Den som väntar på något gott

Det börjar krypa i kroppen, all denna väntan…
Okej, jag ska ta det från början.
Den femte juni lämnade jag in min kandidatuppsats i socialantropologi, titulerad: Mammor i regnbågens alla färger – En socialantropologisk studie om familjebildningar, normer och kategoriseringar. Det var med blandade känslor som jag tog kliven fram till receptionsdisken på socialantropologiska institutionen och lämnade in två kopior av uppsatsen. Rösten darrade och sedan var det över.
Fältarbetet som var förarbetet inför uppsatsen (och som uppsatsen var baserad på) startade i januari och höll på fram till slutet av mars. Sedan tog skrivandet vid. Under denna tid blev min farmor dålig och sedan dog hon. Det påverkade mig otroligt mycket, men även under de dagarna när jag helst ville fortsätta ligga i sängen och inte gå upp höll farmor mig igång. Inte bokstavligt, men hon fanns i mina tankar hela tiden. Och pappas röst fanns där också, som uppmanade mig att fokusera på uppsatsen, eftersom det var det som farmor hade velat.
Jag vill säga att jag har gjort mitt bästa. Däremot så känner man väl ofta att man alltid hade kunnat göra lite bättre? Jag vet inte, oavsett så känner jag att med tanke på omständigheterna, så gjorde jag mitt bästa. Under de sista två veckorna av uppsatsskrivandet var det nästan allra jobbigast. Jag var osäker på huruvida jag skulle få lägga fram uppsatsen för opponering. Stressen var på högsta nivå, jag hade svårt att sova, äta och fungera normalt. Allt som fanns i mitt huvud var uppsatsen. Det var inte helt negativt heller, visst kunde jag på kvällarna känna att det var tufft. Samtidigt hade jag gått in så fullt för att försöka göra mitt bästa, skriva klart, att det tog upp allt.
Nu har det gått snart två veckor sedan jag lämnade in uppsatsen. Det har varit så skönt att få slappna av, jag behövde inte den stressen. Det gick att andas igen, jag började känna att jag kunde fungera lite mer normalt. Träningen har kommit igång igen (dock har jag gjort illa en muskel nu, så får ta det lite lugnt ett tag) och jag kan sova, men nu…nu känns det lite tomt. Och jag längtar så efter mitt resultat på uppsatsen! Jag vill få veta att jag har klarat det här nu, efter allt jobb. Jag vill få ett bra betyg och sedan kunna tänka på vad jag ska göra härnäst. Så snälla, kan inte resultatet komma nu?
Håll tummarna för mig?

 

For almost six months, my Bachelor’s thesis (fieldwork + writing) took up all my life. And no, I wouldn’t say that it’s an exaggeration either. I mean even when I wasn’t writing or out doing interviews with people I thought about it all the time. And now it’s been almost two weeks since I handed it in, with my heart pretty much beating out of my chest (I swear people must have heard it). I just really, really want my result now! I just want to know, need to know, that my efforts gave me something. That I passed. Please, please, please.
Keep your fingers crossed for me? 
Publicerat i Allmänt, In English, Privat, University | Märkt , , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Let us talk about guns and gun violence

Jag kom över en artikel i  The Huffington Post idag med rubriken ”Bullet-Resistant Blanket Could Protect Kids Against School Shootings” [Kulsäkra filtar skulle kunna skydda barn mot skolskjutningar]. I artikeln presenteras ett företag från Oklahoma City i USA, där utvecklare har skapat en ”skyddsfilt”. Skyddsfilten förklarar de är kulsäker, filtarna är rektangulära och har remmar (likt en ryggsäck) som barn kan sätta på sig och ta skydd under.

Steven Walker som ligger bakom designen fick idéen efter en tornado som inträffade förra året i Moore, Oklahoma då 24 dog, varav sju av dem var barn. De sju barnen var inne på en lågstadieskola som inte hade skyddsrum för att skydda dem. Walker menar att filtarna kan komma att skydda barn från bråte under en tornado. Filtarna är gjorda av ett material som kallas Dyneema, en typ av plast som är lättare än Kevlar. Filten genomgick ett test, som används för att testa Polisens skyddsutrustningar. Olika typer av projektiler testades på filtarna, däribland 9 mm och .22-kaliberkulor. Filtarna klarade testet.
Filtarna är prissatta till $1,000 (motsvarande 6676,50 SEK – enligt dagens valutakurs). Det som framgår i artikeln är att detta skulle kunna vara en investering för de skolor som inte har råd att bygga ett skyddsrum för eleverna och lärarna/personalen. Även om filtarna inte kan ersätta ett skyddsrum, så är det i alla fall något.
Okej, so far so good.
Det låter väl bra det som Steven Walker säger, att filtarna kan skydda barn under tornadokatastrofer. MEN! Även om texten i artikeln snarare talar om skydd och säkerhet mot tornadokatastrofer så vill jag här tala om titeln på själva artikeln. Titeln verkar istället syfta till att flitarna ska komma att användas som skydd för barn utifall att en skolmassaker/skolskjutning inträffar.
Missförstå mig inte, självklart låter det bra om skolor vill satsa på barns säkerhet. Det ska man ju inte tumma på. Men det tragiska, enligt mig, handlar om att man i USA förväntar sig att skolskjutningar ska inträffa. Att man på det här sättet lägger fram det som att ”det är tyvärr en sådan sak som händer” och ”inget vi kan göra något åt”. Som att vi i våra bilar har säkerhetsbälten, för att det kan inträffa en olycka. Men när man har samma attityd gentemot skolskjutningar, då får jag ont i magen. Det här förminskar, enligt mig, problematiken och faran med att man i USA får bära vapen som privatperson och att detta regleras rätt löst, speciellt i vissa stater.
Att filtarna ens ska behövas i skolor runtom i USA och att metalldetektorer ska inkorporeras i skolor för barnens bästa, att diskussioner finns kring huruvida lärare ska vara beväpnade i skolan för att kunna skydda sig själva och elever i värsta fall — ska det verkligen behöva vara så? Så istället för att – i USA – diskutera bristerna, riskerna och de faktiska farorna med vissa av de löst reglerade vapenlagarna, ska man istället framställa sådana här filtar? Är det lösningen på problemet, ännu mer säkerhetsprylar? Är vi klara nu?
The Huffington Post’s första sida idag, ser man det här:
Print screen from Today's Huffington Post online

