Nobelbanketten 2014

Eftersom jag inte har sett någon skriva om detta ännu, så tänkte jag att jag skulle skriva ett blogginlägg om det. Som vanligt så satt jag bänkad framför TVn för att se årets Nobelbankett den 10:e december. Sedan mina föräldrar började gå på Nobelfesten i början av 90-talet, så har det blivit lite av en tradition att försöka se dem på TV. Med åren har jag dock blivit mer och mer intresserad av själva innehållet. Ofta har jag gillat SVTs sändning och tyckt att programledarna varit duktiga. Men enligt mig har kvaliteten på rapporteringen – från SVTs sida – sjunkit med åren. 2010 kändes det som att fokuset mest låg på modet, vad de olika kvinnliga partiledarna hade för klänningar och designerna bakom dem. Även förra året var det en hel del modesnack i sändningnen och vetenskapsrerportern Karin Bojs reagerade på att hon – i sin egenskap av vetenskapsreporter – inte fick komma till tals ordentligt om det hon ville tala om. Jag bloggade om det förra året och ni kan läsa det här.
Men det jag vill skriva om är årets Nobellbankett och mer specifikt, SVTs rapportering från denna. Var det bättre i år?
Nej. Enligt mig så var det verkligen inte det och jag blev riktigt, riktigt besviken. Vilket resulterade i att jag var irriterad större delen av kvällen och till och med hade svårt att sova den natten. Visserligen kan jag erkänna att jag inte satt fastnaglad och lyssnade på varje ord, utan satt med TVn på väldigt låg volym och försökte att plugga samtidigt. Ändå reagerade jag starkt.
Nobelfesten är alltså en privat fest, som Nobelstiftelsen arrangerar och man måste bli inbjuden til denna. Detta belyste SVT i sin sändning och hänvisade till detta som skäl till att alla riksdagspartier, förutom Sverigedemokraterna, blev inbjudna till årets Nobelfest. Detta tycker jag är bra. Men i och med att Nobelfesten/banketten är en privat fest som inte har med SVT att göra, tycker jag att de borde värna extra mycket om att ge en så bra bild utåt av festen som möjligt. Men istället känns det som att de har lagt kraft på att nå ut till en så bred TV-publik istället och fokuserar därför på underhållnings, snarare än att hålla sig till ämnet. Kanske är det därför tidigare år har varit så modefokuserade? I år måste jag dock erkänna, att av det jag såg, så var fokuset inte lika modeinriktat. Men missarna i år kändes värre än de tidigare. De var klumpiga och ogenomtänkta. Visst kan man argumentera att all TV-sändning ska vara underhållande, men detta handlar om otroligt intressanta vetenskapliga upptäckter, som förtjänar att få uppmärksamhet ordentligt i TV-sändningen, men ändå blev fokuset på annat.
På bilden ovan är alla SVTs reportrar som var med under kvällen i år. Victoria Dyring (på bild längst till höger), som jag under tidigare år har skrivit bra om var tyvärr bortom all kritik under årets Nobelbankett enligt mig. Det värsta händer under ett av mina favoritmoment, när hon ska intervjua en av årets nobelpristagare i fysik Hiroshi Amano. Såhär ser en del av dialogen ut:

Dyring: There is something very impressive about your strong dedication and your ability to…to stay extremely focused in your work.

Och ja, det börjar ju helt okej. Man kan absolut kommentera Amanos (samt de två andra han delade sitt pris med) hängivelse, då det säkert krävdes ganska mycket för att vara så fokuserad på att uppfinna effektiva blå lysdioder.  Men det är det som kommer sedan som gör mig arg.

 Dyring: I wonder where does that come from, is it a Japanese thing?

Alltså på riktigt? Det är år 2014 och hon frågar om hans förmåga att vara väldigt dedikerad till sitt jobb handlar om hans nationalitet och spelar även på en av stereotyperna (som man framför allt ser i amerikanska filmer och TV-serier) om att asiater är typiska brainacs. Min antropologiska sida ryser. Detta är att säga att det inom en nationalitet eller kultur skulle finnas vissa drag, som man automatiskt föds med. Amano själv skrattar bort det hela och svarar att han inte tror på det. Dyrings nästa fråga:

Dyring: I know you loved mathematics.
Amano: Right
Dyring: Why?
Amano: Why? *skrattar lite*
Dyring: Yes, why?

Varför lägga ned denna intervjutid på att fråga en nobelpristagare i fysik varför han gillar matte? Resten av intervjun är lite bättre, då det ändå kretsar mer kring honom. Men jag förstår inte varför frågorna är så dåliga. Varför inte ställa mer frågor kring honom själv, kring hans forskning? Visserligen är slutet av intervjun bättre då hon frågar om ”the importance of energy saving”. Men det stora hela känns mest dåligt för att inte nämna klumpigt. Jag som alltid har tyckt att Dyring brukar ställa så pass viktiga frågor. Här nedan kan ni se klippet själva.

http://www.svtplay.se/klipp/2537934?type=embed&external=true

När Dyring sedan intervjuar Eric Betzig, en av årets nobelpristagare i Kemi, frågar hon detta tidigt i intervjun [03:07:10 i länken nedan]:

Dyring: How did you prepare for this evening, did you Google the Swedish Royalties, or?

Visserligen svarar Betzig att han har gjort det, han säger att han har läst prinsessan Madeleines och kronprinsessan Victorias Wikipedia-sajter. Men ändå, det kändes inte som någon vidare hög nivå på intervjun, enligt mig.

http://www.svtplay.se/video/2527242/nobel/banketten

Det sista jag tänker nämna i detta inlägg, även om det var ett fåtal andra saker jag lade märke till är Anna Hedenmos (på första bilden längst till vänster) intervju av utrikesminister Margot Wallström. De har precis visat klipp om fredspristagarna innan.

Wallström: Malala är ju…man blir ju lycklig av att se henne för jag tänker att det är en vis människa i en ung flickas kropp.
Hedenmo: Och du tänkte på det hon säger här att, helt allvarligt, att hennes plan är att en dag bli premiärminister.
Wallström: Och jag hoppas att hon blir det.
Hedemo: Och man tror på det? *skratt*
Wallström: Man tror på det därför jag tror att vi kanske upplever en gång i vår…under vår livstid eller kanske två, att vi ser en sådan ledaretyp som Malala är och med sådana egenskaper.

