”De är nog bara nyfikna”

cb61810f7dd0e96423d02e3d34139949

Att vår värld, inte allra minst vårt västerländska samhälle, är utseendefixerat vet nog alla om. Vi har nog alla tänkt på hur vi ser ut, vad andra kan tänka sig tycka om oss och många har nog även jämfört sig med andra. Jag gör det, absolut.

Men oftast handlar utseendefixerandet om kläder, smink och kroppstorlek. I media matas vi av vilka stilar som just nu är inne, vilka färg- och mösterkombinationer som fungerar just nu, samt hur vi ska göra för att gå ned de där extrakilona. Men för vissa av oss så finns det också ett fokus på våra hudfärger och etniciteter. Vissa får rentav stå ut med rasistiska påhopp, andra har det mer i en ”flytande form”, som en del av vardagen och då i mer vardagsrasistisk tappning.

Jag får ofta bemöta, enligt mig, väldigt klumpiga frågor och kommentarer som handlar om mitt ursprung, min etnicitet och hudfärg. När jag beklagar mig, vilket jag gör ibland–fast ibland orkar jag inte ens det (för även det blir en diskussion)–så får jag ofta höra hur jag bara borde rycka på axlarna och glömma de dumma, klumpiga kommentarerna. Ja, i mångt och mycket gör jag det. För nej, jag tar inte illa vid mig i den mån att jag mår dåligt av kommentarerna. Däremot kan jag reta mig på det, känna mig trött och uppgiven kring dem. Än fler menar att utomstående, vita, bara är nyfikna. Må så vara, men ändå vill jag mena på att det dels finns bättre, mindre klumpiga sätt att fråga och vara nyfiken på. Vidare vill jag också påpeka att det är väldigt personligt att helt plötsligt börja fråga om en persons ursprung och huruvida en har rötter någon annanstans ifrån. Om det är någon jag känner, eller någon jag ändå umgås med, som en kollega, absolut då kan jag tänka mig att man är nyfiken och kanske vill veta något. Återigen tycker jag ändå att man kan försöka vara försiktigt, kanske kan man vänta tills personen själv tar upp det. Man kan också vänta tills man har etablerat lite mer av en relation innan man börjar fråga. Jag säger inte att det finns något rätt sätt att fråga på egentligen, för det är individuellt. Vissa kanske inte har något emot att få höra ”var kommer du från egentligen?”, när du redan har svarat Sverige. Men jag tycker ändå att man kan tänka en vända innan man slänger fram frågan. I dagens Sverige finns det folk med otroligt många bakgrunder, historier och det tåls att tänka på att vissa frågor kan vara känsliga.

En isolerad händelse kanske inte verkar jobbig, det är ju bara en liten, oskyldig, och nyfiken fråga.

Men tänk dig själv…
Tänk att du under hela grundskoleperioden inte känt dig svensk. När du började skolan fick du höra att du inte såg svensk ut. Du fick frågor om varför du kom till Sverige, innan du ens reflekterat över faktumet själv. På grund av de kommentarerna, såväl klumpiga som nyfikna, börjar du inse att du inte passar in. Att du inte ser ut som alla andra, för de flesta på skolan är vita och har de en annan hudfärg är det för att någon av dennes föräldrar har det också. Men inte du. Hemma och inom familjen får du höra att du är precis som alla andra. Fast du vet ju att det inte är helt sant, inte helt. Klä sig i gult och blått, nej det går ju inte an alls. Du är ju inte svensk på riktigt! Var kommer du från egentligen?