Print screen from Today’s Huffington Post online

(Jag skrev om Sandy Hook och den skolskjutningen här)
Sandy Hook-skolskjutningen ägde rum den 14:e december 2012, och som titeln på bilden visar så har det alltså varit 7 44 (se fotnot längst ned) skolskjutningar i USA sedan december 2012. Kan vi inte se ett problem med denna vapenkultur då? Behöver det vara mer tydligt? Ska vi lära barn att skydda sig med filtar, samtidigt som vi uppmanar att det är rätt att gå omkring med vapen?
 I artikeln som den ovanstående texten syftar till, är rubricerad ”If It’s A School Week In America, Odds Are There Will Be A School Shooting” [Om det är en skolvecka i USA, är oddsen att det kommer att inträffa en skolskjutning]. I artikeln citeras siffror från en undersökning gjord av Everytown for Gun Safety [varje stad för pistolsäkerhet]¹. Siffrorna visar på att det har inträffat minst 44² skolskjutningar³ i USA sedan Sandy Hook.
I undersökningen gjord av Everytown for Gun Safety, som sträcker sig från 15:e december 2013 till tionde februari 2014 visas följande:

Under de 14 månaderna har det inträffat minst 44 skolskjutningar (här inkluderas skjutningar som har varit dödliga, icke dödliga, självmordsskjutningar, samt de skjutningar som inträffat av en olyckshändelse).

I de 44:a skolskjutningarna dog 28:a personer och 37 stycken skadades. I 49% av fallen dog åtminstone en person.

I de fall där man kunde bevisa var pistolerna kom ifrån, kom en tredje del från hemmen.

I 16 av fallen (mer än en tredjedel) var åtminstone en person skjuten efter ett bråk på skolgården. Eller efter en konfrontation som eskalerade och där det fanns ett vapen till hands.

Åldern på de beväpnade, varierade mellan fem år och 53 år.

Citerat härifrån, jag har dock översatt fritt till svenska.
Och vad visar detta? Vad tyder detta på?
Det verkar rätt lätt att tillgå vapen och att bråk på en skolgård i USA verkar kunna utmynna i en skottlossning. Det känns bisarrt, enligt mig.
Undersökningen tog hela USA i beräkning och ja, USA är stort. Det kanske inte låter som så mycket? Men om man jämför med Sverige (som visserligen inte är lika stort) verkar det – enligt vad jag hittat, efter en ytterst liten Google-sökning – endast ha skett en skolskjutning år 1961 och en som stoppades i Malmö år 2004. Och ja, här har jag Wikipedia som källa, så ni får väl ta det med en nypa salt.
Men om vi återgår till filtarna, och mer specifikt till Oklahoma City i USA.
Enligt det jag har läst – visserligen också här Wikipedia - så är Oklahoma mindre restriktiv i sina vapenlagar än andra stater. I Oklahoma (vet i och för sig inte hur det ser ut med vapenlagarna i alla andra stater) så får minderåriga äga skjutvapen om de är fått dem från sina föräldrar, generellt får de dock inte äga skjutvapen förrän 18 år fyllda.
Men att man ens kan tänka tanken, att ge ett barn tillåtelse att ha ett vapen, känns skrämmande. Vad lär man barnen då? Att man hela tiden ska gå omkring och vara beredd? På vadå? Att bli påhoppad? Ska vi skrämma upp barn på det sättet. Om generationerna som växer upp nu, växer upp med rädslan att vi lever i en hemsk värld där folk kan sluta en argumentation med ett skott, gör vi inte sanning av det då? Är det med vapen vi ska lösa saker?
Enligt mig så måste man – i USA (och säkert andra länder) – sluta marknadsföra vapen som en statussymbol, som ett tecken på manlighet, som något barn ska leka med och som en symbol för direkt säkerhet.
Ett exempel på att man marknadsför vapen som ett tecken på manlighet (och kanske då också en statussymbol) kan visas här:

”Consider your man card reissued” [lite löst översatt: nu är din manlighet återskapad] (Jag har bloggat om detta vid tidigare tillfälle här).
Här anses du alltså som återigen manlig, när du får ditt vapen från Bushmaster.
Och som ett exempel där man marknadsför riktiga(!) vapen till barn, finns sajten: http://www.crickett.com/crickett_rifles.php. Och enligt en artikelLA Times som publicerades i maj 2013 så dog en tvåårig flicka av ett sådant vapen, som hennes femåriga storebror avfyrade av misstag.
Att det finns leksakspistoler, vattenpistoler och Action Man [en typ av action figurer, som ser ut som Ken-dockor] (och säkert Barbieliknande dockor) med vapen, det är väl en sak. Även om jag tycker att man borde vänta så länge som möjligt med att introducera vapen för barn, så har väl vapen figurerat länge i barns lekar. Titta på Emil i Lönneberga med sin ”Bysse” (bössa) som han fått täljd i trä. Men jag tycker definitivt att det finns en gräns. Den går man över redan när man gör plast-/leksakspistoler realistiska och det är ännu värre när man gör riktiga vapen (som Crickett-länken ovan visar)  typiskt ”barnsliga” i utseendet, inriktade på att vara attraktiva för barn. Så som en bloggare skriver ”[k]ids likes toys because they’re fun to play with, so don’t make pistols that looks like toys” [barn gillar leksaker för att de är roliga att leka med, så gör inte pistoler som ser ut som leksaker].
Och när det gäller säkerhet så visar denna sida (osäker på källan dock) att mer än 30, 000 personer/år dör i vapenrelaterade olyckor i USA. Tyder den siffran på säkerhet? Nej, inte enligt mig.
Vad tycker ni?