Varför, varför i hela världen beter sig Hedenmo på detta sätt? Liksom skrattar och viftar bort Malalas uttalande om att en dag bli premiärminister i sitt hemland Pakistan. Det känns som ett sådant där typiskt fall när ett barn talar om någon storartad dröm och den vuxne rufsar om barnet i håret och skrattar lite och säger ”ja, men så blir det säkert,” utan att ta det på minsta allvar. Men Malala Yousafzai är inte vem som helst, hon är endast 17 år och är världens yngsta fredspristagare någonsin! Har hon inte då bevisat att man kan komma otroligt långt genom att tro på sig själv, sin sak och att mycket går att åstadkomma om man kämpar. Varför, varför ska Hedenmo då vifta bort det? Malala kämpar för att tjejer ska få utbildning och erkännas på samma villkor som män, hon kämpar för att man ska ta kvinnor på allvar och varför skulle det då vara konstigt att tänka sig en kvinnlig premiärminister? Jag blir så arg! Här nedan kan ni själva se videon.

http://www.svtplay.se/klipp/2537959?type=embed&external=true

Så nej, SVTs insats tyckte jag var mycket dålig! Jag är besviken. Nobelpristagarnas egna tal var däremot underbara. Däremot blev jag ledsen över att inte få se någon filmning av dansgolvet, de senaste åren är det just där jag har lyckats se mina föräldrar i bild.
Var det någon annan som såg, vad tyckte ni?
Publicerat i Åsikter, Bio/Film/TV, Journalistik, Media | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Inside Out

Hej allihopa!
Ja det var ett tag sedan, I know. Guilty. Men så är det, det känns som att studierna tar upp mest av tiden och när jag inte pluggar (vilket jag inte gör hela tiden), så kommer bloggen ändå i skymundan av andra saker. Dessutom så vill jag gärna känna mig inspirerad när jag bloggar, det känns som att det blir roligare för såväl mig som er då.
Idag länkades trailern till Pixars senaste film Inside Out i min Facebook-feed och jag blev genast nyfiken. Jag brukar gilla Pixars filmer, även om vissa är bättre än andra, Upp till exempel (om ni inte har sett den, gör det!). Lite kort kan jag berätta att filmen handlar om känslor och att växa upp. Även om jag själv hatade att äldre i min omgivning gärna sade ”åh, nej men det är ju de vanliga tonårshormonerna,” så fort jag blev irriterad, arg, ledsen eller betedde mig annorlunda, så var det väl säkert på grund av just det. I filmen får man följa huvudpersonen Riley som precis flyttat till San Francisco tillsammans med sin mamma och pappa. Pixar skriver att Riley, precis som alla andra är styrd av hennes känslor: glädje, rädsla, ilska, avsky och ledsamhet [min översättning]. I filmen så beskrivs det som så att dessa känslor bor i ett kontroll-center lokaliserat i Rileys hjärna. Ifrån detta center hjälper de Riley genom hennes vardag genom att ge henne råd. Dessa känslor är alltså karaktärer också, som man får följa genom filmen, vilket är ganska sött. Och då Rileys flytt rör runt bland hennes känslor är det mycket som ska styras.
Här kan ni se trailern:
Så vad tyckte ni?
Jag känner att jag bara blir irriterad på den, visserligen är det här bara en bit av filmen, det kan jag ju medge och jag kan ju bara hoppas att resten av filmen är bättre, men varför blir jag då irriterad? Jag kan dela upp det så att det blir enklare.
Okej, det första vi ser när vi sätter igång trailern är att mamman frågar dottern hur hennes första dag [i den nya] skolan var. Varpå hon får tillbaka ett svar som inte direkt är positivt. Här måste jag erkänna att de ändå har fått med något autentiskt. Jag har själv gett ungefär samma svar, men ungefär samma min till mina föräldrar när jag var yngre. Ja, in känner säkert igen det själva, när man är på det där humöret att man inte direkt vill snacka om något och speciellt inte med föräldrarna. Sedan tänker mamman att det vore intressant att veta vad som försigår i dotterns huvud, se vad hon känner och tänker liksom. Här kan jag tänka mig att många föräldrar känner igen sig. Sedan zoomas man in i mammans huvud där hennes känslor styr, alla ser de snarlika ut henne. Vilket är lite sött det också.
1Jag försökte använda undertextsfunktionen på YouTube men den var inte direkt korrekt. Men det här i alla fall scenen precis efter att man zoomats in i mammans huvud. Hennes känslor har reagerat på mamman är lite orolig för dottern de säger ”did you guys pick up on that” och de bestämmer sig för att hjälpa till, de ska ta reda på vad som bekymrar dottern. Känslorna kommer dock fram till att de behöver support från pappan och tar beslutet att de måste signalera till honom. Detta leder till att mamman harklar sig (känslorna här hjälper alltså att styra individen) för att få pappans uppmärksamhet över köksbordet. Pappan reagerar inte och man zoomas in i hans huvud för att se vad det är som händer.

2

 Såhär ser det alltså ut inuti hans huvud. Och även om det kan tyckas lite sött att de sitter därinne och har sitt eget lilla liv  (eller är det saker han tänker på, som minnen? Nåja oavsett…). Men här har vi första saken som gör mig irriterad: måste Pixar stereotypisera så mycket? Det är år 2014 och den här filmen kommer ut nästa år. Har vi inte kommit längre? Måste man porträttera män på det här sättet, det känns väldigt uttjatat och typiskt. Kan vi inte få se lite andra personligheter? Men nej, istället visar Pixar upp pappan som en typisk vit man som älskar sport och fotboll, vilket hans känslor (vilket innebär att det är han som tänker på det?) sitter och tittar på. Vilket leder till att pappan inte märker att mamman försöker få hans uppmärksamhet. Hon harklar sig lite högre och en av pappans känslor ser att hon tittar på honom.