Från andra utlänningar som kommer från trakterna du gör möter du kommentarer som: Kommer du från den trakten? Pratar du språket? Varför pratar du inte språket? Vill du inte det? Varför då? Från kompisar, men oftast från helt främmande människor får du höra: Men vill du inte tillbaka till ditt land? Vill du inte hitta dina riktiga föräldrar? Du kanske inte vill det nu, men du kommer att vilja det i framtiden. Det är jag helt säker på! Varför lämnade de bort dig? Blev du köpt? Vad kostade du? Eftersom du är adopterad själv, är det viktigt för dig att få egna barn? Under 9 av 10 läkarbesök får du frågor om: Du kommer från typ Indien, eller Pakistan, va? Har du sånt där kast man har i pannan? Jaha, du har ont i huvudet, är du gift kanske? Hur länge har du varit i Sverige då? Kan du indiska?

Dessa frågor kommer oftast innan du ens känner personerna ifråga, ja, oftast kommer de från vilt främmande människor.

Om du under lång tid har känt att du behöver kämpa, försvara och argumentera för varför du är här i Sverige. Är det då konstigt att du känner att det är känsligt när folk, oftast främmande folk som man precis har mött, börjar tvivla på att man är svensk? Just det där, var kommer du från egentligen. Egentligen. Eller, du ser ju inte svensk ut. Eller, vad bra svenska du talar. Eller, åh, vad snälla dina föräldrar var som adopterade dig.

Därför känns de nyfikna frågorna helt plötsligt tröttsamma. Varför ska jag vara den snälla och hela tiden ställa upp på andras nyfikenhet? Ja, så kan jag känna ibland. Beroende på vad för dag jag har så kan det kännas väldigt jobbigt och än mer om dessa frågor uppstår i situationer där jag knappt varit bekväm i från första början. Att fråga mig huruvida jag vill träffa min biologiska mamma är en personlig fråga. Att ifrågasätta mig när jag säger att jag är svensk, det är fräckt.

Jag skulle aldrig fråga en person som kanske ser tjock ut, huruvida den personen funderat på att banta. Jag skulle inte fråga en vän som är i en den typiska åldern när man skaffar barn, varför hen inte har gjort det ännu. Jag skulle inte fråga en person som jag får höra har blivit omhändertagen och placerad i fosterfamilj ifall personen fortfarande har kontakt med sina biologiska föräldrar. Förstår ni nivån på det hela? Det är privat. Kan ni förstå att det är jobbigt att möta dessa kommentarer, speciellt om de kommer från vilt främmande människor. För ja, det kommer fram främmande folk till mig på tunnelbanan till exempel som frågar var jag kommer ifrån, eller om jag inte är superglad att jag fått chansen att komma till Sverige. Eller vill jag inte tillbaka till Indien? Där kommer jag ju nog att se ut som alla andra! Det måste ju rimligtvis vara roligt.

 Ibland, oftast, skakar jag av mig det. Men inte alltid. Varför måste jag behöva det? Varför måste jag hela tiden vara okej med att bemöta dessa frågor? Tänk om jag inte orkar. Tänk om jag inte vill just då. Jag säger inte att man inte kan ställa mig frågor, men tänk lite på kontexten och situationen. Ifrågasätt inte mina svar när det gäller min egen adoption, eller mitt eget ursprung. Nej, ni förstår inte mig bara för att ni har en kompis som också är adopterad, eller har adopterat ett barn. Framförallt, respektera om jag inte vill prata om det heller.

 

 

 

 

 

Publicerat i Adoption, Åsikter, Privat | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Remember; a few words to those who are currently searching for jobs.

large1

Alright, let’s get one thing straight.

You are worth it. You are wonderful. You are strong. But more importantly, You. Are. GOOD. ENOUGH! And you can do this!

As an unemployed person, you’ll be put in situations where you will feel inferior to other people. Like you’re somehow lesser than they are. A position that—regardless of duration—is exhausting and often it’ll feel like crap! It’s like, suddenly, you should be grateful for everything and anything thrown your way. Don’t get me wrong, I understand that sometimes you might need to lower your expectations, and sometimes you might simply need to suck it up. I can take that. I can live with that.