 

 

¹ Everytown for Gun Safety – är en grupp som kämpar för att få slut på pistolvåld. De är därav aktivister, så jag är medveten om att faktan de presenterar kan vara vinklad.
² Det står i Everytown for Gun Safety’s pdf (där hela studien är redovisad) att det är minst 44 skolskjutningar som ägt rum mellan 15:e december 2013 och 10:e februari 2014 i USA. Dock står det i artikelnThe Huffington Post och på Everytowns hemsida, att det rör sig om 74:a stycken skolskjutningar. Men jag har då gått efter pdf:en istället, som redovisar det fulla reslutatet och som är hänvisas till på Everytowns hemsida.
³ När Everytown skrivit om antalet skolskjutningar, menar det med begreppet skolskjutningar: ”Incidents were classified as school shootings when a firearm was discharged inside a school building or on school or campus grounds, as documented in publicly reported news accounts. Incidents in which guns were brought into schools but not fired, or were fired off school grounds after having been possessed
in schools, were not included” [När ett skjutvapen blivit avfyrat inuti en skolbyggnad eller på skol- eller campusmark, som dokumenterats i publika reportage och nyhetsrapporter. Incidenter då pistoler tagits med till skolan men inte blivit avfyrade, eller blivit avfyrade utanför skolans mark, efter att vapnet befunnit sig på skolan, inkluderades inte].
Publicerat i Åsikter, Bio/Film/TV, Bloggen, Journalistik, Media, Nyheter/News | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 3 kommentarer

”Något lite om vad jag minns”