3

Känslan (osäker på vem han är) reagerar snabbt och säger ”uh-oh, she’s looking at us, what did she say?”, var på känslan som syns på bilden längst till vänster säger att ingen av dem lyssnade. Vilket i sig känns lite stereotypiskt (så lite irritation), det här är också vanligt i amerikanska filmer och serier att mannen tänker på sport eller annat och inte lägger märke till saker och blir påkommen såhär. Pappans känsla, han som sitter i mitten, försöker sedan desperat att gissa vad pappan han ha gjort fel. Har han lämnat toalettsitsen uppe? Det andra som gör mig irriterad är det känslan utbrister sedan:  ”What is it woman, what?!” som att mamman i detta fallet – och rent allmänt – bara tjatar och/eller är otydlig. Och jag vet visserligen inte hur den här mamman är i filmen, annat än det som visas i den här lilla trailern men åtminstone i detta fall så har hon ju verkligen inte varit tjatig eller otydlig. Är det så konstigt att hon tycker att mannen borde reagera (och hänga med) när dottern, efter första dagen i skolan inte verkar vara så glad? Måste kvinnor porträtteras som tjatiga och/eller otydliga (alltså att de blir irriterade, men är oklara med vad de är irriterad över, vilket gör att mannen inte förstår vad det är som är fel, eller vad det är han har gjort fel) hela tiden? Mammans känslor säger åt henne att signalera honom igen, för att visa vad det är som hon vill att han ska göra. Mamman – utan att säga något – gör honom uppmärksam på att det är dottern det gäller. Det blir en fördröjning, pappan försöker komma på vad blicken kan mena. Men sedan säger han ”Ah,” för att visa att han har förstått och fråga sedan dottern ”So, Riley, how was school?”

4

Mammans känslor stönar högt! För det verkar så vanligt att pappan inte alls hänger med, hon har ju redan frågat Riley detta och fått ett svar som påvisat att det är något som bekymrar eller irriterar dottern. Här kommer jag till det tredje som jag är irriterad på, det här känns ju också tråkigt! Den stereotypiska pappan som bara tänker på sport och inte alls verkar fokuserad på dottern, det här är ju ändå hennes första dag i den nya skolan. Nu menar jag inte att sådant här aldrig händer, absolut, det gör det! Men nu är det här en film och Pixar skulle kunna vara lite mer kreativa och visa en annan typ av familjedynamik, annat än den som vi blir tvångsmatade med till höger och vänster. Som om det är medfött hos det manliga könet att man tänker på sport och inte är så fokuserad på annat som händer runt omkring, för ja, männen vet ju ändå inte riktigt vad de ska säga och än mindre till en dotter. Nej, det kan mammorna få sköta, de är ju bra på det där med känslor ändå. SUCK!
I de följande scenerna händer allt så fort att det är svårt att ta en lämplig screenshot istället kan jag spinna vidare lite på det jag skrev ovan. Istället för att pappan försöker att lugnt prata med sin dotter om vad det är som är fel, så blir det tillslut att han sätter ned foten och säger att hon ska gå till sitt rum för att hon respektlös mot honom. Nu menar jag inte att man som förälder – oavsett om man är man eller kvinna – inte ska säga emot sitt barn om barnet snäser till sådär. Men just här känns det – i samband med allt annat – så typiskt att pappan inte tar diskussionen, visar att män – i samma utsträckning som kvinnor – kan tala om saker, om känslor, ja även om det är döttrar! Jag har hört många män i min egen ålder som uttalat sig om att ”ja, nej men vi är väl inte så bra på att prata känslor,” okej…det kanske ni inte är, men det är inte genetiskt utan socialt konstruerat. Och visst skulle det här som händer i trailern kunna ske på riktigt, pappan kanske bara är trött och inte orkar diskutera med dottern. Men! Här har ju Pixar ändå ett tillfälle, ett tillfälle att visa på att det kan vara annorlunda! Men istället håller de sig till stereotyperna.

5

Mammans känslor verkar ge upp och tänker att ”nu har han klantat sig igen” och verkar inte bry sig mycket mer. Vilket också är tråkigt! Istället sätter de på en film (alltså börjar mamman här att tänka på detta?). Det här visas. Det här är det fjärde som irriterar mig. Mitt upp i detta, när pappan har kommenderat dottern till rummet utan att ta diskussionen (vi får väl anta att dottern lämnat bordet eftersom vi inte får se mer), så verkar mamman vara helt okej med att pappan tagit det beslutet — varför då? För att det är han som är mannen i hushållet? Och sedan börjar hon alltså tänka på detta (för det är väl så? Hon är ju kopplad till känslorna), eller hennes känslor tittar på den här filmen (som en av känslorna nämnt tidigare att de ”gav upp”) med en sexig, ung man med bart bröst. Lägg av! Ger hon sig bara sådär och börjar tänka på någon hunkig man? Om hon nu nödvändigtvis hade behövt ge upp sådär och låtit dottern gå för att mannen sade det, kunde hon inte ha tänkt på att hon var irriterad på honom, eller tänkt på dottern att hon kanske skulle ge henne lite rum eller åtminstone någon film eller något annat som är lite mer intellektuellt? Nej…istället väljer de ytterligare en stereotyp (ja, detta irriterar mig också) att kvinnor dras till exotiska, vältränade män. SUCK.
Jag blir så trött på sådant här, att stora företag som Pixar, Lego och många andra, som har en makt att välja vad de ger ut för bild till barn, väljer detta. Väljer att bara mata på med de vanligaste stereotyperna. Varför? Kanske är det för att det tänker på att gå med vinst, och går de alltför mycket ifrån stereotyperna kanske de förlorar tittare/konsumenter. Men nej, jag är besviken hittills, jag tycker att de kan ta ut svängarna betydligt mycket mer än såhär. För vi är i behov av att förändra, om jämställdhet ska hända måste vi också påvisa att det inte är jämställt och få folk att inse detta. Det här ett sådant exempel. Och ojämställdheter börjar oftast bland små barn för att vi växer upp med detta genusroller från början, därför är det också bra om vi påbörjar förändringarna på den nivån också. Det skulle Pixar kunna hjälpa till att bidra med, men gör det inte. BLÄ!
Jag som hörde om filmen för ett tag sedan och var sååå sugen på att se den, nu är jag inte riktigt lika sugen. Även om jag vill se hur resten av den är, men är rädd för att det också kommer att följa dessa mönster.
Vad tycker ni?
Publicerat i Åsikter, Bio/Film/TV, Media, Recensioner, YouTube | Märkt , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Tankar kring adoption

Dikotomier, där man gör uppdelningen mellan två delar. Allt måste tillhöra den ena delen, eller den andra – enligt detta kan man alltså inte vara både man och kvinna samtidigt. Man är antingen det ena eller det andra. Det är antingen svart, eller vitt.
Ibland kanske denna uppdelning inte spelar någon större roll, ibland kan det vara skönt att se saker och ting som det ena eller det andra; det blir kanske enklare då. Men vad gör man om man varken känner sig svart eller vit, utan mer grå?
Ni har säkert, under er uppväxt, känt att det vid tillfällen (eller väldigt ofta?) finns förväntningar på er. Det kan vara förväntningar från samhället, att du som kvinna eller man förväntas uppföra och uppträda dig på ett visst sätt. Det kan vara förväntningar från familj, i form av att de förväntar sig att du ska prestera på ett visst sätt. Det kan vara från en grupp du anses tillhöra, kanske är du religiös och förväntas då att tycka och tänka på ett visst sätt.
Sådant kan vara svårt att hantera.
Adopterad.
Jag kom till Sverige när jag var fem månader gammal från Kolkata (Calcutta), Indien. Jag vet inte mycket om min bakgrund, annat än att det i mina adoptionspapper står att min mamma gav barnhemmet rätten att ta hand om mig och att hon hade låg socioekonomisk status. Vilket passar in på stereotyperna(?) som kommer upp då man talar om adoption; där hemlandet porträtteras som fattigt och där den biologiska mamman ofta är ung eller för fattig för att behålla sitt barn.
Med adoption kommer också förväntningar, eller i alla fall vissa uppfattningar. Jag säger inte att de har varit fel, men ibland har de varit svåra att förhålla sig till. Många har frågat huruvida jag är intresserad av min bakgrund, vill jag veta mer om min biologiska mamma (ja, det är ofta min biologiska mamma som det frågats om)? När jag var liten, runt 10-11 år så svarade jag alltid med ett skarpt nej. Som grund till detta låg nog mycket min rädsla för Indien, jag kommer ihåg att jag – när mamma och pappa först talade om återresa till Indien – var rädd för att det skulle bli strul och att jag inte skulle få komma tillbaka hem med dem. När jag svarade nej, sade det flesta Nej, okej kanske inte nu. Men du kommer att bli intresserad av det senare! Ja, de flesta verkade väldigt säkra på det. När jag fick höra det då blev jag obekväm och lite rädd, jag ville inte veta så mycket. Jag hade ju ett hem och föräldrar, skulle jag fråntas dem, nu när jag hade en familj? Jag kunde också känna en ilska vid dessa tillfällen, som att de som frågade mig och antog att jag var så intresserad av min ursprungsfamilj, såg på min familj som otillräcklig eller inte overklig.
Frågan om min bakgrund och mitt förväntade intresse kring detta har följts av förväntningar kring att jag alldeles säkert måste vara jättenyfiken på Indien, mitt ”hemland”. Mitt hemland? Även om jag under de tidiga skolåren inte kände mig riktigt svensk och alltid obekväm och rädd när någon på något sätt ifrågasatte min svenskhet och kände att jag i alla fall var indisk (det kunde ju ingen ta ifrån mig) — så har jag aldrig sett Indien som mitt hemland. Inte på det sättet, det ordet gillar jag inte riktigt. Det låter lite som ”ska du inte tillbaka hem snart”. Indien känns som en del av min historia och min bakgrund, vilket jag gillar.
Människor har också ofta frågat mig om jag inte vill lära mig indiska? Vill jag inte lära mig mer om deras seder och ”min” kultur? Visst har jag väl varit lite nyfiken på det indiska språket, men det har inte känts jätteviktigt. När jag under mellanstadiet fick en vän i skolan som var från Afghanistan berättade hon hur hon älskade att se indiska filmer och frågade ”gör inte du det?” Jag hade absolut inget emot frågan, istället började jag känna mig lite dum, varför ville jag inte veta mer?
Har jag då aldrig tänkt på mina rötter? Vill jag aldrig tillbaka till Indien? Nej, det är klart att jag har tänkt på mina rötter, men de har inte alltid känts väldigt viktiga att veta mer om. Men det har känts som en trygghet, eller mer som en trevlig känsla att de finns där och att de är en del av mig. Och jag åkte faktiskt tillbaka till Indien med min familj 2005 (här kan ni läsa mer om min återresa).
Sedan 2009 har jag varit frilansare för Familjeföreningen för Internationell Adoption (FFIA) och under dessa år som gått har jag kommit i kontakt med fler adopterade ungdomar, jag har gått med i mitt barnhems Facebookgrupp. Ja, jag har faktiskt blivit lite mer intresserad, lite mer insatt. Samtidigt är jag ändå kluven.
Återigen känns det som att det finns förväntningar, såväl från andra som från mig själv. Jag är medveten om att ”gruppen” adopterade inte är en homogengrupp, men samtidigt — borde jag inte tycka och tänka som många andra? Och finns det många andra där ute som tänker som jag?
På bara de senaste månaderna har jag kommit i kontakt med adoption och adoptionsåsikter ännu mer än tidigare. Via Jyothi Swahn Bai som ligger bakom Instagamkontot (@enstenhardjavlabrud) och Linnea Brännström som ligger bakom Instagramkontot (@adopteradisverige). Båda konton är väldigt intressanta enligt mig och de har fått mig att verkligen tänka på det här med adoption. Vad innebär det? Hur känner andra? Och jag har börjat konfrontera mig själv — hur känner jag?
Under min uppväxt har jag egentligen inte haft så mycket kontakt med andra adopterade (ja, förutom min lillebror, men vi har inte direkt pratat om det här) och det jag har upplevt är att många i min närhet inte har varit vidare intresserade alls av sin bakgrund, vissa har inte ens upplevt någon form av rasism/vardagsrasism eller ifrågasättande av deras svenskhet. Medan vissa jag har kommit i kontakt med nu, på senare tid, har upplevt allt detta och ställer sig kritiska till internationell adoption.
Linnea skrev ett bra inlägg på IG-kontot och jag är beredd att hålla med om mycket, även fast jag (tyvärr) inte känner att jag kan ta ställning än. Hon skrev att hon som individperson är relativt positiv till internationell adoption, men att hon ställer sig kritisk till internationell adoption som ”system”, ett system som bygger på att barn tas från sina hemländer, sina kulturer och ofta kommer till västerländska länder. Och även om många barn knyter an bra till det nya landet, kulturen coh familjen, så är det dessvärre inte alla som gör det. Linnea skriver även kritiskt om den marknad som uppstår i samband med internationell adoption, där koloniala och ekonomiskt ojämlika strukturer upprätthålls.
Jag håller med om allt i ovanstående stycke, men samtidigt kan jag inte släppa min individnivå heller. Inte riktigt. Hur ska jag ställa mig negativit gentemot något som har hjälpt mig så pass mycket? Jag har också fått rasistiska kommentarer, frågor och annat under min uppväxt, men också väldigt mycket mer positivt! Å andra sidan — borde jag inte känna mer medkänsla gentemot de adopterade som inte fått det bra? Jag ramlade över en artikel från ETC idag med rubriken Adoptionsindustrin har en mörk sida – prata om den, såhär står det i början av artikeln:
När det rapporteras om adopterade beskrivs ofta situationerna i hemländerna som ren misär, och det upplevs som att den adopterade haft tur som fick komma hit för att få skolgång, vård och omsorg.
Och ja, så är det väl ofta. Så har jag själv talat om min adoption (jag har på något sätt vilat mot detta antagande), att jag ändå har haft tur som kommit hit. Vad vet jag om Indien egentligen? Jag vet inte hur jag hade levt om jag hade bott kvar. Sedan står det också i artikeln att barn ibland har lämnats på barnhem tillfälligt, med löftet om att barnet ska få vård och lite utbildning och att när föräldrarna sedan kommit tillbaka för att hämta sitt barn så har barnet i fråga blivit bortadopterat. Sådant är ju absolut hemskt och det hade jag faktiskt inte hört mycket om tidigare.

Jag känner mig kluven, som att det finns två läger (dikotomier) när det gäller adopterade. Antingen ska man ställa sig negativ mot internationell adoption eller positiv. Jag känner att jag hamnar lite mitt emellan. Inte för att jag bara bryr mig om mig själv, utan för att det känns som att det måste gå att lösa. Självklart har jag läst om och sett statistik på att adopterade ofta mår sämre och gör fler självmordsförsök, det är inget jag vill blunda för — jag har själv varit en del av statistiken och mått dåligt (å andra sidan var det många icke-adopterade runt omkring mig som hade liknande problem). Men samtidigt känner jag man kan ta dessa problem som många adoptivbarn har, på större allvar och försöka göra det bättre för de som kommer hit som adoptivbarn, istället för att sluta med internationella adoptioner. Det känns ju som att samma argument använts mot invandring, att många av de som kommer hit och inte integreras borde må bättre i deras hemland och att man måste hjälpa dem på plats istället. Kan man inte arbeta såväl i ”hemländerna” som här?

Dock har jag börjat inse att allt detta bygger på mitt antagande om att ”hemlandet” är sämre än de västerländska länder man oftast kommer till. Kanske är det mest naivt (och dumt?) av mig att tänka på skolgång, vård och omsorg som jag har blivit erbjuden i Sverige. Hur viktigt känns det för en adopterad som kommit hit och verkligen känt sig malplacerad? Som kanske inte alls känner sig hemma med sin familj, eller i landet och som på köpet kanske inte tas på allvar inom sjukvården.

På senare tid har jag också kommit i kontakt med många som sörjer att de blivit bortlämnade och sörjer att de inte fått växa upp med, eller ha kontakt med deras mammor (ja, återigen är det mammorna som oftast är i fokus). Och det är inte som att jag aldrig har tänkt på att jag blivit bortlämnad, detta har dock tagit sig i uttryck på olika sätt. När jag var yngre kände jag en ilska för att hon, min biologiska mamma, lämnade bort mig. Oavsett varför, så kände jag mig sviken. Sedan har jag ibland känt mig ledsen, för att jag aldrig fått chansen att lära känna henne och då har jag ofta känt att det måste ha varit jobbigt för henne också. Men, jag känner inte riktigt att jag tillhör de som sörjer ordentligt, som känner sig tomma. Jag mår bra med min familj, även om vi såklart bråkar och allt annat normalt. Är det fel? Ibland när jag tänkt på min biologiska mamma och att det hade varit skönt att veta vem hon var och så vidare, så har jag känt mig lite som att jag försöker måla ut mig själv som ett offer. Missförstå mig inte nu dock, jag menar inte att de som känner denna sorg målar ut sig som offer — det är en tuff situation och de har all rätt att känna på det sättet. Det är bara att jag själv har svårt att känna vidare djupa känslor kring det.

Det är otroligt spännande just nu att läsa om Linneas och Jyothis åsikter och tankar kring adoption och jag vill gärna höra mer. Allt detta får mig att lära känna mig själv bättre också, då jag ”tvingas” konfrontera mycket själv. Det är jag tacksam för och även om jag känner att jag inte riktigt kan ta ställning, utan befinner mig i den där gråzonen mitt emellan (och känner mig väldigt mottaglig och lättpåverkad) så vill jag verkligen höra mer. Vill få lite mer kött på benen.

 

 

Publicerat i Adoption, Åsikter, Privat | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Tillsammans mot Cancer

Sitter bänkad framför TV:n nu ikväll och mer specifikt framför Tillsammans mot Cancer som visas på TV7. Det är en gala till stöd för Cancerfonden. Jag hade nog suttit framför detta och gråtit ovasett, men det känns lite extra känslosamt nu. Den senaste tiden har jag kommit i kontakt med den ideella organisationen Ung Cancer via sociala medier, främst via Instagram.
Ung Cancer skriver såhär på sin hemsida:

Ung cancers uppgift är att förbättra unga vuxna cancerdrabbades levnadsvillkor. Med det menar vi att unga vuxna cancerpatienter inte bara ska överleva, utan även ha ett riktigt bra liv. Vi jobbar för att skapa bästa möjliga förutsättningar för unga cancerdrabbade både under och efter sjukdomstiden. Vi arbetar också för att unga vuxna anhöriga till cancerdrabbade ska få bästa möjliga stöd och hjälp.

De vill skapa mötesplatser, informera och debattera. Jag tycker att det är en jättefin sida och deras Instagramkonto är otroligt, ibland har de så kallade gäster som tar över deras konto, unga som själva är drabbade och som berättar om deras resa. Det ger verkligen perspektiv och jag läst så många fina inlägg av unga människor som är så grymt starka — och idag, på T V har vissa av dessa kommit till tals. Ja, tårarna rinner.
I programmet så ser vi nummer man kan ringa, såväl som SMSa, för att bli månadsgivare och ge pengar till cancerforskningen och absolut tycker jag att man ska bli det, om man kan. Men det finns också annat man kan göra. Har man inte mycket pengar kan man köpa Rosa Bandet till exempel, eller köpa något i cancerfondens eller barncancerfondens Internet-shoppar. Man kan också hjälpa ideella organisationer såsom Ung Cancer (som också har en shop där deras populära ”Fuck Cancer”-armband säljs), och hjälpa till att blogga och skriva om detta så att information når ut. Knowledge is power. 
Sedan går tankarna självklart till min syster som jag aldrig fick träffa då hon dog i levercancer innan jag föddes. Speciellt under tonåren tänkte jag att jag så gärna hade velat ha en storasyster och självklart så tänker jag fortfarande på henne, saknar och fantiserar om hur det skulle vara att ha henne här. Förra sommaren så tatuerade jag in två svalor på insidan av min vänsterarm, där ena symboliserar min syster och den andra min lillebror.
Även min pappa har drabbats av en cancerart, ovanlig, men som tack och lov är godartad. Däremot så har han behövt att gå igenom jobbiga operationer då tumörer har kommit tillbaka. De har alla varit lokaliserade uppe på huvudet och där de behövt öppna upp för att ta bort; senast i mitten av denna månad. Det känns jobbigt, men samtidigt är han så stark och jag skulle inte kunna vara stoltare. <3

Ung Cancer

Här är några länkar om ni vill läsa mer och se hur ni kan bidra:
http://www.cancerfonden.se/

http://www.barncancerfonden.se/

http://www.ungcancer.se/

Publicerat i Bio/Film/TV, Privat | Märkt , , , , , , , , , | 1 kommentar

Fjällbackamorden

Jag brukar inte vara en sådan som gillar svenska serier så mycket, jag vet inte varför egentligen. Ibland kan jag känna att sättet de filmar på (kanske ljussättningen, jag vet inte jag är ju inte en expert) känns lite onaturligt. Som att man verkligen kan tänka sig att det är någon som står där och filmar karaktärerna som pratar. Ibland kan jag även känna att vissa dialoger känns onaturliga.
Det får mig att tänka på något som Kishti Tomita (ni vet hon från Idoljuryn). I ett av de gamla idolprogrammen så skulle artisterna sjunga på svenska en vecka (det vanligaste var ju att de valde engelska låtar). Kishti menade att det krävs mer att sjunga på svenska inför svenskar, som att alla känslor i låten måste komma fram på rätt sätt. Ja, något i den stilen sade hon i alla fall och det kanske är så även med serier och film. Vi är ju så vana vid svenska, det är en del av vardagen att även små subtila tecken på ”onaturligheter” i konversationer märks? Självklart menar jag inte att alla amerikanska serier som jag oftast ser på är bra på detta, men vissa känns som att de är på en högre klass än de svenska. Kanske har de amerikanska serierna en mycket större budget och kan därför också hyra in andra coacher och vad vet jag, för att få saker och ting att verka mer naturligt i vissa fall.
Men tillbaka till serien jag häromdagen tittade på: Fjällbackamorden. Denna serie baseras på Camilla Läckbergs deckare som utspelar sig i Fjällbacka. Jag har läst alla böcker tidigare och gillade speciellt de första, men sedan kändes det lite som att formatet på alla böcker var likadana, att det blev lite tråkigt i längden. Jag såg även första TV-serien de gjorde som baserades på dessa böcker när Niklas Hjulström spelade en av huvudpersonerna: Patrik, som är polis i Fjällbacka. Men det kändes inte riktigt rätt, karaktärerna kändes äldre än de kändes i böckerna.

Sedan har det – såvitt jag har förstått – kommit ut filmer som heter Fjällbackamorden med samma skådespelare som de som nu visas på SVT. Där Claudia Galli Concho och Richard Ulfsäter (båda otroligt snygga, speciellt Ulfsäter) spelar huvudrollerna: Patrik och hans fru Erika. Och här är det enligt mig fullpott! Dessa skådespelare känns mer ungdomliga och passar mer i rollerna. Endast det första avsnittet har gått (av fem), så nu har jag något att se fram emot.

Har ni läst böckerna, sett filmerna, sett serien? Vad tycker ni?
Ni som inte sett serien kan se den på SVT-play.
Publicerat i Åsikter, Bio/Film/TV | Märkt , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Anthropology

So it continues.
Last semester I graduated – I know, me! The girl who was determined to continue her studies straight after graduating high school. But the problem was that I had no idea what I wanted to do, I didn’t have a particular dream. I was scared, so scared, of failing! I began with physics, which I found interesting (during high school I had profiled my studies towards the natural sciences and astronomy). What I realized though was that while I found it very interesting to read about new discoveries in space and things like that, I was less interested in all the math and physics that was behind those discoveries. So, I dropped out.
Next up was journalism, something that I loved. Or well, I mean I loved writing. Reading theory about journalistic history, wasn’t all that fun. But I think that my main problem here was that I didn’t really know what I wanted, I didn’t have a goal with my studies. Sure, it would’ve been fun to write for a highly respected paper of some sort, but that was it. I didn’t know whether I wanted to focus on sports, culture, investigative journalism and well, that sort of put a crimp in my determination and motivation for studying. Plus! I was bad at studying. I wasn’t all that disciplined and I just gave up too easily. And while thinking that a subject is fun, can take you a long way, it’s good to have a goal too.
After failing courses and falling behind so much with my journalism studies, I gave up. I had basically no way of getting accepted into the third (and last) year after having fallen behind so much. And while I started thinking here that I needed some time off to think (which a lot of kids here do for about a  year after high school) I didn’t. Instead I ended up applying to a more technical (and again more natural science related) subject: data programming. And while this was fun too and interesting, I realized quickly that the pace in which I had to learn math-related stuff was making it super-hard for me to pass my courses; just like it had been during my year of physics.
So! Reaching this point I realized that I wanted some time off, I wanted to have  job instead. And maybe do some writing on the side. But getting a job, proved to be that much harder than I’d expected. So for a few months I didn’t really do much besides applying for jobs, getting some interviews but never getting a job. I took a barista course and ended up getting a ”every-other-weekend-job” but that spring, I realized that I needed some kind of education. So what was I supposed to study this time?
Academia felt like this thing that was of high value in my family, at least that’s what it felt like back then and I just felt like a failure. Why couldn’t I find something that I wanted to do? Sometimes my parents were like ”stick with this now, if you really want something, you can do it” and while that might be true sometimes, the problem was that I didn’t want the things I’d done before. I knew that I was coming off like a spoiled brat of some sort that never found anything I wanted, never thought that studying was fun and always ended up bailing in the end. But believe me, I didn’t want to. I really, really wanted to succeed with something.
But the question remained – how?
I thought about studying something child-education-related, but by a streak of luck I read a book by Jodi Picoult (one of my favorite fiction writers) called ”Picture Perfect”. And in a way, I guess it changed my life. Maybe not in a drastic and dramatic kind of way, but it did change things and I’m grateful for that. Through this book I was introduced to anthropology. The main character in the book is an anthropologist and I thought that ”wow, her job sounds fun”. For those of you who are familiar with the TV show (one of my favorites) ”Bones”, you get the picture. The main character was focused on archaeological anthropology, which means dig sites and bones. For some reason, that stuck with me and when it was time to apply to courses or programs at the university I saw that they had a program in social anthropology. I applied to that and a child-education-related program and was wait-listed on both, but in the end I got accepted to the social anthropology program and all of a sudden I found something that was really interesting to study.
Of course, it wasn’t always easy and it wasn’t always fun. But I found myself thinking about different jobs that I wanted and even about becoming a scientist.
And now, it’s three years later and I have a bachelor’s degree in social anthropology. Somehow I’m surprised that I ended up here. I didn’t think I would, not really. Least of all with a degree in a subject that I knew nothing about a little over three years ago.
The downside though is that anthropology isn’t widely known here in Sweden, so even after graduating this spring, I haven’t found a job so far. And sure, that might take some time but seeing as I didn’t want to sit around trying to apply for jobs all day long, I decided that maybe it would be easier to be seen as attractive on the job market if I had more than ”just” a bachelor’s.
SO. Here I am, a master student. Whoa, I know. So, don’t give up, alright? If I could do it, you could too (and yes, I know that sounds very cliché).
So how is life as a master student you might ask.
Well, it’s quite overwhelming and you’d think that after three years of previous experience in this discipline, it would be quite easy or at least not so intense. But it is! Trust me. Right now I can’t wait until spring when we get to choose among courses to read, that’ll be at least one of the highlights of these two upcoming years. I’m a little…maybe disappointed (although that sounds kind of harsh), it’s just that I thought that we would be offered more profiled courses throughout these two years, instead of just one semester this spring. I’d love to profile myself within anthropology; seeing as social anthropology is such a broad subject/field. Within it are a lot of sub-subjects(?), pretty much everything that you could relate to society, but hopefully it’ll be okay in the end and that I’ll find a way to profile myself within the discipline anyway.
What are you guys up to this fall?
Publicerat i In English, Privat, University | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , | 1 kommentar

Book nerd – and damn proud of it

Jag har alltid älskat böcker. Jag lärde mig läsa väldigt tidigt och satt ofta på dagis, bland kuddar och läste (kommer ihåg att jag fick frågan om jag ville gå och leka, men att jag svarade att jag var upptagen med att läsa min bok Mamma Mu).
Under tiden jag har läst på universitetet (de senaste tre åren) har jag dock inte varit vidare flitig på att läsa, då har istället all lästid gått åt till att läsa kurslitteratur. I och med detta kändes vanlig läsning lite lika roligt längre. Därför brukar jag ta vara på sommaren, då brukar jag försöka läsa böcker och så även denna sommar.
Precis som med musik, så har jag väldigt blandad smak när det gäller böcker. Jag läser ungdomsböcker, vuxenböcker (om man kan kalla dem det), på engelska, på svenska och så vidare. Däremot måste jag erkänna
att jag inte läst vidare många ”klassiker”, drar mig lite för det. Men jag har ändå vissa på min ”att-läsa-lista”. Jag har även försökt att vara lite mer aktiv på sajten Goodreads (länk här), där man kan bli medlem (gratis) och sedan logga böcker som du har läst, skriva recensioner, markera böcker som du håller på att läsa och även hitta tips på nya böcker. Loggar du in via Facebook kan du snabbt få tillgång till de av dina vänner som också är medlemmar och se vad de läst/läser/vill läsa.
De böcker jag har läst i sommar är dessa:
The Hunger Games #1
Den första boken i The Hunger Games-serien. Jag var ju bara tvungen, har hört så mycket om dessa böcker. Jag tyckte absolut att boken var bra och spännande. Jag tyckte att det var lite fascinerande, hur boken mixar många olika typer av levnadsmiljöer alltifrån väldigt ålderdomliga typer av städer, där man eldar ved för att få värme i husen och arbetar i gruvor. Till städer som ”The Capitol” där allting verkar väldigt sci-fi och hi-tech. Boken är bra skriven, och jag gillar att man får följa karaktärernas tankar under allting som händer.
The Hunger Games #2 – Catching Fire
Nummer två i bokserien var ett måste, var ju tvungen att se hur det hela skulle fortsätta. Även denna bok höll uppe spänningen, men tycker fortfarande att första boken var bättre. Både när det gäller handlingen och beskrivningen (samt utformningen) av spelen. (Har börjat läsa trean, men lade den faktiskt ifrån mig lite, ska nog försöka att ta upp den snart igen).
Cirkeln #1
Bok nummer ett i Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgrens trilogi om ungdomarna i Engelfors. Jag vet att jag är lite sen med att läsa även denna bokserie, hörde om den för flertalet år sedan och det mesta bra. Jag såg fram emot att läsa den! Här tycker jag lite blandat, gillar boken absolut och gillar det mörka i den på något sätt. Jag gillar också att även om det handlar om häxor (brukar inte alltid vara ett fan av sådan typ av fantasy), så är den också väldigt vardaglig. Det är ”vanliga” tonåringar det handlar om ändå, i grund och botten, och man får som läsare följa deras drama (sådant som hör till ett tonårsliv). Så inte alltför fantasy-aktigt, vilket jag tycker är ett plus. Samtidigt kunde jag stundvis känna att det inte var så jättespännande, med det var något som kom och gick, helt plötsligt kunde det bli intressant igen. Så jag har beställt de två andra i serien nu.
Dead Reckoning #11
Bok nummer elva(!) i True Blood-serien om Sookie Stackhouse. Har haft denna bok liggandes på is ett tag, hade börjat läsa lite men inte kommit så långt. Har läst alla de tidigare böckerna och gillat dem, mer är serien. Även denna bok var bra, men måste erkänna att jag var lite förvirrad ibland, eftersom jag inte exakt kom ihåg alla detaljer från de tidigare böckerna. Något som är fascinerande med dessa böcker är att de är så lättlästa, trots att jag inte burkar gilla sådana här typer av böcker är denna serie väldigt bra. Kanske har det något att göra med att jag läste första boken i serien efter att jag hade sett ett par säsonger (två tror jag) av tv-dramatiseringen (och serien är faktiskt rätt bra, i alla fall de första och den första säsongen påminner om första boken, sedan är det mer skilt). I och med det, bidrog det faktiskt till ännu mer personlighet till karaktärerna i böckerna. Det är inte något jag brukar känna, ofta brukar jag tycka att filmer/serier bara förstör böckerna de är baserade på. Så all-in-all, en bra bok, och jag har beställt de andra böckerna som hittills finns i serien (ja, det kommer flera!).
Morgon i Jenin
Morgon i Jenin är Susan Abulhawas debutroman och den är så otroligt bra! Fick låna den av min pappa som rekommenderade den. Det tog mig ett litet tag att komma in i boken, men när jag väl hade det, så var det svårt att släppa den ifrån mig. Abulhawa beskriver hur den politiska konflikten mellan Palestina och Israel kom att börja. Palestina får en röst, och jag som personligen endast hört bitar och fragment egentligen, blev otroligt tagen av denna historia som tar sin början 1940 i byn Ein Hod. Abulhawa skriver på ett otroligt bildligt och gripande sätt. Finns det någon bok som jag starkt rekommenderar er att läsa, så är det denna.
Det handlar om dig
Ytterligare en debutroman, denna gång av Sandra Beijer. Då jag vet sedan att ha läst Beijers blogg, att hon skriver otroligt fint, så var jag väldigt intresserad av att läsa den. Och jag gillade boken, absolut. Boken handlar om ungdomlig kärlek, den första. När det pirrar i magen och man knappt vet hur man ska bete sig. Men när det gäller grundberättelsen: den första kärleken, så är boken inte så originell. Man har läst om det förut. Men samtidigt var det uppfriskande att läsa Beijers bok då den är skriven helt i ”jag”-form och i nutid. Det gör den spännande och sedan är den uppbyggd på ett ganska originellt sätt med korta små meningar på bladen i boken, inte pytteliten text som täcker hela sidan. Och den är mer uppbyggd av huvudpersonens tankar är dialoger med andra människor/vänner, vilket också gör den mer intressant. Den är vacker, skulle man kunna säga.
Vilka böcker har ni läst i sommar, någon som ni rekommenderar?
Jag hade också ett oanvänt presentkort på Bokus som jag nu har använt upp, så det kommer förhoppningsvis att dyka upp nya titlar här snart.

*   *   *

Summer time!
That, for me, means reading time. Which makes me so, so happy. It’s so refreshing to be able to chose whatever I want to read, instead of just course work (don’t get me wrong, I’ve read some really interesting books during my three years as an anthropology undergraduate student). It’s a liberating feeling to chose a book where you don’t necessarily have to use your brain.
Above I’ve posted a list of books that I read this summer, coupled with a short review of what I thought of them.
Hunger Games #1
I thought this books was exciting, more so than I thought I would. I don’t always like sci-fi/fantasy books, but those that are sort of realistic (incorporating feelings and things that I can relate to) I enjoy. What I found interesting about the book was the fact that the living situations in all of the Districts are so vastly different. Where Katniss’ District seem to mirror a very old-fashioned town where they still rely on mining coal and building fire to keep everyone warm (which means well before Facebook and such). But the Capitol seems way more futuristic and sci-fi-ish. Also the book is very well written, I enjoyed it and when I was done I couldn’t help but run to the book store as soon as I got the chance, to buy the second book.
Hunger Games #2 – Catching Fire
The second book. Yes, it was good. It was exciting, like the first book, but somehow I still felt the first one was more ”wow”. Maybe because this second book mirrors the first one to some extent and you sort of know what you can expect. But still, I enjoyed it and it was a nice read. I did start on the third book too, but something made me put it away for a while, but I think I’m going to pick it up again; I do want to know how it all ends.
The Circle #1
This is originally a Swedish book but it was translated into English. It’s the first book in a trilogy about Engelfors, this small town in Sweden. I had heard a lot about this book and it took me a while to actually go and pick it up and I don’t regret it. While it’s no Harry Potter (I think I heard that comparison somewhere), it’s good. And maybe I didn’t enjoy this one as much as Harry Potter, because I was younger when I read HP and since then those books might carry a nostalgic thrill to it. Anyway, this book – like the Hunger Games – carry that element of realisticness and something that I can relate to – that makes me enjoy it, even though it fit into the Fantasy genre. It’s about witches, youth and teenage troubles. But even if I wasn’t totally captured by the book, I was intrigued enough to purchase the second book in the series.
Dead Reckoning #11
The eleventh(!) book in the Sookie Stackhouse (True Blood) series. I have read all the previous ones, with some time apart each of them, so it usually takes me a little while to wrap my head around what’s happening whenever I start a new one. But they’re good. Exciting enough that I want to see how they continue one and they do! Even though this is the eleventh book, author Charlaine Harris has written two more (which I have also newly purchased).
Mornings in Jenin
(Originally published as The Scar of David in the US, in 2006) is Susan Abulhawa’s debut novel and it’s amazing. Truly amazing. It’s written in a way that is poetic and deep. Abulhawa presents each one of her characters in the book in such an incredible way, each with its own voice. She tells a story that takes place during the political conflict between Palestine and Israel. The story starts in the village Ein Hod in 1940. I think it’s a really refreshing book and while it’s heartbreaking at times; sometimes you need those kind of books too, don’t you? It’s written very descriptively too, it’s like you can both see and smell thing things described. Read it! If you have to read one of these, I’d say this is the one you should read.
”It’s about you”
Is a Swedish book, which is why I’ve roughly translated the title of the book. I don’t think there’s an English translation out, and I’m not sure if it’ll ever be. I felt like I really needed to read this book, because I love the author’s blog. While the book isn’t really ground-breaking though, discussing the topic of teenage first love, it’s still quite originally written. It’s written from a first-person narrative and in short segments; sort of like a diary or if you could read someone’s thoughts. It’s refreshing.
What books did you read this summer?
Publicerat i Åsikter, Böcker, In English, Recensioner | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 1 kommentar