What I don’t like is the attitude some people (and even places of employment) have toward you; because they know you can’t afford to say no. Furthermore, what I’ve noticed too is what unemployment can do to your sense of self-worth and self-esteem. Everyday, another tiny piece gets hacked away. Granted, I haven’t even been unemployed for that long and I do have a university degree, so hopefully, a job will turn up. Still, it does things to you. You suddenly you start to question things about yourself that you might not have questioned before.

When I started looking for jobs, I knew it wouldn’t be easy, I’d been warned. Not only is the outlook for finding a job not the best, but my university degree in social anthropology isn’t exactly the degree you want to have; at least not here in Sweden. Here, a lot of people (unfortunately) raise their eyebrows in confusion when you mention anthropology. In a world of online courses and super tailored ones; the road to your dream job might not be the standard university course anymore. Of course, often those online courses do not come cheap and it all hinges on knowing exactly what you want to do in the early stages and to be frank, who does? These last few months have been a constant ”what the hell am I good at”-race, and trying to avoid situations with people who knows that you’ve graduated and who jumps on any and all opportunities to ask you ”have you gotten a job yet?” Not to sound like a total b*tch, I mean I do get that people are just being curious and to a lot of people, the thought of someone having a university degree but not getting a job is incomprehensible. It sort of is to me too, but then again, I’d been warned.

Now, things are finally looking up though (I don’t want to write too much about it just yet, but I promise you that when I can, I will shout it from the roof tops!). What I can say though, is that I had the best interview situation I could’ve ever asked for a week ago. And you know what it made me realize? I know stuff. Yes, exactly, it came as a sort of epiphany-like-situation to me too as I sat there. So, this is what I wanted to remind you all of: don’t lose yourself, in this whole ‘getting a job process’ (yes, it’s a whole process of explaining what you’re good at, why you’re good at it etc.). Regardless of your background, degree, or whatever, you matter and we all have things that we’re good at, we all have strengths. When I sat there, I just felt such a huge relief (granted, I was still super nervous), but for the first time since graduating I felt like: I know how to do this. I’ve been taught how to do that. What made it even better was that the interviewer seemed to recognize that too, and I felt respected. Respected as a person, and respected for my competence; I can’t even describe that feeling. I mean, I haven’t even started working, but that feeling was still worth so much. Not even during my degree, not even when I got an A on an exam, did I feel like I really knew things.

Try to keep your head up high and surround yourself with people who’ll lift your spirits and support you. I know I wouldn’t have made it this far without those in my life who have done exactly that. I believe in you, go get ’em.

Publicerat i Åsikter, In English, Internet, Jobb, my opinion, Privat, social anthropology | Märkt , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

You Shouldn’t Have to be Scared to Fall in Love

large

For those of you who didn’t know, Tuesday (Oct. 11) was ‘national coming out day’ in the States. The hashtag #NationalComingOutDay and #NCOD was trending on my Twitter, and since I am very active on Twitter in different capacities; it was quite something to witness. Let’s just say, my eyes weren’t very dry that day.

Apart from reading about strangers who shared their different stories that ranged from old ‘coming out’ stories to fresh ones; I also spoke to online friends who shared theirs. One of these friends—let’s call her Sam—and I started talking privately about the day. She confessed that she’d wanted to come out to her family for a long time, but that so far she hadn’t had the courage to do so. The stories that filled both our Twitter feeds made her feel hopeful to a certain extent, but she was still scared. She told me that she’d previously tried to bring up the topic of being gay with her mother, but that she’d been instantly dismissed. Instead, her mother carried out a long monologue about how gay people are sick, how their ‘urges’ are unnatural, and so on. Of course, that didn’t help Sam very much and she was—yet again—discouraged. Over the years, as gay rights have become more of a championed, public discussion and debate in [western] media, Sam’s mother has repeatedly said that she doesn’t get it. She’s also alluded that ”none of that” would ever be tolerated under her roof.

