa deras drama (sådant som hör till ett tonårsliv). Så inte alltför fantasy-aktigt, vilket jag tycker är ett plus. Samtidigt kunde jag stundvis känna att det inte var så jättespännande, med det var något som kom och gick, helt plötsligt kunde det bli intressant igen. Så jag har beställt de två andra i serien nu.
Dead Reckoning #11
Bok nummer elva(!) i True Blood-serien om Sookie Stackhouse. Har haft denna bok liggandes på is ett tag, hade börjat läsa lite men inte kommit så långt. Har läst alla de tidigare böckerna och gillat dem, mer är serien. Även denna bok var bra, men måste erkänna att jag var lite förvirrad ibland, eftersom jag inte exakt kom ihåg alla detaljer från de tidigare böckerna. Något som är fascinerande med dessa böcker är att de är så lättlästa, trots att jag inte burkar gilla sådana här typer av böcker är denna serie väldigt bra. Kanske har det något att göra med att jag läste första boken i serien efter att jag hade sett ett par säsonger (två tror jag) av tv-dramatiseringen (och serien är faktiskt rätt bra, i alla fall de första och den första säsongen påminner om första boken, sedan är det mer skilt). I och med det, bidrog det faktiskt till ännu mer personlighet till karaktärerna i böckerna. Det är inte något jag brukar känna, ofta brukar jag tycka att filmer/serier bara förstör böckerna de är baserade på. Så all-in-all, en bra bok, och jag har beställt de andra böckerna som hittills finns i serien (ja, det kommer flera!).
Morgon i Jenin
Morgon i Jenin är Susan Abulhawas debutroman och den är så otroligt bra! Fick låna den av min pappa som rekommenderade den. Det tog mig ett litet tag att komma in i boken, men när jag väl hade det, så var det svårt att släppa den ifrån mig. Abulhawa beskriver hur den politiska konflikten mellan Palestina och Israel kom att börja. Palestina får en röst, och jag som personligen endast hört bitar och fragment egentligen, blev otroligt tagen av denna historia som tar sin början 1940 i byn Ein Hod. Abulhawa skriver på ett otroligt bildligt och gripande sätt. Finns det någon bok som jag starkt rekommenderar er att läsa, så är det denna.
Det handlar om dig
Ytterligare en debutroman, denna gång av Sandra Beijer. Då jag vet sedan att ha läst Beijers blogg, att hon skriver otroligt fint, så var jag väldigt intresserad av att läsa den. Och jag gillade boken, absolut. Boken handlar om ungdomlig kärlek, den första. När det pirrar i magen och man knappt vet hur man ska bete sig. Men när det gäller grundberättelsen: den första kärleken, så är boken inte så originell. Man har läst om det förut. Men samtidigt var det uppfriskande att läsa Beijers bok då den är skriven helt i ”jag”-form och i nutid. Det gör den spännande och sedan är den uppbyggd på ett ganska originellt sätt med korta små meningar på bladen i boken, inte pytteliten text som täcker hela sidan. Och den är mer uppbyggd av huvudpersonens tankar är dialoger med andra människor/vänner, vilket också gör den mer intressant. Den är vacker, skulle man kunna säga.
Vilka böcker har ni läst i sommar, någon som ni rekommenderar?
Jag hade också ett oanvänt presentkort på Bokus som jag nu har använt upp, så det kommer förhoppningsvis att dyka upp nya titlar här snart.

*   *   *

Summer time!
That, for me, means reading time. Which makes me so, so happy. It’s so refreshing to be able to chose whatever I want to read, instead of just course work (don’t get me wrong, I’ve read some really interesting books during my three years as an anthropology undergraduate student). It’s a liberating feeling to chose a book where you don’t necessarily have to use your brain.
Above I’ve posted a list of books that I read this summer, coupled with a short review of what I thought of them.
Hunger Games #1
I thought this books was exciting, more so than I thought I would. I don’t always like sci-fi/fantasy books, but those that are sort of realistic (incorporating feelings and things that I can relate to) I enjoy. What I found interesting about the book was the fact that the living situations in all of the Districts are so vastly different. Where Katniss’ District seem to mirror a very old-fashioned town where they still rely on mining coal and building fire to keep everyone warm (which means well before Facebook and such). But the Capitol seems way more futuristic and sci-fi-ish. Also the book is very well written, I enjoyed it and when I was done I couldn’t help but run to the book store as soon as I got the chance, to buy the second book.
Hunger Games #2 – Catching Fire
The second book. Yes, it was good. It was exciting, like the first book, but somehow I still felt the first one was more ”wow”. Maybe because this second book mirrors the first one to some extent and you sort of know what you can expect. But still, I enjoyed it and it was a nice read. I did start on the third book too, but something made me put it away for a while, but I think I’m going to pick it up again; I do want to know how it all ends.
The Circle #1
This is originally a Swedish book but it was translated into English. It’s the first book in a trilogy about Engelfors, this small town in Sweden. I had heard a lot about this book and it took me a while to actually go and pick it up and I don’t regret it. While it’s no Harry Potter (I think I heard that comparison somewhere), it’s good. And maybe I didn’t enjoy this one as much as Harry Potter, because I was younger when I read HP and since then those books might carry a nostalgic thrill to it. Anyway, this book – like the Hunger Games – carry that element of realisticness and something that I can relate to – that makes me enjoy it, even though it fit into the Fantasy genre. It’s about witches, youth and teenage troubles. But even if I wasn’t totally captured by the book, I was intrigued enough to purchase the second book in the series.
Dead Reckoning #11
The eleventh(!) book in the Sookie Stackhouse (True Blood) series. I have read all the previous ones, with some time apart each of them, so it usually takes me a little while to wrap my head around what’s happening whenever I start a new one. But they’re good. Exciting enough that I want to see how they continue one and they do! Even though this is the eleventh book, author Charlaine Harris has written two more (which I have also newly purchased).
Mornings in Jenin
(Originally published as The Scar of David in the US, in 2006) is Susan Abulhawa’s debut novel and it’s amazing. Truly amazing. It’s written in a way that is poetic and deep. Abulhawa presents each one of her characters in the book in such an incredible way, each with its own voice. She tells a story that takes place during the political conflict between Palestine and Israel. The story starts in the village Ein Hod in 1940. I think it’s a really refreshing book and while it’s heartbreaking at times; sometimes you need those kind of books too, don’t you? It’s written very descriptively too, it’s like you can both see and smell thing things described. Read it! If you have to read one of these, I’d say this is the one you should read.
”It’s about you”
Is a Swedish book, which is why I’ve roughly translated the title of the book. I don’t think there’s an English translation out, and I’m not sure if it’ll ever be. I felt like I really needed to read this book, because I love the author’s blog. While the book isn’t really ground-breaking though, discussing the topic of teenage first love, it’s still quite originally written. It’s written from a first-person narrative and in short segments; sort of like a diary or if you could read someone’s thoughts. It’s refreshing.
What books did you read this summer?
Publicerat i Åsikter, Böcker, In English, Recensioner | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 1 kommentar

Den som väntar på något gott

Det börjar krypa i kroppen, all denna väntan…
Okej, jag ska ta det från början.
Den femte juni lämnade jag in min kandidatuppsats i socialantropologi, titulerad: Mammor i regnbågens alla färger – En socialantropologisk studie om familjebildningar, normer och kategoriseringar. Det var med blandade känslor som jag tog kliven fram till receptionsdisken på socialantropologiska institutionen och lämnade in två kopior av uppsatsen. Rösten darrade och sedan var det över.
Fältarbetet som var förarbetet inför uppsatsen (och som uppsatsen var baserad på) startade i januari och höll på fram till slutet av mars. Sedan tog skrivandet vid. Under denna tid blev min farmor dålig och sedan dog hon. Det påverkade mig otroligt mycket, men även under de dagarna när jag helst ville fortsätta ligga i sängen och inte gå upp höll farmor mig igång. Inte bokstavligt, men hon fanns i mina tankar hela tiden. Och pappas röst fanns där också, som uppmanade mig att fokusera på uppsatsen, eftersom det var det som farmor hade velat.
Jag vill säga att jag har gjort mitt bästa. Däremot så känner man väl ofta att man alltid hade kunnat göra lite bättre? Jag vet inte, oavsett så känner jag att med tanke på omständigheterna, så gjorde jag mitt bästa. Under de sista två veckorna av uppsatsskrivandet var det nästan allra jobbigast. Jag var osäker på huruvida jag skulle få lägga fram uppsatsen för opponering. Stressen var på högsta nivå, jag hade svårt att sova, äta och fungera normalt. Allt som fanns i mitt huvud var uppsatsen. Det var inte helt negativt heller, visst kunde jag på kvällarna känna att det var tufft. Samtidigt hade jag gått in så fullt för att försöka göra mitt bästa, skriva klart, att det tog upp allt.
Nu har det gått snart två veckor sedan jag lämnade in uppsatsen. Det har varit så skönt att få slappna av, jag behövde inte den stressen. Det gick att andas igen, jag började känna att jag kunde fungera lite mer normalt. Träningen har kommit igång igen (dock har jag gjort illa en muskel nu, så får ta det lite lugnt ett tag) och jag kan sova, men nu…nu känns det lite tomt. Och jag längtar så efter mitt resultat på uppsatsen! Jag vill få veta att jag har klarat det här nu, efter allt jobb. Jag vill få ett bra betyg och sedan kunna tänka på vad jag ska göra härnäst. Så snälla, kan inte resultatet komma nu?
Håll tummarna för mig?

 

For almost six months, my Bachelor’s thesis (fieldwork + writing) took up all my life. And no, I wouldn’t say that it’s an exaggeration either. I mean even when I wasn’t writing or out doing interviews with people I thought about it all the time. And now it’s been almost two weeks since I handed it in, with my heart pretty much beating out of my chest (I swear people must have heard it). I just really, really want my result now! I just want to know, need to know, that my efforts gave me something. That I passed. Please, please, please.
Keep your fingers crossed for me? 
Publicerat i Allmänt, In English, Privat, University | Märkt , , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Let us talk about guns and gun violence

Jag kom över en artikel i  The Huffington Post idag med rubriken ”Bullet-Resistant Blanket Could Protect Kids Against School Shootings” [Kulsäkra filtar skulle kunna skydda barn mot skolskjutningar]. I artikeln presenteras ett företag från Oklahoma City i USA, där utvecklare har skapat en ”skyddsfilt”. Skyddsfilten förklarar de är kulsäker, filtarna är rektangulära och har remmar (likt en ryggsäck) som barn kan sätta på sig och ta skydd under.

Steven Walker som ligger bakom designen fick idéen efter en tornado som inträffade förra året i Moore, Oklahoma då 24 dog, varav sju av dem var barn. De sju barnen var inne på en lågstadieskola som inte hade skyddsrum för att skydda dem. Walker menar att filtarna kan komma att skydda barn från bråte under en tornado. Filtarna är gjorda av ett material som kallas Dyneema, en typ av plast som är lättare än Kevlar. Filten genomgick ett test, som används för att testa Polisens skyddsutrustningar. Olika typer av projektiler testades på filtarna, däribland 9 mm och .22-kaliberkulor. Filtarna klarade testet.
Filtarna är prissatta till $1,000 (motsvarande 6676,50 SEK – enligt dagens valutakurs). Det som framgår i artikeln är att detta skulle kunna vara en investering för de skolor som inte har råd att bygga ett skyddsrum för eleverna och lärarna/personalen. Även om filtarna inte kan ersätta ett skyddsrum, så är det i alla fall något.
Okej, so far so good.
Det låter väl bra det som Steven Walker säger, att filtarna kan skydda barn under tornadokatastrofer. MEN! Även om texten i artikeln snarare talar om skydd och säkerhet mot tornadokatastrofer så vill jag här tala om titeln på själva artikeln. Titeln verkar istället syfta till att flitarna ska komma att användas som skydd för barn utifall att en skolmassaker/skolskjutning inträffar.
Missförstå mig inte, självklart låter det bra om skolor vill satsa på barns säkerhet. Det ska man ju inte tumma på. Men det tragiska, enligt mig, handlar om att man i USA förväntar sig att skolskjutningar ska inträffa. Att man på det här sättet lägger fram det som att ”det är tyvärr en sådan sak som händer” och ”inget vi kan göra något åt”. Som att vi i våra bilar har säkerhetsbälten, för att det kan inträffa en olycka. Men när man har samma attityd gentemot skolskjutningar, då får jag ont i magen. Det här förminskar, enligt mig, problematiken och faran med att man i USA får bära vapen som privatperson och att detta regleras rätt löst, speciellt i vissa stater.
Att filtarna ens ska behövas i skolor runtom i USA och att metalldetektorer ska inkorporeras i skolor för barnens bästa, att diskussioner finns kring huruvida lärare ska vara beväpnade i skolan för att kunna skydda sig själva och elever i värsta fall — ska det verkligen behöva vara så? Så istället för att – i USA – diskutera bristerna, riskerna och de faktiska farorna med vissa av de löst reglerade vapenlagarna, ska man istället framställa sådana här filtar? Är det lösningen på problemet, ännu mer säkerhetsprylar? Är vi klara nu?
The Huffington Post’s första sida idag, ser man det här:
Print screen from Today's Huffington Post online

Print screen from Today’s Huffington Post online

(Jag skrev om Sandy Hook och den skolskjutningen här)
Sandy Hook-skolskjutningen ägde rum den 14:e december 2012, och som titeln på bilden visar så har det alltså varit 7 44 (se fotnot längst ned) skolskjutningar i USA sedan december 2012. Kan vi inte se ett problem med denna vapenkultur då? Behöver det vara mer tydligt? Ska vi lära barn att skydda sig med filtar, samtidigt som vi uppmanar att det är rätt att gå omkring med vapen?
 I artikeln som den ovanstående texten syftar till, är rubricerad ”If It’s A School Week In America, Odds Are There Will Be A School Shooting” [Om det är en skolvecka i USA, är oddsen att det kommer att inträffa en skolskjutning]. I artikeln citeras siffror från en undersökning gjord av Everytown for Gun Safety [varje stad för pistolsäkerhet]¹. Siffrorna visar på att det har inträffat minst 44² skolskjutningar³ i USA sedan Sandy Hook.
I undersökningen gjord av Everytown for Gun Safety, som sträcker sig från 15:e december 2013 till tionde februari 2014 visas följande:

Under de 14 månaderna har det inträffat minst 44 skolskjutningar (här inkluderas skjutningar som har varit dödliga, icke dödliga, självmordsskjutningar, samt de skjutningar som inträffat av en olyckshändelse).

I de 44:a skolskjutningarna dog 28:a personer och 37 stycken skadades. I 49% av fallen dog åtminstone en person.

I de fall där man kunde bevisa var pistolerna kom ifrån, kom en tredje del från hemmen.

I 16 av fallen (mer än en tredjedel) var åtminstone en person skjuten efter ett bråk på skolgården. Eller efter en konfrontation som eskalerade och där det fanns ett vapen till hands.

Åldern på de beväpnade, varierade mellan fem år och 53 år.

Citerat härifrån, jag har dock översatt fritt till svenska.
Och vad visar detta? Vad tyder detta på?
Det verkar rätt lätt att tillgå vapen och att bråk på en skolgård i USA verkar kunna utmynna i en skottlossning. Det känns bisarrt, enligt mig.
Undersökningen tog hela USA i beräkning och ja, USA är stort. Det kanske inte låter som så mycket? Men om man jämför med Sverige (som visserligen inte är lika stort) verkar det – enligt vad jag hittat, efter en ytterst liten Google-sökning – endast ha skett en skolskjutning år 1961 och en som stoppades i Malmö år 2004. Och ja, här har jag Wikipedia som källa, så ni får väl ta det med en nypa salt.
Men om vi återgår till filtarna, och mer specifikt till Oklahoma City i USA.
Enligt det jag har läst – visserligen också här Wikipedia - så är Oklahoma mindre restriktiv i sina vapenlagar än andra stater. I Oklahoma (vet i och för sig inte hur det ser ut med vapenlagarna i alla andra stater) så får minderåriga äga skjutvapen om de är fått dem från sina föräldrar, generellt får de dock inte äga skjutvapen förrän 18 år fyllda.
Men att man ens kan tänka tanken, att ge ett barn tillåtelse att ha ett vapen, känns skrämmande. Vad lär man barnen då? Att man hela tiden ska gå omkring och vara beredd? På vadå? Att bli påhoppad? Ska vi skrämma upp barn på det sättet. Om generationerna som växer upp nu, växer upp med rädslan att vi lever i en hemsk värld där folk kan sluta en argumentation med ett skott, gör vi inte sanning av det då? Är det med vapen vi ska lösa saker?
Enligt mig så måste man – i USA (och säkert andra länder) – sluta marknadsföra vapen som en statussymbol, som ett tecken på manlighet, som något barn ska leka med och som en symbol för direkt säkerhet.
Ett exempel på att man marknadsför vapen som ett tecken på manlighet (och kanske då också en statussymbol) kan visas här:

”Consider your man card reissued” [lite löst översatt: nu är din manlighet återskapad] (Jag har bloggat om detta vid tidigare tillfälle här).
Här anses du alltså som återigen manlig, när du får ditt vapen från Bushmaster.
Och som ett exempel där man marknadsför riktiga(!) vapen till barn, finns sajten: http://www.crickett.com/crickett_rifles.php. Och enligt en artikelLA Times som publicerades i maj 2013 så dog en tvåårig flicka av ett sådant vapen, som hennes femåriga storebror avfyrade av misstag.
Att det finns leksakspistoler, vattenpistoler och Action Man [en typ av action figurer, som ser ut som Ken-dockor] (och säkert Barbieliknande dockor) med vapen, det är väl en sak. Även om jag tycker att man borde vänta så länge som möjligt med att introducera vapen för barn, så har väl vapen figurerat länge i barns lekar. Titta på Emil i Lönneberga med sin ”Bysse” (bössa) som han fått täljd i trä. Men jag tycker definitivt att det finns en gräns. Den går man över redan när man gör plast-/leksakspistoler realistiska och det är ännu värre när man gör riktiga vapen (som Crickett-länken ovan visar)  typiskt ”barnsliga” i utseendet, inriktade på att vara attraktiva för barn. Så som en bloggare skriver ”[k]ids likes toys because they’re fun to play with, so don’t make pistols that looks like toys” [barn gillar leksaker för att de är roliga att leka med, så gör inte pistoler som ser ut som leksaker].
Och när det gäller säkerhet så visar denna sida (osäker på källan dock) att mer än 30, 000 personer/år dör i vapenrelaterade olyckor i USA. Tyder den siffran på säkerhet? Nej, inte enligt mig.
Vad tycker ni?

 

 

¹ Everytown for Gun Safety – är en grupp som kämpar för att få slut på pistolvåld. De är därav aktivister, så jag är medveten om att faktan de presenterar kan vara vinklad.
² Det står i Everytown for Gun Safety’s pdf (där hela studien är redovisad) att det är minst 44 skolskjutningar som ägt rum mellan 15:e december 2013 och 10:e februari 2014 i USA. Dock står det i artikelnThe Huffington Post och på Everytowns hemsida, att det rör sig om 74:a stycken skolskjutningar. Men jag har då gått efter pdf:en istället, som redovisar det fulla reslutatet och som är hänvisas till på Everytowns hemsida.
³ När Everytown skrivit om antalet skolskjutningar, menar det med begreppet skolskjutningar: ”Incidents were classified as school shootings when a firearm was discharged inside a school building or on school or campus grounds, as documented in publicly reported news accounts. Incidents in which guns were brought into schools but not fired, or were fired off school grounds after having been possessed
in schools, were not included” [När ett skjutvapen blivit avfyrat inuti en skolbyggnad eller på skol- eller campusmark, som dokumenterats i publika reportage och nyhetsrapporter. Incidenter då pistoler tagits med till skolan men inte blivit avfyrade, eller blivit avfyrade utanför skolans mark, efter att vapnet befunnit sig på skolan, inkluderades inte].
Publicerat i Åsikter, Bio/Film/TV, Bloggen, Journalistik, Media, Nyheter/News | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 3 kommentarer