Minnen

© rhulth.wordpress.com

© rhulth.wordpress.com

Foto: Jag och farmor, fotot är taget under julen och jag skulle gissa att det är julen 1990.
De senaste dagarna har varit riktigt, riktigt tuffa. Inte mer än vad jag trodde att det skulle känna, men jag var inte beredd på att det skulle vara så mycket upp och ned. Ena stunden kan det kännas tungt, men ändå rätt okej, med tanke på att jag vet att farmor fick leva ett långt liv och att hon ändå hade det väldigt jobbigt och tungt där på slutet; och nu slipper hon det. Men samtidigt så gör det så ont ibland, det blir som en kalldusch när ett minne ibland sveper över mig, och jag inser att jag aldrig kommer att få prata med henne igen, få höra hennes röst. Det känns så hemskt.
Samtidigt tror jag inte riktigt att jag har insett att det hela har hänt ännu, på riktigt. Jularna framöver kommer att bli extremt tunga, farmor fyllde år den 25:e december och så länge jag kan minnas har vi spenderat den dagen tillsammans med farmor och firat henne. Allting kommer att kännas så tomt, speciellt de stora sakerna och tillfällena. De som man så gärna vill få dela med henne.
Men vi har haft tur, alla som har haft farmor i sitt liv. Som min pappa sade till mig häromdagen, så var hon en otroligt fin mamma och farmor. Och jag kan inte annat än hålla med.
Som jag kände när farfar dog (då jag bara var 11 år), så känns det som att jag inte gjorde tillräckligt. Jag var inte jättebra på att ringa henne, det kändes alltid som att jag kanske borde ha något speciellt att ringa om. Hon var annars snabb på att lägga på och jag visste aldrig hur jag skulle få konversationerna att flyta på, annat var det när jag hälsade på henne dock, då hade vi alltid mycket att prata om. Jag borde ha gjort mer. Jag saknar henne så himla mycket!
I söndagskväll, dagen då farmor dog, efter att ha spenderat kvällen tillsammans med släkten så kom jag hem och grät. Grät inte mycket när vi alla var samlade, men när jag kom hem så kom alla tårarna. När jag sedan hade lugnat ned mig så ville jag verkligen hålla fast vid de minnena av farmor (inte för att de någonsin kommer att försvinna, även om jag vet att de kommer att bli suddigare). Så jag bestämde mig för att lägga hennes patiens (oklar kring vad den heter) och den brukar inte gå ut vidare många gånger. Jag kommer ihåg när jag var liten och lade den tillsammans med farmor, då brukade hon alltid fuska (för min skull) så att den skulle gå ut, flyttade om något kort så att det hela gick ut. Men nu, i söndags så gick den ut på första försöket. Det kändes lite som att hon var med mig då, extra mycket.
© rhulth.wordpress.com

© rhulth.wordpress.com

Sådär såg det ut när den gick ut.
Jag och farmor lade ofta denna patient och när jag var yngre så spelade vi kortspel som: finns i sjön och något spel som jag tror att hon hittade på själv(?) som hon kallade femkort: man hade fem kort på handen kommer jag ihåg och sedan har jag för mig att man skulle lägga högre hela tiden (än motspelaren och färg spelade ingen roll) sedan fanns det en möjlighet att säga ”stopp”, men kommer inte ihåg vad man gjorde då. När jag var ännu yngre så lade hon fulla darlkarlar och jag älskade det och ljudet!
© rhulth.wordpress.com

© rhulth.wordpress.com

Åh! Älskade farmor, saknar dig så himla mycket.
Nu under kvällen har jag försökt att baka klickkakor, något som min farmor bakade mycket när jag var yngre, till fester och liknande och jag älskade dem. Vet inte om jag har gjort dem precis så som hon gjorde de, men jag hoppas att de blir goda.

 

Publicerat i Foton, Mat/Bakelser, Privat | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 1 kommentar

Thoughts into words

Det har varit ett par riktigt tuffa dagar nu och jag vet inte riktigt hur jag ska bearbeta mina känslor, eller ens vad jag ska göra med dem. Skriva har alltid varit något jag gillat, så funderar på att försöka nu, men på något sätt är det svårt; trots att jag vet vad jag vill säga. De senaste dagarna har jag dock låtit några få tankar sipra ut i form av text via Facebook och liknande sociala medier, men jag vill skriva av mig mer ordentligt och eftersom jag lär ha svårt att sova även ikväll, så kan jag lika gärna göra det nu, kanske mår jag lite bättre efteråt.
Min farmor är 94 år gammal, så ja, jag vet att hon är gammal och att hon har fått leva ett otroligt långt liv hittills; dessutom har hon en stor släkt och många som älskar henne. Men, det gör inte det hela lättare. Sedan någon vecka tillbaka har det inte gått vidare bra för farmor, det hela verkade börja med en lunginflammation som sedan eskalerade till en tia — en mini-stroke. Sedan dess har det bara blivit värre.
3 april
Det var förra torsdagen (3:e april) som jag först åkte och skulle hälsa på farmor på SÖS, jag kommer ihåg att jag hade lite ont i magen på vägen in, det kändes lite läskigt, jag hade ju hört om att de trodde att det var en stroke hon hade fått och även om jag visste att hon tidigare klarat av en hjärtinfarkt, så kändes det allvarligt. När jag kom in på avdelningen var en av min kusiner där, vi viskade lite, men sade inte så mycket. Farmor sov när jag kom dit, hon såg så liten och ynklig ut och hennes ena arm såg ut att ligga in en obekväm vinkel. Jag gick fram till henne och tog hennes hand och strök den försiktigt. M och jag lyckades få lite kontakt med henne, men inte mycket, sedan var hon tvungen att gå och jag satt där själv. Farmor andades väldigt tungt och det var jobbigt att se, det såg ut som att andetagen var jobbiga och en ansträngning för henne.
När jag sedan satt där själv ryckte hon till en gång, lät, öppnade ögonen och kollade på mig. Rätt på mig, fast samtidigt igenom mig; det kändes obehagligt. Men det hela var över på en sekund och sedan sov hon som vanligt. Pappa kom dit, vilket var skönt. Strax därefter kom även hans yngre bror. Vi lyckades få lite kontakt med farmor, men jag blev ändå chockad när hon lyckades sätta sig upp lite och pappa frågade om hon hade varit uppe och gått något under dagen. Men hon såg helt borta ut, ryckte lite på axlarna och svarade ”det vet jag inte”. Det var sättet hon sade det på och uttrycket, det kändes inte som vanliga farmor, utan mer som en helt annan person. Någon som var mer borta och inte så klar i huvudet. Nu menar jag dock inte att detta var konstigt egentligen, herregud, hon hade ju fått en mini-stroke (tia) och det var ju inte annat än väntat; men samtidigt var det så jobbigt att se henne så olik sig själv just i den stunden.

Men hon piggnade till och jag satt med henne på sängkanten när hon sakta fick i sig lite kräm med grädde. Därefter blev hon farmor igen! Hon berättade anekdoter om sin faster Astrid och var precis så som farmor brukar vara. Sedan kom ytterligare en kusin och min pappas mellanbror och innan jag åkte hem den dagen (omtumlad men gladare över att ha sett henne piggare) hade även min mamma samt ytterligare en kusin anlänt. Farmor har många runt omkring sig, vilket jag är otroligt glad över. Innan jag gick så såg jag dock hur utmattad och trött hon blev efter endast ett toalettbesök, men hon kämpade det var helt klart och vad mer kan man begära?

4 april
Då farmor ändå blev piggare där under kvällen den 3:e så flyttades hon (hon var inte längre akutfall) från SÖS till ett annat, mindre sjukhus. Jag hade bestämt mig för att åka och träffa henne ytterligare en gång, efter att jag hade lämnat henne på torsdagen så kunde jag inte skaka av mig att det hela kändes annorlunda. Farmor har under åren varit extremt stark och klarat av många saker och skakat av sig flertalet sjukhusbesök, men nu, nu kändes det annorlunda. Det här var första gången som jag hade sett henne sådär borta, svag och olik sig själv. Det kändes inte som andra gånger och jag kände mig riktigt rädd.
När jag kom fram till det nya sjukhuset så hade farmor fått ett helt eget rum, TV och allt. Hon låg och sov när jag kom. Jag tänkte att hon allt kunde få sova lite, hon hade ju precis blivit flyttad. Så jag satte mig och kollade mobilen litegrann. Medan jag satt där så kom en av läkarna in, hon frågade lite frågor angående farmor och det högg i mig när jag insåg att jag inte kunde svara på alla de frågor hon hade. Visst kunde jag berätta om hennes närmaste kontakter, hennes tre söner men när hon frågade om hon hade hemtjänst blev jag först förvirrad. Hemtjänst? Nej, men hon bor ju på ett hem. Jaha! Sade sköterskan och frågade om jag visste vad det hette. Jäklar, det var något med ”tullen”, men jag kom inte ihåg. Jag rodnade (säkert) och sade att det låg i närheten av Skanstull. Hon log och sade att hon kunde kolla upp det. Hon frågade sedan lite om farmors hörapparat och att hon hade hört att den inte fungerade som den skulle, jo det kunde jag konfirmera, det hade jag och farmor pratat om föregående dag. Vilket öra har hon apparaten på? Frågade läkaren. Jag sade vad jag trodde, men att jag inte var säker. Hon tog då i ordentligt och med hög röst frågade hon farmor vilket öra hon hade apparaten på. En del av mig hade lust att säga att farmor inte är döv, och att hon inte behövde prata riktigt så högt, men jag lät bli. Hon lyckades få respons från farmor, om än lite grumligt. Hennes nästa fråga rörde farmors tänder, var de riktiga? Oj. Ja, det är dem väl, svarade jag och var återigen inte helt säker, men samtidigt hade jag en känsla av att jag hade vetat om hon inte hade sina riktiga tänder. Jag visste ju att hon inte hade löständer, men tänkte att läkaren kanske ville veta något om proteser eller något annat. Återigen lyckades hon få respons av farmor: jo det var hennes egna tänder. Sedan gick hon, men lade till att det bara var att fråga henne om jag hade några frågor. Så fort hon gått smsade jag snabbt iväg ett sms till min pappa för att fråga honom om vad farmors hem hette och fick svar. Lättad gick jag för att informera läkaren om detta. Ah! Var hennes svar, hon log och skrev ned det. Är det ett servicehem? Ja, hon gav mig två alternativ, det andra har jag glömt bort. Jag skämdes, återigen visste jag inte. Hon svarade lugnt att hon kunde kolla upp det. Resterande delen av tiden jag satt med farmor den dagen så fick jag inte någon som helst kontakt, det hade endast rört sig om de där fåtal sekunderna när läkaren högt hade frågat farmor de där frågorna. Jag gick då ena kusinen och farbrodern kom dit. Jag var skakad när jag gick därifrån, hur kunde hon vara så borta? Ändå tänkte jag att hon måste vara väldigt, väldigt trött. De hade dessutom berättat för mig att hon varit uppe och gått lite innan jag kom, och jag insåg att om ett toalettbesök hade gjort henne utmattad föregående dag, var det nog något sådant det handlade om nu också. Det var det jag intalade mig själv i alla fall, även om det gnagde i bakhuvudet, att något kändes fel. Senare samma dag så fick jag dock höra från pappa att hon hade varit pigg och pratat när han kom dit, jag blev lättad.
8 april
Jag hade lyckats att försöka tänka positivt, farmor är ju ändå skör och gammal, det är klart att hon måste få vara trött för att kunna läka. Jag som är frisk kan bli utslagen av mindre. Pappa hade sagt, i början av veckan, att jag skulle fokusera på plugget, det var det farmor ville — men det var lättare sagt än gjort. Sedan, den 8:e (i tisdags) så fick jag ett sms från pappa vid elva-tiden där han skrev att han var med farmor på sjukhuset, att hon inte var bra och inte kontaktbar. Jag ringde upp direkt och vi pratade några minuter. Så fort jag lade på, så bröt jag ihop och bara grät och grät. Allt kändes så hemskt. Det här fick inte hända!
Bara tanken på ett liv utan farmor kändes så främmande. Även om vi inte pratat varje dag, även om vi inte pratat känslor så mycket och sagt att vi älskar varandra riktigt på det sättet (vi har visat det dock!) så är hon sådan stor del av mitt liv och min barndom. Den natten kunde jag knappt sova något alls och det regnade, blåste och åskade. Det kändes nästan passande. Allt kändes kaos.
9 april
Pappa meddelande att det nog är bra om jag kommer förbi farmor, det ser inte vidare bra ut. Ytterligare gråt och förtvivlan. Detta samtidigt som jag försökte att fokusera på studier och uppsats, vilket kändes hemskt jobbigt.
10 april
Åkte förbi farmor idag, när jag kom dit var en av mina kusiner där. Hon sade att det inte hade varit någon förändring, hon berättade också för mig att överläkaren skulle komma att kolla farmor imorgon, och har ingen förändring skett då — så ser det riktigt illa ut. Magen knöt sig till en hård knut. Hon berättade även att läkarna – som det var nu – inte kunde utesluta att hon fått ytterligare en stroke. Vidare får farmor nu endast salt i sitt dropp, näring klarar hon tydligen inte av, eller reagerar på; och så kan man inte leva hur länge som helst. Hur hanterar man sådana nyheter? Vi kramades hårt, jag och kusin. M berättade att hon suttit och kollat upp texter till låtar som farmor sjöng till oss när vi var små, ”plocka vill jag skogsviol” var en av dem.
Lilla farmor. Det är just det hon är just nu. Liten som en fågel.
Jag satte mig ned bredvid henne, andningen lät ännu tyngre nu, men M sade att de hade kollat hennes syresättning som tydligen var bra. Jag höll henne i handen, strök henne över kinden och pussade henne i pannan. Jag berättade att jag var där och tänkte att hon nog hör vad jag säger, sedan är det väl osäkert vad hon kan processera av det.

Sedan kom ytterligare två kusiner och vi pratade alla tillsammans med farmor (eller ja, farmor var inte deltagande, men vi diskuterade lite glada minnen) det var nästan lite mysigt fram till det att farmor blev väldigt orolig och ryckte till i sömnen. Vi var rädda för att hon hade ont och tryckte på hjälp. Sköterskan och sedan en av läkarna var överens om att det kanske var dags att ge henne något lugnande. Det var jobbigt och se och det blev många tårar. Precis innan jag gick kom även min pappa och min lillebror, så nu har alla farmors barnbarn varit där.

Under dagen kunde jag inte sluta tänka på faktumet att farmor ändå har turen som har många runt omkring sig, vi kan säga till läkare om hon verkar orolig eller om hennes ögon verkar igenklibbade, för vi är där och vi är många. Men fy vad jobbigt det måste vara för dem stackarna som inte har några närstående. Det skär i hjärtat att tänka på det också.

Nu under kvällen har jag varit i ett lite konstigt stadie, efter att ha gråtit mycket under dagen och föregående natt så kände jag mig väldigt avtrubbad och som att jag inte kände mycket alls. Jag lyckades skriva på det jag ska lämna in imorgon, även om det kanske inte känns som det absolut bästa jag någonsin har presterat, men jag försökte för farmor. Det är många känslor som kommit till ytan under kvällen, idag när jag var hos farmor var jag noga med att säga att jag verkligen älskade henne. Det var skönt att ha sagt det. Sedan tänkte jag på tatueringen som jag för närvarande har, mina två svalor, som symboliserar min bror och min syster. Jag lekte med tanken att jag kanske skulle tatuera in något som jag kopplar till farmor och farfar, men det slog mig att jag knappt ens vet vad farmor gillar. Vad var hennes grej? Det kändes jobbigt och jag ångesten kom bubblande, det kändes som att jag hade kvar saker att fråga farmor.

Det läskiga med farmor är också att jag hela tiden, egentligen, har förträngt hur gammal hon är. Självklart har jag skrutit om min 94-åriga farmor som kört Ferrari när hon var 93 och som kan läsa mejl på sin iPad som 94-åring. Och det är självklart att jag har vetat om att hon är gammal, men ändå har jag inte vetat det. Jag har glömt bort det för farmor var inte skruttig på det sättet man kan tänka att en gammal dam på 94 år är. Hon har hela tiden (minus de senaste dagarna) varit aktiv, med och engagerad. Hon har haft starka och egna åsikter och har hela tiden varit helt klar i huvudet, då är det lätt att man glömmer och kontrasten mellan nu och då blir så stor. Det gör ont att se.

Farmor, jag älskar dig så otroligt mycket.
Du betyder så otroligt mycket för mig och alla andra runt omkring dig. Varför känns det som att jag redan nu saknar dig, att jag saknade dig när jag satt vid din sida idag? Jag ville bara att du skulle öppna ögonen och säga att allting är okej. Men det kanske det inte är, och det skrämmer mig. Jag vet inte hur jag ska hantera det här.
Jag var 11 år när farfar dog, och det är klart att jag var ledsen och det berörde mig, men det kändes inte som nu. Jag har varit dig mycket närmare under åren (även om jag ångrar att jag inte kom närmare farfar), och det känns så ofattbart att jag/vi kanske kommer att förlora dig. Jag känner mig inte redo, jag vill inte. Likt ett barn vill jag stampa i marken, bli tjurig och sedan — förhoppningsvis få som jag vill. Men jag vet att det kanske inte är realistiskt. Men just nu vill jag inte vara vidare realistisk. Jag vill bara att du ska fortsätta vara här. Men jag vet att du kämpar, att du alltid har kämpat så mycket för oss – dina nära och kära. Jag vill inte att du ska ha ont, jag vill inte att du ska må dåligt heller. Men jag kan inte tänka mig ett liv utan dig. Jag kan inte och jag vill inte. Du skulle ju bli minst 100…

Oavsett vad som händer, så älskar jag dig. Jag hoppas att du vet det!

Publicerat i Privat | Märkt , , , , , , , , , , , , , | 1 kommentar

Handledning

Nu har det börjat, på riktigt, på blodigt allvar. Mitt uppsatsskrivande i socialantropologin. Efter två månaders fältarbete (som har gått så extremt fort!) så ska jag nu börja skriva min uppsats. Dessutom har jag nu blivit tilldelad en handledare, vilket har gått över all förväntan hittills — inte för att jinxa det, men det känns väldigt bra. G är väldigt trevlig, öppen och jag tror nog att hon passar mig; alla söker ju efter olika kvaliteter när det gäller handledare, men jag tror att jag för egen del har haft tur.
Dock var jag väldigt nervös när jag skulle träffa henne för första gången själv igår. Men hon verkade nöjd med min fältrapport, sade att jag verkade ha koll på saker och ting (något jag knappt känner själv, så det är ju skönt om det verkar så) samt att hon sade att jag verkade kunna det där med att skriva. Woho! Nu gäller det alltså bara att veta vad det är jag ska skriva.
Som förväntat (och som sig bör, om man ska tro på alla tidigare antropologer) så har min frågeställning ändrat storlek och omfattning och ja, gud vet vad. Men nu har jag nog börjat landa, även om den kan komma att tweaka sig något ytterligare innan jag är färdig. Det känns dock spännande och att läsa ämnesrelevant litteratur nu känns roligt, och det är på ett annat sätt jag läser det hela nu. Det handlar inte ”bara” om att trycka in kunskap i hjärnan utan att faktiskt få applicera teorier på min eget arbete.
I mitt fält har jag pratat med informanter som identifierar sig inom HLBTQ och talat med dem om familj, familjebildning, barn och sexualitet och det har varit otroligt spännande, dock önskar jag att jag hade haft lite mer tid på mig så att jag hade kunnat tala med ännu fler personer. Jag har lärt mig väldigt mycket, och även om jag tidigare visste att familj är något som kan se olika ut (och inte bara inom HLBTQ utan även också inom heterofamiljer) så har jag sett flera – för mig relativt okända – familjebildningar och konstellationer och jag kan inte låta bli att vara fascinerad.

Nu hoppas jag bara att jag kan leverera något bra av detta, det känns ju som att mina informanter har varit så bra och snäll och delgett så mycket; att jag har tet ansvar. Just nu är jag i fasen att jag med hjälp av ämnesrelevant litteratur försöker att bena ut en bra frågeställning och tillsammans med G så insåg vi att det här med ambivalens var något som vore intressant att fokusera kring. Många av mina informanter nämnde att folk runt i kring dem har haft svårigheter att ibland greppa deras sexualitet, deras partner, deras levnadssätt, deras sätt att göra familj. Vidare verkar vi människor ha ett behov av att kategorisera, detta för att förstå omvärlden, men vad händer när kategorierna blir förlegade? När man inte känner sig tillhörande, men blir kategoriserad ändå? Jag ska läsa lite av kända antropologen Mary Douglas som skrivit om ”Purity and Danger” och att vi gärna kategoriserar i ”rent” respektive ”orent”. Även om hennes studie är gammal och inte handlar om HLBTQ, så går det fortfarande att använda sig av.

Jag håller även på att läsa Fanny Ambjörnssons ”Vad är queer?” för att kunna sätta mig in mer kring queerteori, som jag ämnar att adaptera på min studie.

Om du känner att du har idéer till mig angående litteratur, artiklar eller erfarenheter, hör av dig! Jag tar emot och är öppen för det mesta just nu.

/Socialantropologen

Publicerat i Böcker, Privat, University | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 1 kommentar

Dear Patriarchy,

Patriarchy: ”[I]s a social system in which males are primary authority figures central to social organization, occupying roles of political leadership, moral authority, and control of property [...] It implies the institutions of male rule and privilege, and entails female subordination” (source)

Det här med patriarkatet har diskuterats ännu mer de senaste dagarna, och speciellt under 8:e mars (internationella kvinnodagen) fylldes mitt Twitter-flöde med saker som rörde patriarkatet. Självklart är jag inte emot att denna diskussion togs upp och pratades om hett — det är en viktig diskussion, såväl för oss här i väst som i andra delar av världen där kvinnor fortsätter att vara underordnade män, om än till olika grad.
Genus, som går lite hand-i-hand med denna diskussion togs förstås upp och det talades om sexualisering av kvinnor. Vilket fick mig att tänka på en reklam som jag såg för ett par veckor sedan:
Företaget som ligger bakom denna reklam är American Apparelvilket egentligen inte förvånar mig när man tänker på deras tidigare reklamer — men den här har gått långt. Vad vill dem egentligen sälja och säga med denna reklamaffisch (för ser man ens de midjehöga jeansen som hon har på sig?)? Såhär skriver Tanwi Nandini Islam, skribent för världskända modemagasinet Elle:

”Maks [den kvinnliga modellen] is as Made in America as American Apparel. Her unabashed nudity is a tacit reminder—this is what American Apparel looks like. This is what our fantasy of what Made in Bangladesh looks like.

Not a poor, underpaid, overworked young woman making you a $5 shirt for 30 cents an hour. This ad has little to do with the woman in front of us, and everything to do with the Bangladeshi female garment worker who remains invisible”

Läs hela hennes otroligt bra skrivna artikel här.
Synen på kvinnor måste ändras, vi måste göras uppmärksamma på detta; alla dessa sexistiska stereotypiska bilder vi blir matade med via media i reklamer och på Internet. MEN! Detta diskuteras och det är otroligt bra, och jag säger absolut inte att vi ska sluta göra det — återigen, detta behövs. MEN! Det är något som ofta glöms bort i diskussion kring patriarkatet och sexualiseringen (något jag har snuddat vid tidigare i ett blogginlägg): männen. Hoppa inte på mig nu, jag vet att män får mycket uppmärksamhet i vår patriarkala värld, men detta är något som kanske få tänker på och som jag ändå vill få lyfta fram.
Den patriarkala idéen om vad manlighet är skadar också män (och kvinnor). Så patriarkatet är egentligen skadligt såväl för kvinnor som män, om än – även här – i olika grad.Vi talade om detta under min genuskurs med Fia Sundevall på Internationella Relationer-kursen jag gick (IR I). Där man i USA gör reklam för vapen  med titlar/captions såsom:

”Consider your man card reissued”

Reklam som då spelar på att du inte är en man om du inte bär/kan hantera/äger vapen. Hur ska män reagera och förhålla sig till detta? Det kan inte var jättelätt alla gånger. Så detta är skadligt också, och enligt mig borde det inte glömmas bort. Det finns inte ett sätt att vara kvinna på och det finns heller inte endast ett sätt att vara man på.
Jag har tidigare skrivit om män som drar sig till att ta steroider för att öka muskelmassa och där en av anledningarna skulle kunna vara för att se mer ”typiskt manliga ut”. För i vilka reklamer och vilka kända manliga skådespelare ser jättetaniga ut?
Därför menar jag att vi ALLA måste hjälpa till att kämpa för detta, för jämställdhet och det vore bra om fler män/killar insåg att feminism inte endast är till för kvinnor/tjejer.
Publicerat i Åsikter, Internet, Journalistik, Media, Mode/Kläder | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

And the winner is…

Igår var det Oscarsgalan 2014!
Och jag tycker alltid att det är lite spännande att se vilka som vinner, ibland har jag vissa år kollat på de nominerade och försökt att gissa mig fram till vinnarna. I år gjorde jag det litegrann och hade faktiskt vissa rätt, dock har jag också insett att jag måste kolla film mer. Men det är inte alltid jättelätt att få tiden till att passa in och som student är det också inte världens billigaste att gå på bio.
Efter allt tal (inklusive mina föräldrars rave review) om 12 years a slave, så var jag inte förvånad att den vann ”Best Picture” (bästa film). Jag har ännu inte sett filmen, men måste, måste, måste verkligen gå och se den. Kanske blir till helgen. Det finns även flera av de nominerade i den kategorin som jag vill se!

Att se att Matthew McConaughey vann bästa manliga huvudroll, var också intressant att se. Jag tycker inte att han har gjort sådant intryck på mig i tidigare filmer, dock har jag hört mycket bra om ”Dallas Buyers Club” (som också var nominerad till bästa film), så det ska bli spännande att se det. ”Blue Jasmine” är också en film som ligger på ”att-se”-listan och att Cate Blanchett vann kategorin kvinnliga huvudroll, ja det gör det ju ännu mer spännande.

Otroligt vackra(!) Lupita Nyong’o, vann en Oscar för bästa kvinnliga biroll för sin insats i 12 years a slave. Tyvärr har jag ju återigen inte sett filmen ännu, men hon var enligt mig en av de vackraste på röda mattan i alla fall. Återkommer säkert med någon form av recension av filmen då jag har sett den.
Bästa animerade film gick till Frozen, och jag måste säga att visst, absolut den filmen var bra. Fin och söt. Lite rolig här och där. Men enligt mig lite överskattad ändå, kanske hade jag byggt upp mina förväntningar väldigt kring den, men nja. Var inte beredd på all musik som skulle vara med, inte för att musik är en dålig grej – jag älskar ju musik! Men, det kändes ibland lite Glee-aktigt, att de liksom tryckte in sånger helt plötsligt, á brista-ut-i-sång-mitt-i-en-mening-för-att-uttrycka-känslor. Har sett några av de andra i den kategorin också, vet i och för sig inte om de var mycket bättre, kanske inte. Såg däremot att en Miyazaki-film var nominerad och de brukar vara bra enligt mig, har dock inte sett den. Dock måste jag säga att det inte var helt den vanliga typen av musik i Frozen, utan de använde sig av rätt högklassiga sångare/sångerskor — varav vissa, som t.ex. Idina Menzel som sjöng ”Let it Go” som vann en Oscar för musik, som faktiskt också varit med i Glee, vilket hon inte var ensam om bland de som var med i Frozen.
När det gäller en sådan här tillställning som Oscarsgalan så måste man ju prata lite mode också, enligt mig. Det är väl lite av en guilty pleasure att sitta och titta på bilderna från röda mattan. Här är några av mina favoriter.

Lupita Nyong’o – ser ut som en sagoprinsessa! Så otroligt vacker.

Emma Watson – Alltid lika vacker!

Enligt mig är det inte alla äldre skådespelare som vet hur man ska klä sig snyggt, men Meryl vet!

Maria Menounos – otroligt vacker! Gillar håruppsättningen också.
Har ni några egna favoriter?

*   *   *

Last night was the Oscars 2014.
Did you guys watch it? Unfortunately I didn’t get to watch the show, it aired here in Sweden 02:30 and I was sound asleep by then. But maybe I’ll find a stream of it from Channel 9 that showed it last night. However I woke up today eager to find out how it went, so of course I immediately checked the Oscars website and looked at the results.

Considering my parents raving review (and many others) of the film 12 years a slave, I was not surprised to see that it had won Best Picture this year. Unfortunately, I haven’t watched that movie yet, but I’m absolutely going to (and I’ll try to write a review or something about it once I’ve watched it and post it here). I was, however slightly surprised (happily so, though) to see that Matthew McConaughey won Best Leading Actor. He hasn’t made that big of an impression on me before, but I’ve read a lot about Dallas Buyers Club and I’m excited to see his performance in it!

Browsing down to Best Animated Picture, I saw that Frozen had won an Oscar. My feelings were mixed. Seeing as I watched it quite recently, I have the movie clearly in mind and it wasn’t that it was bad or anything. It was cute, sweet and all the things a Disney movie should be really. But. I thought it was a little…meh. There was a Lot of song in it, making it more of a musical, which isn’t a bad thing – I mean, I love music! – but it wasn’t quite what I expected. I have to say that it wasn’t generic music though, there were talented actresses and actors behind the music. Idina Menzel for example who sang the song ”Let it Go”, which won an Oscar too (the song, not her for the performance of it). She featured in Glee, and I knew she had some great pipes on her. But speaking of Glee (which have gone down hill according to me), this movie much resembled a Glee episode and not necessarily in a good way. I felt like some of the music was sort of pushed in, that the characters sort of just burst out into song in the middle of a sentence to express some feeling and it felt a little…unnatural? Too much. You know what I’m saying? Anyway, the movie isn’t bad and I can’t say that the other nominated Animated movies were better really, not that I’ve seen all of them. I’m usually a fan of Miyazaki’s movies though and one of his was nominated…ah, well.

Another fun thing about the Oscars is the Red Carpet Fashion! Yeah, it’s sort of a guilty pleasure of mine, I usually browse around on sites and Instagram to look up all the nice dresses. You can see some of my favorites featured above.

Did you have any favorites? Did the right movies/actors/actresses win?

Publicerat i Åsikter, Bio/Film/TV, Fashion, Foton, In English, Internet, Media, Mode/Kläder | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

We Are Family

Kärlek är det som gör familj.
Ja, jag tycker definitivt att kärlek är det som gör en familj till en familj, det är roller man antar för att man älskar varandra och bildar familj tillsammans med dem. Enligt mig så är man inte mamma bara för att man har fött barn, då har man ”bara” fött barn, mamma är en roll som man antar och i den rollen ingår kärlek.

Det har jag känt mycket när jag växte upp också, då jag själv är adopterad och inte är uppväxt med mina biologiska föräldrar. Men det betyder inte att jag inte har någon familj, det betyder heller inte att jag inte har min ”riktiga” familj. Jag har en familj och den är hur riktig som helst, vi älskar varandra, vi bråkar med varandra och vi är som andra familjer som är helt biologiska.

Samma sak gäller HLBTQ-familjer. Bara för att ett barn har två mammor, två pappor eller någon annan typ av konstellation — så är de inte mindre av en familj för det. De älskar varandra, de antar roller (om än lite utanför det normativa) och uppfostrar sina barn som vilka andra föräldrar som helst. Inget konstigt med det.

Nu under våren så håller jag på och skriver min kandidatuppsats i socialantropologi och jag har valt att kolla mer på just familjebildning och mer specifikt de som inte faller inom den normativa, heterosexuella tvåsamheten och har 1,7 barn och vad det nu heter med villa, Volvo och vovve. Missförstå mig inte, jag vill inte fokusera på dessa familjer för att de är annorlunda, eller på något sätt är exotiska — utanför att jag är intresserad och dessa familjer borde lyftas fram i lika stor utsträckning som alla andra, då de – även om de kanske står inför en del andra problematiska faktorer  än de som faller inom normen – föräldrar, som vilka som helst. Att de råkar ses som annorlunda nu är för att vårt samhälle ser ut på det sättet som det gör, där normen alltid ställs mot ”det andra”. Tidigare så var det annorlunda och konstigt med föräldrar som var av två olika hudfärger — men det har vi kommit förbi, förhoppningsvis kan vi i dagens Sverige börja komma förbi detta också. Men tyvärr har vi inte kommit jättelångt och jag har i mitt letande efter teori insett att det skrivs och talas väldigt lite om detta, därav vill jag kunna hjälpa till att bidra med något, lyfta fram en förståelse, inte vad som är rätt och sant. 

Jag ämnar i min uppsats att intervjua personer som identifierar sig inom HLBTQ och som väntar/har barn och tala med dem kring familjebildning, normer och så vidare, hur de har blivit bemötta. Självklart vet jag att oavsett antal intervjuer så kommer jag absolut inte att kunna tala för alla, men jag kan lyfta fram något om de jag kommer att komma i kontakt med och jämföra med vad andra studier har lyft fram — i slutändan önskar jag ändå kunna bidra till en ökad förståelse  och kunskap kring detta föräldraskap, vilket kan behövas. Inte allra minst inom vården, men även på andra ställen i vårt samhälle.

Om ni känner någon, eller själva identifierar er inom detta och är öppna för att ställa upp på en intervju med mig (gärna ni som befinner er i Stockholmsområdet) — tveka inte att höra av er, antingen här på bloggen eller på mejl: rinki.hulth@gmail.com

Publicerat i Åsikter, University | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Find what inspires You!

 

Att skriva och blogga är inte alltid lätt, jag var duktigare tidigare, nu har jag väl lite av en blockad — det känns som att jag måste skriva något väldigt smart och intressant varje gång, men ibland är det bra att bara skriva. Idag under lunchpausen så kollade jag på ett avsnitt av Sex and The City, och man kan tycka vad man vill om den serien, men jag kan ibland känna mig väldigt inspirerad till att bara skriva något när jag kollar på de avsnitten och på Carrie som sitter och skriver krönikor.
Trots att det är måndag idag så har det ändå känts rätt skönt, jag vet egentligen inte varför då mina dagar nu under uppsatsskrivandet är varandra rätt lika, men har fått lite gjort! Läst mejl, läst lite texter, skrivit lite fältrapport och planerat lite frågor inför seminariet imorgon.

Dessutom så finns det en väldigt bra bonus, det här med att inte ha åtta-på-morgonen-lektioner längre! Jag kan träna, woho! Det var så jobbigt att hitta tid innan, då mitt gym är ett gymnasiegym och har stängt under eftermiddagen för att de inte vill att eleverna ska skolka, så mellan 11:30-16:00 är det stängt. Och under vintern när jag börjat åtta så har det inte fungerat vidare bra med träningen, att dra sig hemifrån till gymmet (även om jag bor nära) när det är mörkt och kallt, nä det var inte riktigt min grej.

Det enda jag har att klaga på just nu är att det är så otroligt grått ute, jag längtar efter solen och våren! Det var sol i cirka fem minuter idag och hann inte ut på den lilla tiden, så tja, det är väl bara att hålla tummarna och hoppas på att solen snart vill titta fram — det är nu man skulle velat göra fältarbete någonstans där det är varmt och skönt.

Hur har er måndag varit?

Publicerat i Allmänt, Bio/Film/TV, University | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , | 1 kommentar