As such, Sam, who describes herself as shy and who has a hard time making friends, has shied away from other women; on the account that she’s scared that she might—at some point—develop feelings for one. Which has, as she told me, pretty much eliminated her chances of making any friends whatsoever. It broke my heart to hear her story, and it still baffles me so much, that a parent would reject their child based on that child’s sexual preferences (not that you should reject your child on any basis really). Now, I might not be a parent myself, but I just don’t get it. Your child shouldn’t have to live in fear, especially not at home. Sure, I could imagine that it might come as a surprise, or a shock for some parents to find out that their kid’s attracted to people of the same sex as they are. Fine. Sure. Take a moment, and maybe a breath or two. Don’t, however, disown them!

Sam told me that she’s taking a fall trip with her aunt and her family soon, and she’s planning on coming out to her aunt sometime during it. She told me that she’s currently in the process of writing a letter-like script about it, since she said she’d be way too nervous to just wing it. Should a child really have to go through this? The anxiety? Having to pen a letter about it? If you ask me: no. Parents should have unconditional love for their children, and this—according to me—is such a non-issue. Your child isn’t a murderer, they aren’t hurting anybody, they’re just attracted to someone you might not expect them to be attracted to! Besides, it’s such a western social concept anyway, heterosexuality. People shouldn’t have to ‘come out’, and they certainly shouldn’t have to be scared to do so, but I guess that’s the next step to work towards. Let’s just start with accepting those who do and acknowledge the courage it took for them to do so. Plus, I wish Sam all the best! I’m proud of you.

Love Wins.

* Sam isn’t her real name. We’re both working under pseudonyms online and I’ve further gotten her consent to publish this.
Publicerat i Åsikter, Internet, my opinion, Privat, Twitter | Märkt , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

It changed me

 

jagochpappa

© rhulth.wordpress.com

The other day, while I was sitting on the train going through my LinkedIn feed, I stumbled across a post written by Pete Marsh. I knew nothing about him, I’d never heard his name before.

Marsh’s piece is titled Since my son diedI read it on the train and got all choked up. While I will not say or pretend that I know the pain that Marsh feels since I’ve never lost a child; I could however relate to a lot of what he wrote. In the beautifully written piece, he describes how the death of his son has changed him. He describes what he no longer does, or what he gets surprisingly mad at nowadays, or what he no longer worries or gets upset about.

It got me thinking about how I’ve changed since my dad died, 1,5 years ago. Truth be told, sometimes it still doesn’t feel real to me. I can still hear his voice in my head, I can still imagine what he’d say or how he’d react to certain things. Of course, the hard part is to deal with those moments when his reaction is absent, since he’s no longer here to provide it; it’s all in my head. Getting back to the point, I thought that maybe just my perspective changed, because I’m still me. However, after having read Marsh’s text, I realize, I have changed.

Since my dad died, 
I have a hard time seeing people with their fathers. It doesn’t matter what age the children are, they don’t need to be my age. Just the fact that they have fathers, just seeing it, gets to me. It doesn’t feel fair. There’s no telling how my reaction will be, however I don’t break out in tears because of it, but to various degrees I do react.

Being the [digital] nerd I am, I spend a lot of time on my social media accounts, or in Internet communities in general. And, much like Marsh, I tend to get angry or upset when people share family memories, involving their fathers. Let’s just say that for someone who loves to be active online in her spare time, father’s day (especially when it happens in America) is a day I’m not online. It’s especially on Instagram and Twitter where I follow Americans, and those feeds respectively tends to explode with pictures of fathers and father’s day love. I just can’t, not anymore.

Marsh writes how he gets surprisingly mad when he sees a tribute to a dead pet, which he finds ironic, since his son loved animals. I, embarrassingly enough, tend to get surprisingly irritated (not mad) when I see a tribute to a distant, super old relative who’s just passed away. I know it’s completely irrational, stupid and selfish of me, but there’s always this voice inside my head that says ”well, at least it wasn’t your parent! It wasn’t your dad.”

Marsh writes that while his heart might have hardened somewhat due to the death of his son, it has also softened.

I’d like to think that mine has softened too, I am even more attuned to other people’s pain and I reach out a hand if and when I can. I try to no longer sweat the small stuff, even if that’s hard at times, I do my best. Because, while it might sound cliche, life is short. Marsh writes how he’s come to appreciate the admonitions we’ve all heard a thousand times. I agree, for the first time they really mean something.

Do tell the ones you love that you love them while you can, and savor every day you get with them!

Publicerat i In English, Privat | Märkt , , , , , , , , , , , , | 1 kommentar

Daily Prompt: Carry

large2

So, today’s one-word prompt (via Daily Prompt) is carry. 

What came to mind, was a discussion that I had with an online friend yesterday. She had a bit of a rough day and felt like she often found herself in those situations where she’s the caring one, while her friends often end up taking advantage of her kindness. It’s a situation I can relate to, in fact I dare say that we’ve all been there at least once. Of course, it’s tiresome to be the one who always seem to do all the caring, while others keeps piling on you; expecting you to be there for them, because that’s who you’ve always been. Anyway, my friend was having trouble with another online friend of hers. She explained how they’d gotten closer over the last couple of months, and while the other person initially seemed very interested, they don’t seem to be as interested anymore, due to another online person having entered their lives. Now, my friend didn’t know whether she was just being paranoid, or if she was actually detecting a distancing from her friend.

What she asked me was if it mattered, being a good friend. A good person, really.

This, too, I think is a familiar thought. I know I’ve had it, when I’ve had bad day and have just felt kind of tired of the same old thing. Still, my response was that yes, I’d like to think that it matters. Having said that, it’s still not fun to feel like you’re being taken for granted, or even used, just because you go out of your way to make others feel nice. The Internet is a tricky place, and it’s easy to see how some people—who seemingly have a need to always be in the spotlight—tend to drag those people in, those who cares, only to toss them aside once they’ve gotten what they needed from the interaction. I don’t know if I believe in karma, but if you’re nice, and if you treat others the way that you want to be treated; it can never be a bad thing, can it? Sure, you might be setting yourself up for some heartache, but in the long run, isn’t it better to keep being nice? You never know how your act of kindness might impact someone, right? What if you, just because you decided to ask the question ‘you sure you okay?’ or ‘do you want to talk about it’, ended up doing something really great for someone? Like the quote above states, friends and good manners will carry you, and I believe it will. If you continue to be that nice person, somewhere along the line, your life will be better for it. You, as a person, will be better for it. Besides, when you start doubting if it makes a difference, hopefully you’ll have some real friends—those who won’t take you for granted and who recognize the effort you’ve put into the relationship—tell you that it matters. Hopefully, they’ll be able to tell you about all of those times when they were ready to give up on something, or were doubting themselves, but because you went out of your way to help them, they got through it.

So, keep being a good friend. Keep being nice. It’ll carry you places.

Publicerat i Daily Prompt, In English, Internet, my opinion, Twitter | Märkt , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Daily Prompt: Maybe

large1

I haven’t been updating this blog, I know, and I’m sorry! But I’m trying to get back to writing, publicly at least. So, I noticed that the Daily Prompt is now giving you a word to inspire you to write a post about said word. Today’s word, as you’ve probably guessed, is maybe. 

 To me, it’s a word that I use a lot. Not just because I’m indecisive, but I’ve found myself using it as a little bit of a crutch, or maybe even an escape. First of all, I always want everyone to like me, you know, to a fault. I mean, ultimately, there are some people’s approval you really don’t need (but still…). As such, in the past (yes, because I’ve become better at standing my ground now), I often said ‘maybe’; when in reality, I wanted to say no. Maybe I just didn’t want to hurt someone, didn’t want to be rude and just say no. Or, I was too scared (or, let’s face it, indecisive) to say either yes, or no. You see how it can be used as a crutch? It allows you to stay in that limbo, during which you don’t need to commit. Sometimes, it feels nice, but more often than not, you’re doing yourself a big disservice. Which is why I’ve tried to work on it, and I’m happy to say that I’m feeling more confident about stating what it is that I want and feel now.

Also, I’ve always been one of those ‘maybe tomorrow’ kind of people, again more of an excuse and crutch. It might feel better to think that, ‘yes, possibly, maybe tomorrow I’ll go out for that run’, which means you can continue to slouch on the couch for an extra day (disservice!).

Sure, there are times that calls for a polite, non-committal ‘maybe’, but even those become quite transparent after a while. You know, those friends that you bump into, with whom you aren’t really friends. Each time you talk about how long it’s been and that you really should get together soon. You politely nod and agree that maybe when things has calmed down, then you’ll definitely get together. We’ve all been there, haven’t we?

It’s still a nice little word, and while the ‘maybe’ might be used as an excuse that you tell yourself, in order to feel better about that run you never take, or the diet you never tried (or whatever, really). However, if you’re actually saying ”yes, maybe I’ll consider that,” and actually mean it, then it’s super great.

Publicerat i In English, my opinion, Privat, The Daily Post Topics | Märkt , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Sanningen: Uppförsbacken är extra brant för kvinnor

large

”Du kan bli precis vad du vill. Du kan göra precis vad du vill. ”

Det är det vi brukar säga, till de yngre? Eller förhoppningsvis det vill borde säga, eller vilja säga åtminstone. Som P!nk sjöng i sin låt ‘Stupid Girls‘ så undrar hon vad som hände med drömmen om att tjejer kunde bli president, och menar på att det är en epidemi, att unga tjejer försöker att anpassa sig till det som de tror är rätt sätt att vara tjej på. Vidare menar P!nk att det är ambition hon vill se, att vi måste få de unga tjejerna att tro på att de kan bli vad som helst.

Jag håller med! Självklart, ska vi uppmana unga tjejer (och våra medsystrar generellt) till att vi kan göra det vi vill, oavsett om det är något stereotypiskt tjejigt, eller motsatsen. Absolut. Jag och mamma pratade om det bara igår, att kvinnor under arbetsintervjuer måste stå på sig själva, inte vara alltför blyga. Mamma menade att många män, under deras anställningsintervjuer, inte har alls lika svårt för att boosta med vad de är bra på. Tyvärr är det ju ofta så.

M E N, 

vi måste också komma ihåg att det inte är lätt. Vi ska inte låtsas som att det är lätt heller. Jag är smått trött på att höra, folk säga, ”bara vill du, så går det.” Återigen, så är det klart att vi ska ha ambitioner, vi ska tro på oss själva; för om vi inte gör det, vem kommer att göra det då? Men, det finns svårigheter och det har inget att göra med huruvida vi tror på oss själva, utan det är som epidemin som P!nk sjunger om. Det har blivit inbyggt i våra sociala normer, att kvinnor ska vara på ett visst sätt, ska bete sig på ett visst sätt, och gör vi för mycket för att sticka ut; ja då blir det svårt. Visst fortsätter vi att kämpa ändå, och tillsammans så kommer vi förhoppningvis att rucka på de här stereotypiska, ”såhär-ska-en-tjej-vara” förhållningen, men det är inte lätt.

För ett par dagar sedan läste jag denna artikel, med samma tema, publicerat i National Observer. Sandy Garossino är skribenten och rubriken lyder: What’s written in the scars of Hillary Clinton. Jag skulle kunna skriva ett helt blogginlägg om endast den artikeln (det kanske kommer framöver), men för att lyfta fram detta citat:

If we really want our girls and young women to aim high, we should tell them the truth. They’re in for a fight, and there won’t be anything fair about it.

Because we’re telling them the biggest fattest lie in the world if we let them believe that Hillary Clinton’s main problem is Hillary Clinton. Her problem is her gender.

Det är såhär vårt samhälle ser ut idag, tjejer såväl som kvinnor, kommer att ha en motgång–they’re in for a fight–på grund av deras kön. Ja, det är en samhällelig epidemi på hög nivå, och vi matas med den varje dag. Se bara på den här videon:

https://www.facebook.com/attn/videos/1104268306275294/

Vari diskuteras att kvinnliga atleter–i intervjuer–borde få frågor kring deras sport och deras begåvning inom denna, inte om hur de ser ut. Vidare lyfts fram att fokus kring kvinnliga atleters utseende är ännu värre under OS. I svenska medier, kan det se ut såhär när det skrivs om kvinnliga sportprestation, delar min föredetta klasskamrat Isabelle med sig av på Facebook:

13891790_10154313006920505_6884548368992240185_n

Hon frågar sig, ”hur många texter om ‘manliga’ cyklister börjar såhär?” Så, vi kan ju etablera att det inte bara handlar om huruvida vi tjejer/kvinnor vågar sträva efter saker och ting, eller huruvida vi tror på oss själva. Även om denna epidemi självklart också påverkar hur mycket vi vågar tro på oss själva, det är en ond cirkel.

I dagens ledarblogg på ETC, skriver Linn Spross om att ”magasinens genomgående budskap är att vi kvinnor är dåliga människor”. När hon skriver magasin, syftar Spross på de glossiga magasinen, de som kallats (kallas?) ‘damtidningar’. Det Spross skriver är att det verkar–sedan damtidningarna etablerat sig–funnits en röd tråd:

I dessa tider är man inte misslyckad för att man jäser ett bröd lite för kort eller har fnasiga armbågar, utan för att man missköter sin kropp. Det är ett särskilt pseudovetenskapligt hokus-pokus som presenteras som fakta.

Vad som är värst, konkluderar Spross, är att mening är att man ska känna sig otillräcklig, ful, har brister och att de alla måste åtgärdas. Detta är det genomgående budskapet, vidare ställer hon sig emot att dessa magasin:

har mage att skriva allsköns hittepå som vedertagna sanningar, bara för att människors dåliga självförtroende är en särskilt lukrativ egenskap.

Ser ni den onda cirkeln formas och slutas?

Vi vill uppmana tjejer, våra medsystrar, att tro på oss själva. Säga att allt blir bra. Men faktumet är att vi tillhör ett kön, som automatiskt ger oss en strid. Vi vet ju alla vad en kvinna som står upp för sig själv riskerar att bli kallad, b*tch, för att nämna ett exempel. Som skrivet i artikeln om Clinton så ser vi ju också hur negativt hon blir utmålad, extra mycket, för att hon är kvinna.

Så, vi ska tro på oss själva, men samtidigt finns det en fin linje. Strätar vi emot för mycket, så är vi b*tches. Inte konstigt att vi då ibland känner att det är oss det är fel på, vilket då kan leda till att v,i i magasinen, kastar oss över tipsen på hur vi kan bli bättre; i hopp om att räddningen finns där. Det är ju detta koncept magasinerna vet om.

Så vad ska vi göra?

Jag vet inte riktigt. Jag är ingen expert. Men jag vill tro på att vi måste fortsätta kämpa, för självklart ska vi inte ge upp! Samtidigt, så måste vi stötta varandra i dessa uppförsbackar och tala om att dessa uppförsbackar finns. Uppmärksamma dem!. Det bidrar inte till mindre ångest, om vi inte är ärliga, såsom diskuterat i Clinton artikeln.

Kom ihåg:

ff9ccda503bd872919cd3cfb32797718

 

Publicerat i Åsikter, Internet, Jobb, Journalistik, Media, my opinion, Nyheter/News, Sport | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar