För ett par dagar sedan, när jag var mitt uppe i pluggandet inför tentan så stötte jag på en nyhetsblogg på aftonbladet.se’s hemsida, jag lade den som bokmärke för att blogga om den vid senare tillfälle.
Nyhetsbloggen heter ‘Sjukt jobbigt – en nyhetsblogg om varför tonårstjejer mår dåligt’. Jag tycker att det är jättebra att denna blogg har kommit fram, för det är otroligt många unga tjejer som mår dåligt av olika anledningar. Kristina Edblom som ligger bakom bloggen och som skriver i den vädjar till unga tjejer att höra av sig, men även föräldrar är välkomna att berätta om mejla henne. Ett sådant här projekt behövs i dagens samhälle där idealen är sjuka, där man ständigt pressas till att uppnå någonting bättre.
Jag scrollade ned lite i bloggen och läste om fem olika tjejers berättelser och jag blir chockad, ledsen, arg och besviken på de vuxna, på den ignorationen som finns! Det här är seriösa saker, oavsett om det handlar om ätstörningar, självskadande beteende eller något annat. Varför känns det som att sjukvård – och psykvård för den delen – reagerar först när något har blivit livshotande, eller när det redan är för sent?
I ett av inläggen som heter “Varför fick det gå så här långt”, får man läsa om dessa fem flickor. En av dem, Sigrid, började skära sig när hon var 12 år gammal, i samma veva hade hon även självmordstankar. Tolv år!? Det är ju galet, hur kan man som vuxen inte reagera? Sigrid och hennes mamma fick som svar från BUP att “det går över” och att självmordstankar och självskador var normalt för en tolvåring. Jag fattar inte!
Jag har själv varit tonåring och det var inte vidare länge sedan egentligen, jag fyllde 13 år 2001 och när jag var runt 14-15 började jag må dåligt också. Jag blev påverkad av andra runt omkring mig som mådde dåligt, jag ville hjälpa men klarade inte av att ta allt det själv. Det var så det började, även om jag inte skadade mig själv ordentligt på något sätt, så blev det ändå lite som en grej, för att kunna hantera jobbiga situationer. Men jag mådde bättre under andra året på gymnasiet, jag växte och jag fick hjälp. Under resterande delen av tiden på gymnasiet stöttade jag även en tjej som var yngre än mig och som mådde dåligt på ungefär samma sätt som jag hade haft. Hon skar sig och var ledsen, hon tackade mig i efterhand och det kändes bra att ha kunnat göra något för någon.
Men om vårt samhälle idag har blivit så okej med att unga flickor skär sig och mår dåligt, att till och med läkare/lärare/psykologer avfärdar det som “normalt tonårsbeteende”. Då har det gått för långt! Att ha självmordstankar, oavsett ifall de “bara” är tankar och att man inte faktiskt skadar sig själv, så är det allvarligt. Det är allvarligt ifall man skadar sig “lätt” och det är ännu allvarligare när någon faktiskt försöker. Man kan inte börja reagera när det har gått för långt, när personen som skär sig eller tänker på självmord faktiskt börjar se det som en vardagstanke! En kurskamrat som jag skrev om i slutet av det här inlägget, tog livet av sig och jag vet inte ifall någon försökte hjälpa henne eller om hon höll det inne, oavsett så gick det för långt i hennes fall, ingen ska någonsin behöva gå så långt och inga föräldrar ska behöva förlora sina tonåringar bara för att samhället har sett detta som något som “går över”. Det kanske det gör, men kan man ta den risken?
Tonåringar förtjänar att få sina röster hörda. Lyssna på dem!