Titeln på detta inlägg är samma som på boken som min farmor fick hjälp att skriva, den publicerades 2008, farmor hade sedan länge velat skriva ned saker som hon mindes när det gällde hennes och farfars liv och bakgrund. Hans-Gunnar Larsson, hjälpte henne att skriva ihop boken och även om farmor självklart minimerade det hela med att säga att det nog inte skulle vara vidare spännande att läsa; så var det en jättefin bok och jag fick lära mig mer om min pappas släkt.
Nu är det min tur, eller vår tur egentligen. Att minnas och komma ihåg farmor. När vi samlades, den närmaste släkten, dagen då farmor gick bort så kom vi barnbarn överens om att försöka skriva ihop en text om saker som vi vill säga, eller få fram. Våra minnen kring farmor. Det är ännu oklart helt hur detta kommer att bli i slutändan, nu verkar det som att vi var och en ska skicka något litet som en av mina farbröder sedan ska framföra under själva begravningen, men att vi barnbarn sedan kan välja att säga något mer personligt under begravningskaffet om vi vill.
I helgen publicerades farmors dödsannons, såväl i Svenska Dagbladet som Dagens Nyheter och efter att ha känt mig lite mer okej dagarna innan, kändes det helt plötsligt väldigt verkligt och jobbigt igen.
Hur kan hon faktiskt vara borta?
På mitt matsalsbord är duken som jag fick av farmor i julas och på bordet, i en ask, ligger silverbestick som jag fick av henne när jag fyllde år i mars. Det känns som att det var så nyligen som jag bara kunde ringa och höra hennes röst, samtidigt känns det som att det var en evighet sedan jag fick höra henne och jag saknar henne starkt. Annonsen som publicerades var dock otroligt fin och jag blev väldigt rörd, grät en skvätt när jag såg den.
Sedan dess har jag också haft en dröm, jag drömde om farmor.
Så otroligt tydligt. Hennes röst, lukter och alla möjliga aspekter som gjorde att det kändes så verkligt. Där jag och några av släktingarna (om det inte var alla, kommer inte exakt ihåg), träffades hemma hos henne. I hennes tidigare lägenhet, den i Bromma, där hon bodde själv efter att farfar hade gått bort (jag antar att jag borde ha insett att det inte var så verkligt vid det laget, men allt kändes så bra!). I drömmen så blev jag förvånad när jag såg farmor sitta där vid bordet i köket. Hon kom in till hallen och kramade om mig och sade ”lillgumman”, såsom hon alltid brukar göra. Och jag sade något i stil med ”V-v-va?”, då jag uppenbarligen var förvånad att se henne levande. Hon förklarade då för mig att allting hade varit ett stort missförstånd.
Ja, det var inte vidare roligt att vakna upp från den drömmen…
Men det här med att skriva något om farmor. Det kändes svårt först. Fick en känsla av prestationsångest, även om jag gillar att skriva och är rätt så van vid det tack vare år av bloggande och dagboksskrivande dessförinnan. Men när jag väl började skriva var det också svårt att sluta, eller i alla fall att bestämma vad som kändes viktigast. Och jag insåg på riktigt (även om jag självklart tänkt på det genom åren) alla de saker som farmor verkligen har gjort för mig och för hela min familj.
Vi är en stor familj och egentligen är vi nog väldigt ”normala”, men vi är många och även om vi i grunden är rätt lika och har liknande åsikter så har det absolut skurit sig hit och dit. Men hela tiden, alltid, så har farmor funnits där och hållit ihop oss. Jag säger inte att vår familj inte hade hållit ihop om farmor inte hade funnits där och jag säger inte att vi kommer att rasa ihop nu (om något så har hon fått oss att känna oss närmare varandra just nu) — men! Mycket gjorde vi också för hennes skull, och i slutändan har det gjort att vi är nära varandra, att vi – trots att vi är många och de flesta har sina egna familjer – har sett till att träffas vid tillfällen; speciellt farmors födelsedagar. Och även om jag hoppas att vi kommer att fortsätta någon tradition så att vi träffas i alla fall en gång om året (allihopa), så kommer det inte att kännas som vanligt, inte utan farmor.
Så vad vill jag säga om farmor?
Jag vet egentligen inte, det finns så mycket. Jag kommer ihåg många mysiga mornar när jag var liten och jag vaknade upp hos farmor på gamla landstället utanför Norrtälje och fick bröd med ett tjockt lager smör (ja, när det gällde farmor kunde man alltid räkna med mycket smör) och ostskivor. Seden fick jag en kopp varm choklad, därefter öppnade hon den lilla sockerskålen i knackad koppar (jag kom att älska den lilla skålen) och tog fram en sockerbit som hon gav mig. Hon tog en till sig också, dock drack hon svart kaffe och inte varm choklad. Sedan visade hon hur jag skulle stoppa sockerbiten mellan tänderna och sakta dricka min choklad och låta sockret smälta i munnen. Det var underbart!
Sedan lät hon mig, när jag var kanske 3-4 år, att testa hennes rosa nagellack (det fick jag inte ha för pappa, nagellack alltså) och jag blev så glad. Gick omkring och tittade på naglarna hela dagen, för jag visste ju att farmor skulle behöva ta bort det innan pappa kom för att hämta mig. Det var roligt att ha en  hemlighet med henne.
När jag sedan i 11-12 årsåldern fastnade för en såpopera (som inte heller den var godkänd av min pappa, tja tror inte mamma godkände det heller): Sunset Beach (kommer ni ihåg den?), så var det otroligt praktiskt att ha en farmor som följde samma serie. Så om jag behövde stänga av i slutet av avsnittet, innan det var klart, för att mamma eller pappa kom hem (hann oftast se klart dock) så kunde jag alltid ringa farmor för att höra hur det gått. Det roligaste var när hon själv blev förvirrad över serien, en av huvudkaraktärerna fick en ond tvillingbror som var omöjlig att skilja från den snälla ett tag och då kunde farmor ringa och fråga ”Nej, men vad var det som hände nu?” och så diskuterade vi det.
Nära kom vi också under den tid jag själv bodde i närheten av henne, det var faktiskt väldigt härligt att ha närmare kontakt med henne och såhär i efterhand så ångrar jag mig att jag inte tog mig mer tid därefter att faktiskt åka till henne och umgås.
Under åren har jag ibland skickat brev (ja, ni vet sådana där riktiga, handskrivna brev som man skickar på posten?) till henne också då jag vet att hon, då hon jobbade på Posten tidigare, uppskattade det hela. Även om det har gått att mejla henne de senaste åren. Ibland så tycker jag att det kan vara enklare att framföra känslor på brev och det verkade farmor tycka också. Jag hittade de gamla breven hemma hos mamma och pappa när jag var där en dag nu under påsken och jag slogs av hur fint hon skrivit om mig. Att hon älskar mig och många av de sakerna, känslorna, som hon inte ofta sade i ord (även om jag aldrig tvekat på att hon känner så). Jag blev otroligt rörd.
Och något som jag aldrig kommer att glömma var då jag skrev henne ett långt brev efter att jag hade åkt ut till min systers grav för första gången själv. Jag skrev till henne om att jag kände mig så nära min syster när jag satt där vid gravstenen. Trots att jag aldrig fick chansen att träffa henne. Och jag spekulerade i brevet att det hade något med att hennes efternamn: Hulth att göra, som såväl är mitt eget som min pappas. Och jag skrev om faktumet att jag är adopterad, och även om vi inte var biologiska syskon (och hon var inte heller min pappa och hans förra frus biologiska barn heller), så kände jag mig så nära henne. Farmor skrev något tillbaka, i stil med att jag alltid, alltid kommer att vara en ”Hulth” och det betydde så otroligt mycket för mig. Även om jag aldrig riktigt har tvekat på det på det sättet, så har jag ju ändå hört – genom åren – hur hon pratat om sina barnbarnsbarn om huruvida de ser ut som en Hulth (alltså liknande drag som mina kusiner har, eller mina farbröder, eller till och med hon själv). Något jag aldrig har kunnat diskutera i den meningen. Nu har jag dessvärre inte hittat just det brevet, så jag kommer inte exakt ihåg hur hon svarade på det jag skrev. Men när jag hade läst färdigt det så var det verkligen ingen tvekan om att hon tyckte att jag var en Hulth och att hon såg mycket av min pappa i mig; något som jag tar som en stor komplimang. Och hon var en Hulth också, eller blev, via min farfar; så då måste jag väl ha något gemensamt med henne också?
Något annat jag kommer ihåg av farmor såhär i vuxen ålder, är hur hon ständigt sköt undan sig själv. Ville hellre att man pratade om något annat än henne, eller sade åt en att gå hem för att det nog var tråkigt att vara hos henne så länge och att man säkert hade något bättre för sig. Det var lite charmigt på ett sätt och något som jag tror att många av de som stått farmor nära känner igen sig i. Men samtidigt, samtidigt så önskar jag att jag hade puschat mer på henne, fått henne att tala mer om sig själv. Jag vet inte om jag hade lyckats, eller om det kanske mest hade fått henne att känna sig obekväm. Kanske borde jag ha skrivit fler brev? För nu, nu när jag inte längre kan fråga henne saker (och kanske just därför) så har det kommit upp flertalet frågor i mitt huvud som jag önskar att jag visste om henne, eller hade frågat henne om. Förlåt farmor.
Oavsett, jag vet att hon inte skulle vilja att jag satt här och mådde dåligt över det och det gör jag inte heller. Inte jättemycket, men självklart kan det komma över mig ibland. Men så är det nog. Jag kan fortfarande känna att det är synd att jag inte kom närmre farfar heller, men så är det. Jag älskar dem båda, och jag kommer aldrig skriva att jag älskade dem (i dåtid), för det är något jag alltid kommer att göra!
Så tack farmor, för allt du har gjort. Speciellt att få mig att känna mig som en riktig Hulth, biologiska band eller ej. Du är älskad, och vi är alla tacksamma för allt det du har gjort. Så, även om min röst kanske sviker mig på begravningen, eller om jag allmänt inte kommer att få ut ett ord över alla tårar — så har jag i alla fall skrivit det här.
Publicerat i Adoption, Böcker, Bio/Film/TV, Privat | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 1 kommentar

Minnen

© rhulth.wordpress.com

© rhulth.wordpress.com

Foto: Jag och farmor, fotot är taget under julen och jag skulle gissa att det är julen 1990.
De senaste dagarna har varit riktigt, riktigt tuffa. Inte mer än vad jag trodde att det skulle känna, men jag var inte beredd på att det skulle vara så mycket upp och ned. Ena stunden kan det kännas tungt, men ändå rätt okej, med tanke på att jag vet att farmor fick leva ett långt liv och att hon ändå hade det väldigt jobbigt och tungt där på slutet; och nu slipper hon det. Men samtidigt så gör det så ont ibland, det blir som en kalldusch när ett minne ibland sveper över mig, och jag inser att jag aldrig kommer att få prata med henne igen, få höra hennes röst. Det känns så hemskt.
Samtidigt tror jag inte riktigt att jag har insett att det hela har hänt ännu, på riktigt. Jularna framöver kommer att bli extremt tunga, farmor fyllde år den 25:e december och så länge jag kan minnas har vi spenderat den dagen tillsammans med farmor och firat henne. Allting kommer att kännas så tomt, speciellt de stora sakerna och tillfällena. De som man så gärna vill få dela med henne.
Men vi har haft tur, alla som har haft farmor i sitt liv. Som min pappa sade till mig häromdagen, så var hon en otroligt fin mamma och farmor. Och jag kan inte annat än hålla med.
Som jag kände när farfar dog (då jag bara var 11 år), så känns det som att jag inte gjorde tillräckligt. Jag var inte jättebra på att ringa henne, det kändes alltid som att jag kanske borde ha något speciellt att ringa om. Hon var annars snabb på att lägga på och jag visste aldrig hur jag skulle få konversationerna att flyta på, annat var det när jag hälsade på henne dock, då hade vi alltid mycket att prata om. Jag borde ha gjort mer. Jag saknar henne så himla mycket!
I söndagskväll, dagen då farmor dog, efter att ha spenderat kvällen tillsammans med släkten så kom jag hem och grät. Grät inte mycket när vi alla var samlade, men när jag kom hem så kom alla tårarna. När jag sedan hade lugnat ned mig så ville jag verkligen hålla fast vid de minnena av farmor (inte för att de någonsin kommer att försvinna, även om jag vet att de kommer att bli suddigare). Så jag bestämde mig för att lägga hennes patiens (oklar kring vad den heter) och den brukar inte gå ut vidare många gånger. Jag kommer ihåg när jag var liten och lade den tillsammans med farmor, då brukade hon alltid fuska (för min skull) så att den skulle gå ut, flyttade om något kort så att det hela gick ut. Men nu, i söndags så gick den ut på första försöket. Det kändes lite som att hon var med mig då, extra mycket.
© rhulth.wordpress.com

© rhulth.wordpress.com

Sådär såg det ut när den gick ut.
Jag och farmor lade ofta denna patient och när jag var yngre så spelade vi kortspel som: finns i sjön och något spel som jag tror att hon hittade på själv(?) som hon kallade femkort: man hade fem kort på handen kommer jag ihåg och sedan har jag för mig att man skulle lägga högre hela tiden (än motspelaren och färg spelade ingen roll) sedan fanns det en möjlighet att säga ”stopp”, men kommer inte ihåg vad man gjorde då. När jag var ännu yngre så lade hon fulla darlkarlar och jag älskade det och ljudet!
© rhulth.wordpress.com

© rhulth.wordpress.com

Åh! Älskade farmor, saknar dig så himla mycket.
Nu under kvällen har jag försökt att baka klickkakor, något som min farmor bakade mycket när jag var yngre, till fester och liknande och jag älskade dem. Vet inte om jag har gjort dem precis så som hon gjorde de, men jag hoppas att de blir goda.

 

Publicerat i Foton, Mat/Bakelser, Privat | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 1 kommentar

Thoughts into words

Det har varit ett par riktigt tuffa dagar nu och jag vet inte riktigt hur jag ska bearbeta mina känslor, eller ens vad jag ska göra med dem. Skriva har alltid varit något jag gillat, så funderar på att försöka nu, men på något sätt är det svårt; trots att jag vet vad jag vill säga. De senaste dagarna har jag dock låtit några få tankar sipra ut i form av text via Facebook och liknande sociala medier, men jag vill skriva av mig mer ordentligt och eftersom jag lär ha svårt att sova även ikväll, så kan jag lika gärna göra det nu, kanske mår jag lite bättre efteråt.
Min farmor är 94 år gammal, så ja, jag vet att hon är gammal och att hon har fått leva ett otroligt långt liv hittills; dessutom har hon en stor släkt och många som älskar henne. Men, det gör inte det hela lättare. Sedan någon vecka tillbaka har det inte gått vidare bra för farmor, det hela verkade börja med en lunginflammation som sedan eskalerade till en tia — en mini-stroke. Sedan dess har det bara blivit värre.
3 april
Det var förra torsdagen (3:e april) som jag först åkte och skulle hälsa på farmor på SÖS, jag kommer ihåg att jag hade lite ont i magen på vägen in, det kändes lite läskigt, jag hade ju hört om att de trodde att det var en stroke hon hade fått och även om jag visste att hon tidigare klarat av en hjärtinfarkt, så kändes det allvarligt. När jag kom in på avdelningen var en av min kusiner där, vi viskade lite, men sade inte så mycket. Farmor sov när jag kom dit, hon såg så liten och ynklig ut och hennes ena arm såg ut att ligga in en obekväm vinkel. Jag gick fram till henne och tog hennes hand och strök den försiktigt. M och jag lyckades få lite kontakt med henne, men inte mycket, sedan var hon tvungen att gå och jag satt där själv. Farmor andades väldigt tungt och det var jobbigt att se, det såg ut som att andetagen var jobbiga och en ansträngning för henne.
När jag sedan satt där själv ryckte hon till en gång, lät, öppnade ögonen och kollade på mig. Rätt på mig, fast samtidigt igenom mig; det kändes obehagligt. Men det hela var över på en sekund och sedan sov hon som vanligt. Pappa kom dit, vilket var skönt. Strax därefter kom även hans yngre bror. Vi lyckades få lite kontakt med farmor, men jag blev ändå chockad när hon lyckades sätta sig upp lite och pappa frågade om hon hade varit uppe och gått något under dagen. Men hon såg helt borta ut, ryckte lite på axlarna och svarade ”det vet jag inte”. Det var sättet hon sade det på och uttrycket, det kändes inte som vanliga farmor, utan mer som en helt annan person. Någon som var mer borta och inte så klar i huvudet. Nu menar jag dock inte att detta var konstigt egentligen, herregud, hon hade ju fått en mini-stroke (tia) och det var ju inte annat än väntat; men samtidigt var det så jobbigt att se henne så olik sig själv just i den stunden.

Men hon piggnade till och jag satt med henne på sängkanten när hon sakta fick i sig lite kräm med grädde. Därefter blev hon farmor igen! Hon berättade anekdoter om sin faster Astrid och var precis så som farmor brukar vara. Sedan kom ytterligare en kusin och min pappas mellanbror och innan jag åkte hem den dagen (omtumlad men gladare över att ha sett henne piggare) hade även min mamma samt ytterligare en kusin anlänt. Farmor har många runt omkring sig, vilket jag är otroligt glad över. Innan jag gick så såg jag dock hur utmattad och trött hon blev efter endast ett toalettbesök, men hon kämpade det var helt klart och vad mer kan man begära?

4 april
Då farmor ändå blev piggare där under kvällen den 3:e så flyttades hon (hon var inte längre akutfall) från SÖS till ett annat, mindre sjukhus. Jag hade bestämt mig för att åka och träffa henne ytterligare en gång, efter att jag hade lämnat henne på torsdagen så kunde jag inte skaka av mig att det hela kändes annorlunda. Farmor har under åren varit extremt stark och klarat av många saker och skakat av sig flertalet sjukhusbesök, men nu, nu kändes det annorlunda. Det här var första gången som jag hade sett henne sådär borta, svag och olik sig själv. Det kändes inte som andra gånger och jag kände mig riktigt rädd.
När jag kom fram till det nya sjukhuset så hade farmor fått ett helt eget rum, TV och allt. Hon låg och sov när jag kom. Jag tänkte att hon allt kunde få sova lite, hon hade ju precis blivit flyttad. Så jag satte mig och kollade mobilen litegrann. Medan jag satt där så kom en av läkarna in, hon frågade lite frågor angående farmor och det högg i mig när jag insåg att jag inte kunde svara på alla de frågor hon hade. Visst kunde jag berätta om hennes närmaste kontakter, hennes tre söner men när hon frågade om hon hade hemtjänst blev jag först förvirrad. Hemtjänst? Nej, men hon bor ju på ett hem. Jaha! Sade sköterskan och frågade om jag visste vad det hette. Jäklar, det var något med ”tullen”, men jag kom inte ihåg. Jag rodnade (säkert) och sade att det låg i närheten av Skanstull. Hon log och sade att hon kunde kolla upp det. Hon frågade sedan lite om farmors hörapparat och att hon hade hört att den inte fungerade som den skulle, jo det kunde jag konfirmera, det hade jag och farmor pratat om föregående dag. Vilket öra har hon apparaten på? Frågade läkaren. Jag sade vad jag trodde, men att jag inte var säker. Hon tog då i ordentligt och med hög röst frågade hon farmor vilket öra hon hade apparaten på. En del av mig hade lust att säga att farmor inte är döv, och att hon inte behövde prata riktigt så högt, men jag lät bli. Hon lyckades få respons från farmor, om än lite grumligt. Hennes nästa fråga rörde farmors tänder, var de riktiga? Oj. Ja, det är dem väl, svarade jag och var återigen inte helt säker, men samtidigt hade jag en känsla av att jag hade vetat om hon inte hade sina riktiga tänder. Jag visste ju att hon inte hade löständer, men tänkte att läkaren kanske ville veta något om proteser eller något annat. Återigen lyckades hon få respons av farmor: jo det var hennes egna tänder. Sedan gick hon, men lade till att det bara var att fråga henne om jag hade några frågor. Så fort hon gått smsade jag snabbt iväg ett sms till min pappa för att fråga honom om vad farmors hem hette och fick svar. Lättad gick jag för att informera läkaren om detta. Ah! Var hennes svar, hon log och skrev ned det. Är det ett servicehem? Ja, hon gav mig två alternativ, det andra har jag glömt bort. Jag skämdes, återigen visste jag inte. Hon svarade lugnt att hon kunde kolla upp det. Resterande delen av tiden jag satt med farmor den dagen så fick jag inte någon som helst kontakt, det hade endast rört sig om de där fåtal sekunderna när läkaren högt hade frågat farmor de där frågorna. Jag gick då ena kusinen och farbrodern kom dit. Jag var skakad när jag gick därifrån, hur kunde hon vara så borta? Ändå tänkte jag att hon måste vara väldigt, väldigt trött. De hade dessutom berättat för mig att hon varit uppe och gått lite innan jag kom, och jag insåg att om ett toalettbesök hade gjort henne utmattad föregående dag, var det nog något sådant det handlade om nu också. Det var det jag intalade mig själv i alla fall, även om det gnagde i bakhuvudet, att något kändes fel. Senare samma dag så fick jag dock höra från pappa att hon hade varit pigg och pratat när han kom dit, jag blev lättad.
8 april
Jag hade lyckats att försöka tänka positivt, farmor är ju ändå skör och gammal, det är klart att hon måste få vara trött för att kunna läka. Jag som är frisk kan bli utslagen av mindre. Pappa hade sagt, i början av veckan, att jag skulle fokusera på plugget, det var det farmor ville — men det var lättare sagt än gjort. Sedan, den 8:e (i tisdags) så fick jag ett sms från pappa vid elva-tiden där han skrev att han var med farmor på sjukhuset, att hon inte var bra och inte kontaktbar. Jag ringde upp direkt och vi pratade några minuter. Så fort jag lade på, så bröt jag ihop och bara grät och grät. Allt kändes så hemskt. Det här fick inte hända!
Bara tanken på ett liv utan farmor kändes så främmande. Även om vi inte pratat varje dag, även om vi inte pratat känslor så mycket och sagt att vi älskar varandra riktigt på det sättet (vi har visat det dock!) så är hon sådan stor del av mitt liv och min barndom. Den natten kunde jag knappt sova något alls och det regnade, blåste och åskade. Det kändes nästan passande. Allt kändes kaos.
9 april
Pappa meddelande att det nog är bra om jag kommer förbi farmor, det ser inte vidare bra ut. Ytterligare gråt och förtvivlan. Detta samtidigt som jag försökte att fokusera på studier och uppsats, vilket kändes hemskt jobbigt.
10 april
Åkte förbi farmor idag, när jag kom dit var en av mina kusiner där. Hon sade att det inte hade varit någon förändring, hon berättade också för mig att överläkaren skulle komma att kolla farmor imorgon, och har ingen förändring skett då — så ser det riktigt illa ut. Magen knöt sig till en hård knut. Hon berättade även att läkarna – som det var nu – inte kunde utesluta att hon fått ytterligare en stroke. Vidare får farmor nu endast salt i sitt dropp, näring klarar hon tydligen inte av, eller reagerar på; och så kan man inte leva hur länge som helst. Hur hanterar man sådana nyheter? Vi kramades hårt, jag och kusin. M berättade att hon suttit och kollat upp texter till låtar som farmor sjöng till oss när vi var små, ”plocka vill jag skogsviol” var en av dem.
Lilla farmor. Det är just det hon är just nu. Liten som en fågel.
Jag satte mig ned bredvid henne, andningen lät ännu tyngre nu, men M sade att de hade kollat hennes syresättning som tydligen var bra. Jag höll henne i handen, strök henne över kinden och pussade henne i pannan. Jag berättade att jag var där och tänkte att hon nog hör vad jag säger, sedan är det väl osäkert vad hon kan processera av det.

Sedan kom ytterligare två kusiner och vi pratade alla tillsammans med farmor (eller ja, farmor var inte deltagande, men vi diskuterade lite glada minnen) det var nästan lite mysigt fram till det att farmor blev väldigt orolig och ryckte till i sömnen. Vi var rädda för att hon hade ont och tryckte på hjälp. Sköterskan och sedan en av läkarna var överens om att det kanske var dags att ge henne något lugnande. Det var jobbigt och se och det blev många tårar. Precis innan jag gick kom även min pappa och min lillebror, så nu har alla farmors barnbarn varit där.

Under dagen kunde jag inte sluta tänka på faktumet att farmor ändå har turen som har många runt omkring sig, vi kan säga till läkare om hon verkar orolig eller om hennes ögon verkar igenklibbade, för vi är där och vi är många. Men fy vad jobbigt det måste vara för dem stackarna som inte har några närstående. Det skär i hjärtat att tänka på det också.

Nu under kvällen har jag varit i ett lite konstigt stadie, efter att ha gråtit mycket under dagen och föregående natt så kände jag mig väldigt avtrubbad och som att jag inte kände mycket alls. Jag lyckades skriva på det jag ska lämna in imorgon, även om det kanske inte känns som det absolut bästa jag någonsin har presterat, men jag försökte för farmor. Det är många känslor som kommit till ytan under kvällen, idag när jag var hos farmor var jag noga med att säga att jag verkligen älskade henne. Det var skönt att ha sagt det. Sedan tänkte jag på tatueringen som jag för närvarande har, mina två svalor, som symboliserar min bror och min syster. Jag lekte med tanken att jag kanske skulle tatuera in något som jag kopplar till farmor och farfar, men det slog mig att jag knappt ens vet vad farmor gillar. Vad var hennes grej? Det kändes jobbigt och jag ångesten kom bubblande, det kändes som att jag hade kvar saker att fråga farmor.

Det läskiga med farmor är också att jag hela tiden, egentligen, har förträngt hur gammal hon är. Självklart har jag skrutit om min 94-åriga farmor som kört Ferrari när hon var 93 och som kan läsa mejl på sin iPad som 94-åring. Och det är självklart att jag har vetat om att hon är gammal, men ändå har jag inte vetat det. Jag har glömt bort det för farmor var inte skruttig på det sättet man kan tänka att en gammal dam på 94 år är. Hon har hela tiden (minus de senaste dagarna) varit aktiv, med och engagerad. Hon har haft starka och egna åsikter och har hela tiden varit helt klar i huvudet, då är det lätt att man glömmer och kontrasten mellan nu och då blir så stor. Det gör ont att se.

Farmor, jag älskar dig så otroligt mycket.
Du betyder så otroligt mycket för mig och alla andra runt omkring dig. Varför känns det som att jag redan nu saknar dig, att jag saknade dig när jag satt vid din sida idag? Jag ville bara att du skulle öppna ögonen och säga att allting är okej. Men det kanske det inte är, och det skrämmer mig. Jag vet inte hur jag ska hantera det här.
Jag var 11 år när farfar dog, och det är klart att jag var ledsen och det berörde mig, men det kändes inte som nu. Jag har varit dig mycket närmare under åren (även om jag ångrar att jag inte kom närmare farfar), och det känns så ofattbart att jag/vi kanske kommer att förlora dig. Jag känner mig inte redo, jag vill inte. Likt ett barn vill jag stampa i marken, bli tjurig och sedan — förhoppningsvis få som jag vill. Men jag vet att det kanske inte är realistiskt. Men just nu vill jag inte vara vidare realistisk. Jag vill bara att du ska fortsätta vara här. Men jag vet att du kämpar, att du alltid har kämpat så mycket för oss – dina nära och kära. Jag vill inte att du ska ha ont, jag vill inte att du ska må dåligt heller. Men jag kan inte tänka mig ett liv utan dig. Jag kan inte och jag vill inte. Du skulle ju bli minst 100…

Oavsett vad som händer, så älskar jag dig. Jag hoppas att du vet det!

Publicerat i Privat | Märkt , , , , , , , , , , , , , | 1 kommentar

Handledning

Nu har det börjat, på riktigt, på blodigt allvar. Mitt uppsatsskrivande i socialantropologin. Efter två månaders fältarbete (som har gått så extremt fort!) så ska jag nu börja skriva min uppsats. Dessutom har jag nu blivit tilldelad en handledare, vilket har gått över all förväntan hittills — inte för att jinxa det, men det känns väldigt bra. G är väldigt trevlig, öppen och jag tror nog att hon passar mig; alla söker ju efter olika kvaliteter när det gäller handledare, men jag tror att jag för egen del har haft tur.
Dock var jag väldigt nervös när jag skulle träffa henne för första gången själv igår. Men hon verkade nöjd med min fältrapport, sade att jag verkade ha koll på saker och ting (något jag knappt känner själv, så det är ju skönt om det verkar så) samt att hon sade att jag verkade kunna det där med att skriva. Woho! Nu gäller det alltså bara att veta vad det är jag ska skriva.
Som förväntat (och som sig bör, om man ska tro på alla tidigare antropologer) så har min frågeställning ändrat storlek och omfattning och ja, gud vet vad. Men nu har jag nog börjat landa, även om den kan komma att tweaka sig något ytterligare innan jag är färdig. Det känns dock spännande och att läsa ämnesrelevant litteratur nu känns roligt, och det är på ett annat sätt jag läser det hela nu. Det handlar inte ”bara” om att trycka in kunskap i hjärnan utan att faktiskt få applicera teorier på min eget arbete.
I mitt fält har jag pratat med informanter som identifierar sig inom HLBTQ och talat med dem om familj, familjebildning, barn och sexualitet och det har varit otroligt spännande, dock önskar jag att jag hade haft lite mer tid på mig så att jag hade kunnat tala med ännu fler personer. Jag har lärt mig väldigt mycket, och även om jag tidigare visste att familj är något som kan se olika ut (och inte bara inom HLBTQ utan även också inom heterofamiljer) så har jag sett flera – för mig relativt okända – familjebildningar och konstellationer och jag kan inte låta bli att vara fascinerad.

Nu hoppas jag bara att jag kan leverera något bra av detta, det känns ju som att mina informanter har varit så bra och snäll och delgett så mycket; att jag har tet ansvar. Just nu är jag i fasen att jag med hjälp av ämnesrelevant litteratur försöker att bena ut en bra frågeställning och tillsammans med G så insåg vi att det här med ambivalens var något som vore intressant att fokusera kring. Många av mina informanter nämnde att folk runt i kring dem har haft svårigheter att ibland greppa deras sexualitet, deras partner, deras levnadssätt, deras sätt att göra familj. Vidare verkar vi människor ha ett behov av att kategorisera, detta för att förstå omvärlden, men vad händer när kategorierna blir förlegade? När man inte känner sig tillhörande, men blir kategoriserad ändå? Jag ska läsa lite av kända antropologen Mary Douglas som skrivit om ”Purity and Danger” och att vi gärna kategoriserar i ”rent” respektive ”orent”. Även om hennes studie är gammal och inte handlar om HLBTQ, så går det fortfarande att använda sig av.

Jag håller även på att läsa Fanny Ambjörnssons ”Vad är queer?” för att kunna sätta mig in mer kring queerteori, som jag ämnar att adaptera på min studie.

Om du känner att du har idéer till mig angående litteratur, artiklar eller erfarenheter, hör av dig! Jag tar emot och är öppen för det mesta just nu.

/Socialantropologen

Publicerat i Böcker, Privat, University | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 1 kommentar

Dear Patriarchy,

Patriarchy: ”[I]s a social system in which males are primary authority figures central to social organization, occupying roles of political leadership, moral authority, and control of property [...] It implies the institutions of male rule and privilege, and entails female subordination” (source)

Det här med patriarkatet har diskuterats ännu mer de senaste dagarna, och speciellt under 8:e mars (internationella kvinnodagen) fylldes mitt Twitter-flöde med saker som rörde patriarkatet. Självklart är jag inte emot att denna diskussion togs upp och pratades om hett — det är en viktig diskussion, såväl för oss här i väst som i andra delar av världen där kvinnor fortsätter att vara underordnade män, om än till olika grad.
Genus, som går lite hand-i-hand med denna diskussion togs förstås upp och det talades om sexualisering av kvinnor. Vilket fick mig att tänka på en reklam som jag såg för ett par veckor sedan:
Företaget som ligger bakom denna reklam är American Apparelvilket egentligen inte förvånar mig när man tänker på deras tidigare reklamer — men den här har gått långt. Vad vill dem egentligen sälja och säga med denna reklamaffisch (för ser man ens de midjehöga jeansen som hon har på sig?)? Såhär skriver Tanwi Nandini Islam, skribent för världskända modemagasinet Elle:

”Maks [den kvinnliga modellen] is as Made in America as American Apparel. Her unabashed nudity is a tacit reminder—this is what American Apparel looks like. This is what our fantasy of what Made in Bangladesh looks like.

Not a poor, underpaid, overworked young woman making you a $5 shirt for 30 cents an hour. This ad has little to do with the woman in front of us, and everything to do with the Bangladeshi female garment worker who remains invisible”

Läs hela hennes otroligt bra skrivna artikel här.
Synen på kvinnor måste ändras, vi måste göras uppmärksamma på detta; alla dessa sexistiska stereotypiska bilder vi blir matade med via media i reklamer och på Internet. MEN! Detta diskuteras och det är otroligt bra, och jag säger absolut inte att vi ska sluta göra det — återigen, detta behövs. MEN! Det är något som ofta glöms bort i diskussion kring patriarkatet och sexualiseringen (något jag har snuddat vid tidigare i ett blogginlägg): männen. Hoppa inte på mig nu, jag vet att män får mycket uppmärksamhet i vår patriarkala värld, men detta är något som kanske få tänker på och som jag ändå vill få lyfta fram.
Den patriarkala idéen om vad manlighet är skadar också män (och kvinnor). Så patriarkatet är egentligen skadligt såväl för kvinnor som män, om än – även här – i olika grad.Vi talade om detta under min genuskurs med Fia Sundevall på Internationella Relationer-kursen jag gick (IR I). Där man i USA gör reklam för vapen  med titlar/captions såsom:

”Consider your man card reissued”

Reklam som då spelar på att du inte är en man om du inte bär/kan hantera/äger vapen. Hur ska män reagera och förhålla sig till detta? Det kan inte var jättelätt alla gånger. Så detta är skadligt också, och enligt mig borde det inte glömmas bort. Det finns inte ett sätt att vara kvinna på och det finns heller inte endast ett sätt att vara man på.
Jag har tidigare skrivit om män som drar sig till att ta steroider för att öka muskelmassa och där en av anledningarna skulle kunna vara för att se mer ”typiskt manliga ut”. För i vilka reklamer och vilka kända manliga skådespelare ser jättetaniga ut?
Därför menar jag att vi ALLA måste hjälpa till att kämpa för detta, för jämställdhet och det vore bra om fler män/killar insåg att feminism inte endast är till för kvinnor/tjejer.
Publicerat i Åsikter, Internet, Journalistik, Media, Mode/Kläder | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer