One month

28 dagar.

Den 26:e februari gick pappa bort, och nu har det gått en månad sedan dess. Det känns fortfarande så färskt, så nytt. Som att det precis hände. Det har varit mycket förberedelser sedan dess, mycket att tänka på, känslor att försöka bearbeta. Men det är snarare nu, de senaste dagarna som det har känts jobbigare. Tidigare har jag försökt att inte tänka på känslorna för mycket, det har känts för jobbigt och läskigt. Det har också varit svårt att försöka smälta allting, det har inte känts på riktigt, inte helt. Mer som en mardröm, något jag har velat vakna upp ifrån. Men nu, en dag innan begravningen, det har börjat kännas verkligt. Det kommer att hända, oavsett om jag vill eller inte. Missförstå mig inte, på ett sätt tror jag att begravningen kan bli fin, men det kommer att bli jobbigt. Sedan är jag–som jag tidigare har skrivit–lite mer orolig för hur det kommer att kännas efteråt. Det kommer att kännas så otroligt tomt. Jag kommer ihåg, innan farmors begravning, så var jag orolig för att det skulle kännas jobbigt under minnesstunden efteråt. Hur skulle vi kunna sitta ihop och fungera efteråt? Men det gick bra, vi kunde diskutera farmor, minnen av henne och så vidare. Jättefint. Men nu, det här känns så mycket jobbigare. Visst var jag nära farmor, men det går ju inte ens att jämföra med pappa.

Älskade pappa.
Jag saknar dig så otroligt mycket. Vissa dagar kan jag vakna och känna som att någon har klubbat mig i huvudet. Som att det verkligen slår mig, att du inte längre finns. Att jag inte kan ringa dig. Att jag inte kommer att få höra din röst igen. Det gör så ont. Andra dagar så känns det absolut inte okej, inte på det sättet. Mer overkligt, än så länge. Som att ”äsch, han är bara borta ett litet tag.” Han har varit på Sydpolen längre än såhär tidigare. Så de dagar det känns okej, så känns det som att det inte kan vara riktigt sant. Som att det är temporärt. Även om jag vet, innerst inne att det inte är så.

Jag är nervös inför imorgon.
Jag vill att det ska gå bra, att det ska få kännas bra. Det finns så många som säger att begravningar är bra; att det blir ett avslut. Att det ger ”closure,” att man får en chans att säga hejdå. Men jag har svårt att greppa det, för det känns inte som det, inte just nu i alla fall. Kanske kommer det att kännas bättre om ett tag. Men just nu vill jag inte säga hejdå, eller snarare jag vill inte behöva säga hejdå. Jag vill inte ge det ett avslut, för att jag helt enkelt inte vill att det ska behöva finnas ett avslut.

Det känns så orättvist alltihop. Förutom att jag ibland kan känna mig som en nyklubbad säl (nej, jag vet inte exakt hur sälar känner då de är nyklubbade, men kan tänka mig att det känns lite som det jag ibland har känt) när jag vaknat, och ibland helt okej. Så kan även mitt humör flacka rätt fint. Ibland helt okej, ibland till och med lite glad. Ibland ledsen och till och med arg. Tonårshormoner kan slänga sig i väggen i jämförelse. Men jag antar att det är en del av bearbetningen.

Eftersom jag har känt mig så otroligt hjälplös under den tiden pappa var sjuk, så känns det som att jag nu känner att jag vill kontrollera saker så gott jag kan. Som begravningen. Att talen blir bra, att folk kommer dit, att de får det så bra de kan ha under en begravning. Därför ska jag nu fixa håret och naglarna inför imorgon och sedan raida min garderob för att försöka bestämma mig för vad jag ska ha på mig imorgon.

28 dagar. Det är längre tid än den tid som pappa fick efter sista diagnosen (bukspottkörtelscancer). Han fick veta den 10:e februari och 16 dagar senare var han borta. På bara några dagar kan allting vändas upp och ned. Och nej, jag menar inte att alla nu ska sitta som på nålar och noja över att allting bara kan ta slut. Tvärtom, tänkt på det som att alla dagar räknas. Ja, det låter klyschigt. Men är det inte också viktigt att försöka lära sig något? Att kunna lyfta fram något gott/bra ur allt detta hemska? Annars vore väl allting extra fruktansvärt och onödigt?

Pappa jag älskar dig.
Imorgon ska Bysslan Lull spelas för dig. Det var jag som ville ha den låten. För den sjöng du alltid för mig och N när vi var små och skulle sova. Jag älskade den låten. Imorgon ska vi natta dig pappa. Jag säger inte hejdå, jag ska bara natta dig.

Publicerat i Åsikter, Privat | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Dissimilarity

Jag kommer ihåg när jag var yngre och störde mig på att det fanns en svensk skräckfilm som hette Sleepwalker. Varför skulle en svensk film använda sig av engelsk titel? För att verka coolare? Ändå envisas jag nu med att göra samma sak, använda mig av engelska titlar på mina inlägg, som oftast endast är skrivna på svenska. Men det är något med engelskan och dess ord. Vissa ord är fina, känns passande, tilltalar mig mer än de svenska. Men det var inte det jag skulle skriva om nu.

Sorg.

Det är svårt det här med sorg. Den är tung, kommer och går som den vill och tar sig i uttryck på en miljon olika sätt, minst. Den här senaste tiden har jag insett hur svårt det verkligen är. Hur olika sorgen påverkar människor, men också hur olika den hanteras. Vilket gör det ännu lite svårare. Sedan pappa gick bort så har jag sett hur de i familjen har hanterat detta på olika sätt, vilket ibland också gör det lite svårt att prata om. Vissa vill prata väldigt detaljerat, andra inte alls och ja, det finns nog inget rätt och fel. Jag kom idag över en nyhetskrönika skriven av journalisten och författaren Lena Sundström för DN. Den publicerades igår. Rubriken lyder ”Sorgen är man alltid ensam med”. I krönikan skriver Sundström om hur sorgen inte nödvändigtvis ser ut så som vi föreställer oss den. Utifrån. Vidare skriver hon hur skrattet kan komma att bubbla upp, hur en tisdag kunde vara just det; en tisdag. Men lika snabbt kan avgrunden uppstå.

Människor som har tusen olika förhållningssätt för att fortsätta andas och leva och finnas kvar trots att livet som man kände det har försvunnit. ”Vi som sörjer någon” som inte är ett vi, utan en massa olika individer som reagerar lika olika på sorg, som människor reagerar olika på stress och ilska och glädje.

Så skriver Sundström. Jag tyckte att det var så bra skrivet. Så viktigt att få läsa. För så är det. ”Vi” som söjer är egentligen inte ett vi. Den här senaste tiden har jag fått se hur det finns så många olika personer som sörjer min pappa. Det är otroligt fint. Det är betryggande att inte vara helt ensam. Men samtidigt är sorgen i sig, känslorna som kommer uppbubblande och hanterandet av dessa, väldigt individuellt. Sundström skriver också hur vissa personer, som är i deras sörjperioder, har uttryckt osäkerhet kring huruvida det är okej att skratta, gå på bio eller köpa ett par nya glada skor. Jag kan känna igen mig lite. Dagarna efter att pappa gick bort så kändes det konstigt att få frågan ”hur mår du?”, ja hur svarar man på det? Självklart mådde jag inte bra, inte helt. Men samtidigt mådde jag då inte heller jättedåligt. Inte dåligt nog för att svara det på frågan. Då kände jag mig okej ändå. Sundström uttrycker i artikeln att det finns en förutfattad bild av någon som sörjer, ofta är det den som också visas på TV, Hollywood-bilden av den sörjande. Men den är också problematisk, ”…det är en trång bild att förhålla sig till i verkliga livet. Att bilden borde vara betydligt rymligare för de som ska fortsätta leva.”

Jag håller med. Det är svårt att veta hur man ska agera, vad förväntas? Trots detta har jag ju hört från folk i min omgivning att det här självklart tar tid. Det är något som antagligen kommer vara en del av mitt liv framöver. Pappa kommer alltid att vara borta. Och jag upplever det på mitt sätt, det är en privat sorg på det sättet. Ingen kan känna exakt de känslorna jag känner, inte i samma kontext. Men det gör inget. Men det kan vara svårt att hantera. Jag har själv haft en bild i mitt huvud, som sedan säkerligen har spädats på av kommentarer utifrån, att begravningen (som äger rum nästa vecka) kommer att vara ett fint slut. Folk pratar om det som att det är då, då det kommer att kännas friare. Ja, efteråt alltså. Att man får ett fint avslut. Därifrån man kan börja bearbeta sig framåt. Och visst tror jag att det kommer att vara ett fint avslut, jag tror att dagen kan bli jobbig, men ändå fin. Samtidigt känner jag själv att det är först nu det har börjat kännas extra jobbigt allt det här. Mer verkligt. Dagarna efter pappa gick bort så kändes det som att jag fortfarande levde i min bubbla som jag hade gjort under pappas sista dagar. Livet fortsatte att pågå, men det kändes bara konstigt. Jag lyckades sedan distansera mig lite. Fokuserade på sådant som skulle/borde göra, såsom att mejla folk. Umgås med kusiner och känna närhet. Det som jag behövde. Men det kändes inte så tungt. När minnen av pappa bubblade upp så sköt jag medvetet bort dem, orkade inte riktigt tänka. Orkade inte känna, vågade inte. Jag ville inte känna tomheten. Allt kändes så overkligt. Under min uppväxt har pappa rest en del och varit borta i längre perioder då han varit och forskat på Sydpolen. På något sätt kändes den tomhet som fanns precis efter hans bortgång inte på riktigt. Inte premanent. Men nu, nu känns det mycket verkligare. Mycket jobbigare. Det har blivit lite jobbigare att prata om pappa utan att bli ledsen. Distansen till det hela krymper. Och jag som ställt in på mig–och verkar även som att andra utifrån också har gjort det–att det ska bli lättare efter begravningen. Som att det är då man ska kunna gå tillbaka till det verkliga livet igen. Men det är nu det känns väldigt tungt. Så väldigt tomt. Och för mig tror jag att det endast kommer att bli ännu verkligare efter begravningen.

Nu menar jag inte att jag bara ska stanna upp helt. Sätta hela mitt liv på paus. Men det jag menar är att det inte är över, sorgen. Snarare att det är nu den börjat egentligen. Och självklart vill jag försöka återgå till det mer normala, men jag har börjat inse att det kommer att bli svårt. Det som tidigare var ”normalt”, är inte det längre och det kommer aldrig att bli det. Inte på samma sätt. Det kommer att göra ont, det kommer att vara svårt. Nu har jag ett bra support-system. Såväl från familj, men även nära vänner. Jag klarar det nog. Men det känns jobbigt, som att det finns krav på att allting nu mest ska flyta på. Att energin ska återkomma. Att det ska vara lättare. Vissa dagar nu kan saker och ting kännas bra, precis som Sundström skriver, så kan en tisdag vara just det; en tisdag. Men ibland, utan förvarning kan saker och ting bara kännas så jobbiga att energin försvinner. Plötsligt. Och man fattar inte riktigt vad det är som har hänt. En av mina vänner som förlorade sin mamma för ett tag sedan, skrev till mig att det tog henne fem månader innan saker och ting verkligen sjönk in. Jag längtar tills den dagen då det sjunkit in och det ändå känns okej. Men först måste jag nog gå igenom fasen där det sjunkit in och blivit helt verkligt. Då jag inser att pappa verkligen är borta. Helt.

Allt är ännu så färskt. Även om det har gått 23 dagar. Ja, jag vet exakt hur många dagar det har gått. Det är inget jag går omkring och tänker på. Det har mest satt sig i huvudet. Lite som när man var liten och räknade ned dagarna till ens födelsedag, eller julafton. Jag brukade i alla fall göra det. Och man visste, man visste utan att behöva tänka, exakt hur många dagar det var kvar.

Även om sorgen är väldigt privat, vilket känns bra också. För det betyder att ingen kan säga åt mig att det jag känner, eller sättet jag känner på är fel. Så känns det ändå som att det är jobbigt att folk ibland glömmer att sorgen tar sig så olika i uttryck, det sätter press. Tack Lena för att du skrev krönikan, den fick mig att öppna ögonen för saker som jag ännu inte lyckats sätta ord på. Den hjälpte.

Publicerat i Åsikter, Journalistik, Privat, Uncategorized | Märkt , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

8 days

Tiden är en udda grej. Så relativ. Ibland känns det som att den kryper fram, eller helt står still. I nästa stund känns det som att den rusar fram och man önskar att den gick att stoppa, eller åtminstone pausa. Eller så är det en känsla av både och.

Det har gått åtta dagar nu. 192 timmar. 192 timmar sedan du gick bort pappa. Det känns som att jag lever i min egen lilla bubbla, vari allting känns så konstigt, trots att det vanliga livet pågår därute. Jag var så ledsen dagen det hände. Jag var där och kramade och pussade på dig under dagen för att sedan komma hem, få det hemska telefonsamtalet att det hade hänt och skynda mig ut till en Taxi som tog mig till dig. Jag såg dig efteråt, efter att det hade hänt. Du såg fridfull ut och på något sätt väldigt lik dig själv, till skillnad från farmor (som jag endast såg på bild efter att det hade hänt). Det var fint och kusligt på samma gång. Jag grät, vi alla gjorde det. Det var skönt. Men sedan dess har det varit rätt okej, jag har liksom inte orkat att riktigt sätta mig ned och känna efter. Vågar inte. Jag känner mig rädd för den där tomheten som kommer att komma. När jag inser att det här verkligen är på riktigt, premanent. Du är inte bara borta temporärt. Jag skjuter det ifrån mig och vill helst hålla det så tills begravningen. Sedan känns det som att jag mer kan släppa på det, lite allt eftersom och sörja mer öppet. Just nu känns det för svårt. På ett sätt har det nog inte sjunkit in riktigt. Det känns så bisarrt. Allting hände ju så snabbt.

Nu när vi planerar begravningen så känns det som att vi diskuterar någon annan på ett sätt, för det kan ju inte vara du. Det känns för overkligt, för sjukt, för orättvist. Men ändå så vet jag ju, innerst inne att det är så, det är dig vi pratar om. Men det är konstigt. På endast några dagar vändes livet upp och ned, det som borde ha varit ett temporärt hinder innan kemoterapin blev inte det. Det fanns inget mer att göra, bara att vänta. Det var hemskt. Men du var så stark pappa, du orkade ringa både mig och N och meddela vad onkologen gett för besked, att det inte fanns något hopp längre. Att du snart skulle försvinna. Jag grät mycket då också. De dagarna på hospicet som följde lyckades jag ändå hålla ihop det ganska bra. Även om det självklart var jobbigt att se dig må dåligt. Samtidigt så upplevde jag det ändå som att du lyckades vara med så pass länge, du satt upp och viskade saker ibland. Det var fina stunder du och jag fick dela där, bara du och jag. Du höll om mig när jag satt halvt ihopkrupen mot dig och andades in doften av dig, den som är så distinktivt pappa för mig. Då visste jag verkligen att du var med, att du var medveten om att jag var där. Du viskade ”gumman” och ”och jag dig,” när jag sade att jag älskade dig. Det kändes så vanligt då på något sätt, mitt upp i allting. Det var både fint, men också hjärtskärande. För då påmindes jag så mycket om att det var Du, att det var du som var där och att jag inte kunde göra något för att rädda dig. Jag kunde inte göra något. Jag älskar dig pappa och det kommer jag alltid göra, jag kommer aldrig att sluta älska dig. Det kändes fint att få säga det till dig och det var fint att få säga att du är världens bästa pappa till dig (flera gånger sade jag det till dig). Det var också fint att få diskutera roliga minnen med dig. Eller diskutera kanske är fel ordval, med tanke på att det bara var jag som pratade. Men det kändes som att du lyssnade och någon gång log du lite svagt. Du var så otroligt stark pappa, att du orkade så länge och egentligen var det ju bara sista dagen som du var mer onåelig. Samtidigt så kändes det som att du hörde oss även då. Jag är stolt över dig. Det har jag förvisso alltid varit. Och kanske ännu mer nu. Sedan allt det här hände har både jag och mamma fått massvis av meddelanden från folk över hela världen, forskare du har arbetat med, kollegor, vänner, släkt. Ja, det är helt otroligt vad älskad du är och hur saknad du är. Det är först nu jag verkligen, verkligen insett hur mycket du har berört och påverkat andras liv pappa och det är en tröst för mig nu. Det är nog inte många som går bort som har lyckats göra så mycket pappa, du anar kanske inte hur mycket. Dina fina kollegor, som även varit en stor del av mitt liv, skrev så fint om dig på Alba Novas blogg, under rubriken: Farewell to Per Olof Hulth, Pioneer of Swedish Particle Astrophysics. Hade du varit här hade du nog skakat på huvudet åt all uppmärksamhet som varit riktad mot dig, men det är så fint att se pappa. Du är saknad av alla som du varit nära och jag känner inte någon som har träffat dig och inte gillat dig.

Död.

Jag tror inte att jag har vågat ta ordet i munnen ännu. Jag har gått runt det, sagt att du har gått bort. Passed away. Men inte död. Det känns för tungt, för mörkt. 192 timmar sedan. Det låter inte så mycket, det är inte så mycket. Samtidigt så saknar jag dig så otroligt mycket, så otroligt starkt att det är svårt att ens förstå att du är borta. Det känns lite som att jag skulle kunna önska dig tillbaka med all min saknad. Men precis som jag viskade till dig där mot slutet, vi klarar oss. Jag inser att det måste ha varit så otroligt jobbigt för dig att veta att du inte kunde göra något, inget hade vi förberett med tanke på att det gick så fort. Vi var ju inställda på mer tid med dig, ja jag hade inte ens börjat ställa in mig på att vi kanske skulle få så mycket mindre tid med dig. Ungefär tio månader var ju snittet efter kemoterarpi när det gäller bukspottkörtelscancer, men inte ens det hade jag lyckats ta till mig och sedan var du helt plötsligt borta. Hur kunde det gå så fort?

Jävla cancer. Ja, rent utsagt, jävla, helvetes skitcancer!

Pappa jag älskar dig och det här är jävligt tungt och det är skit att ha förlorat dig. Men jo, vi klarar oss (och vi är inte ensamma heller). Jag, mamma och N hade det jättemysigt på mammas födelsedag i förrigår och mamma sade till mig idag att vi fick henne att inse att vi kan ha det bra ändå. Och ja, det försöker vi ha, för dig och för oss själva. Jag vet att det är det du hade velat. Jag har aldrig trott på Gud, eller någon himmel eller ens något direkt efterliv. Men sedan jag började hälsa på Mee’s grav (min syster som jag aldrig fick chansen att träffa), så har jag inte kunnat hjälpa att tänka att hon kanske finns där någonstans i alla fall. Och sedan när farmor gick bort, för inte ens ett år sedan, så har jag jag ibland känt att hennes röst ploppat upp vid vissa tillfällen. Som att hon också finns därute någonstans och som vanligt ska tycka till om saker. Det är kanske en del av bearbetningen. Men oavsett så kan jag inte hjälpa att leka med tanken på att du kanske finns därute någonstans pappa. Och vore det inte lite fint ändå, om vi kunde låtsas att du fick återse Mee, farmor och farfar? Lite fint tycker jag att det är ändå.

Av F fick jag också höra att det–den 20:e mars–ska bli total solförmörkelse i Europa. Han skrev och sade att det nog var universums sätt att hedra dig på pappa, och ja, det låter fint. Så tycker jag att det kan vara.

Jag älskar dig.

Publicerat i Privat | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Nobelbanketten 2014

Eftersom jag inte har sett någon skriva om detta ännu, så tänkte jag att jag skulle skriva ett blogginlägg om det. Som vanligt så satt jag bänkad framför TVn för att se årets Nobelbankett den 10:e december. Sedan mina föräldrar började gå på Nobelfesten i början av 90-talet, så har det blivit lite av en tradition att försöka se dem på TV. Med åren har jag dock blivit mer och mer intresserad av själva innehållet. Ofta har jag gillat SVTs sändning och tyckt att programledarna varit duktiga. Men enligt mig har kvaliteten på rapporteringen – från SVTs sida – sjunkit med åren. 2010 kändes det som att fokuset mest låg på modet, vad de olika kvinnliga partiledarna hade för klänningar och designerna bakom dem. Även förra året var det en hel del modesnack i sändningnen och vetenskapsrerportern Karin Bojs reagerade på att hon – i sin egenskap av vetenskapsreporter – inte fick komma till tals ordentligt om det hon ville tala om. Jag bloggade om det förra året och ni kan läsa det här.
Men det jag vill skriva om är årets Nobellbankett och mer specifikt, SVTs rapportering från denna. Var det bättre i år?
Nej. Enligt mig så var det verkligen inte det och jag blev riktigt, riktigt besviken. Vilket resulterade i att jag var irriterad större delen av kvällen och till och med hade svårt att sova den natten. Visserligen kan jag erkänna att jag inte satt fastnaglad och lyssnade på varje ord, utan satt med TVn på väldigt låg volym och försökte att plugga samtidigt. Ändå reagerade jag starkt.
Nobelfesten är alltså en privat fest, som Nobelstiftelsen arrangerar och man måste bli inbjuden til denna. Detta belyste SVT i sin sändning och hänvisade till detta som skäl till att alla riksdagspartier, förutom Sverigedemokraterna, blev inbjudna till årets Nobelfest. Detta tycker jag är bra. Men i och med att Nobelfesten/banketten är en privat fest som inte har med SVT att göra, tycker jag att de borde värna extra mycket om att ge en så bra bild utåt av festen som möjligt. Men istället känns det som att de har lagt kraft på att nå ut till en så bred TV-publik istället och fokuserar därför på underhållnings, snarare än att hålla sig till ämnet. Kanske är det därför tidigare år har varit så modefokuserade? I år måste jag dock erkänna, att av det jag såg, så var fokuset inte lika modeinriktat. Men missarna i år kändes värre än de tidigare. De var klumpiga och ogenomtänkta. Visst kan man argumentera att all TV-sändning ska vara underhållande, men detta handlar om otroligt intressanta vetenskapliga upptäckter, som förtjänar att få uppmärksamhet ordentligt i TV-sändningen, men ändå blev fokuset på annat.
På bilden ovan är alla SVTs reportrar som var med under kvällen i år. Victoria Dyring (på bild längst till höger), som jag under tidigare år har skrivit bra om var tyvärr bortom all kritik under årets Nobelbankett enligt mig. Det värsta händer under ett av mina favoritmoment, när hon ska intervjua en av årets nobelpristagare i fysik Hiroshi Amano. Såhär ser en del av dialogen ut:

Dyring: There is something very impressive about your strong dedication and your ability to…to stay extremely focused in your work.

Och ja, det börjar ju helt okej. Man kan absolut kommentera Amanos (samt de två andra han delade sitt pris med) hängivelse, då det säkert krävdes ganska mycket för att vara så fokuserad på att uppfinna effektiva blå lysdioder.  Men det är det som kommer sedan som gör mig arg.

 Dyring: I wonder where does that come from, is it a Japanese thing?

Alltså på riktigt? Det är år 2014 och hon frågar om hans förmåga att vara väldigt dedikerad till sitt jobb handlar om hans nationalitet och spelar även på en av stereotyperna (som man framför allt ser i amerikanska filmer och TV-serier) om att asiater är typiska brainacs. Min antropologiska sida ryser. Detta är att säga att det inom en nationalitet eller kultur skulle finnas vissa drag, som man automatiskt föds med. Amano själv skrattar bort det hela och svarar att han inte tror på det. Dyrings nästa fråga:

Dyring: I know you loved mathematics.
Amano: Right
Dyring: Why?
Amano: Why? *skrattar lite*
Dyring: Yes, why?

Varför lägga ned denna intervjutid på att fråga en nobelpristagare i fysik varför han gillar matte? Resten av intervjun är lite bättre, då det ändå kretsar mer kring honom. Men jag förstår inte varför frågorna är så dåliga. Varför inte ställa mer frågor kring honom själv, kring hans forskning? Visserligen är slutet av intervjun bättre då hon frågar om ”the importance of energy saving”. Men det stora hela känns mest dåligt för att inte nämna klumpigt. Jag som alltid har tyckt att Dyring brukar ställa så pass viktiga frågor. Här nedan kan ni se klippet själva.

http://www.svtplay.se/klipp/2537934?type=embed&external=true

När Dyring sedan intervjuar Eric Betzig, en av årets nobelpristagare i Kemi, frågar hon detta tidigt i intervjun [03:07:10 i länken nedan]:

Dyring: How did you prepare for this evening, did you Google the Swedish Royalties, or?

Visserligen svarar Betzig att han har gjort det, han säger att han har läst prinsessan Madeleines och kronprinsessan Victorias Wikipedia-sajter. Men ändå, det kändes inte som någon vidare hög nivå på intervjun, enligt mig.

http://www.svtplay.se/video/2527242/nobel/banketten

Det sista jag tänker nämna i detta inlägg, även om det var ett fåtal andra saker jag lade märke till är Anna Hedenmos (på första bilden längst till vänster) intervju av utrikesminister Margot Wallström. De har precis visat klipp om fredspristagarna innan.

Wallström: Malala är ju…man blir ju lycklig av att se henne för jag tänker att det är en vis människa i en ung flickas kropp.
Hedenmo: Och du tänkte på det hon säger här att, helt allvarligt, att hennes plan är att en dag bli premiärminister.
Wallström: Och jag hoppas att hon blir det.
Hedemo: Och man tror på det? *skratt*
Wallström: Man tror på det därför jag tror att vi kanske upplever en gång i vår…under vår livstid eller kanske två, att vi ser en sådan ledaretyp som Malala är och med sådana egenskaper.

Varför, varför i hela världen beter sig Hedenmo på detta sätt? Liksom skrattar och viftar bort Malalas uttalande om att en dag bli premiärminister i sitt hemland Pakistan. Det känns som ett sådant där typiskt fall när ett barn talar om någon storartad dröm och den vuxne rufsar om barnet i håret och skrattar lite och säger ”ja, men så blir det säkert,” utan att ta det på minsta allvar. Men Malala Yousafzai är inte vem som helst, hon är endast 17 år och är världens yngsta fredspristagare någonsin! Har hon inte då bevisat att man kan komma otroligt långt genom att tro på sig själv, sin sak och att mycket går att åstadkomma om man kämpar. Varför, varför ska Hedenmo då vifta bort det? Malala kämpar för att tjejer ska få utbildning och erkännas på samma villkor som män, hon kämpar för att man ska ta kvinnor på allvar och varför skulle det då vara konstigt att tänka sig en kvinnlig premiärminister? Jag blir så arg! Här nedan kan ni själva se videon.

http://www.svtplay.se/klipp/2537959?type=embed&external=true

Så nej, SVTs insats tyckte jag var mycket dålig! Jag är besviken. Nobelpristagarnas egna tal var däremot underbara. Däremot blev jag ledsen över att inte få se någon filmning av dansgolvet, de senaste åren är det just där jag har lyckats se mina föräldrar i bild.
Var det någon annan som såg, vad tyckte ni?
Publicerat i Åsikter, Bio/Film/TV, Journalistik, Media | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Inside Out

Hej allihopa!
Ja det var ett tag sedan, I know. Guilty. Men så är det, det känns som att studierna tar upp mest av tiden och när jag inte pluggar (vilket jag inte gör hela tiden), så kommer bloggen ändå i skymundan av andra saker. Dessutom så vill jag gärna känna mig inspirerad när jag bloggar, det känns som att det blir roligare för såväl mig som er då.
Idag länkades trailern till Pixars senaste film Inside Out i min Facebook-feed och jag blev genast nyfiken. Jag brukar gilla Pixars filmer, även om vissa är bättre än andra, Upp till exempel (om ni inte har sett den, gör det!). Lite kort kan jag berätta att filmen handlar om känslor och att växa upp. Även om jag själv hatade att äldre i min omgivning gärna sade ”åh, nej men det är ju de vanliga tonårshormonerna,” så fort jag blev irriterad, arg, ledsen eller betedde mig annorlunda, så var det väl säkert på grund av just det. I filmen får man följa huvudpersonen Riley som precis flyttat till San Francisco tillsammans med sin mamma och pappa. Pixar skriver att Riley, precis som alla andra är styrd av hennes känslor: glädje, rädsla, ilska, avsky och ledsamhet [min översättning]. I filmen så beskrivs det som så att dessa känslor bor i ett kontroll-center lokaliserat i Rileys hjärna. Ifrån detta center hjälper de Riley genom hennes vardag genom att ge henne råd. Dessa känslor är alltså karaktärer också, som man får följa genom filmen, vilket är ganska sött. Och då Rileys flytt rör runt bland hennes känslor är det mycket som ska styras.
Här kan ni se trailern:
Så vad tyckte ni?
Jag känner att jag bara blir irriterad på den, visserligen är det här bara en bit av filmen, det kan jag ju medge och jag kan ju bara hoppas att resten av filmen är bättre, men varför blir jag då irriterad? Jag kan dela upp det så att det blir enklare.
Okej, det första vi ser när vi sätter igång trailern är att mamman frågar dottern hur hennes första dag [i den nya] skolan var. Varpå hon får tillbaka ett svar som inte direkt är positivt. Här måste jag erkänna att de ändå har fått med något autentiskt. Jag har själv gett ungefär samma svar, men ungefär samma min till mina föräldrar när jag var yngre. Ja, in känner säkert igen det själva, när man är på det där humöret att man inte direkt vill snacka om något och speciellt inte med föräldrarna. Sedan tänker mamman att det vore intressant att veta vad som försigår i dotterns huvud, se vad hon känner och tänker liksom. Här kan jag tänka mig att många föräldrar känner igen sig. Sedan zoomas man in i mammans huvud där hennes känslor styr, alla ser de snarlika ut henne. Vilket är lite sött det också.
1Jag försökte använda undertextsfunktionen på YouTube men den var inte direkt korrekt. Men det här i alla fall scenen precis efter att man zoomats in i mammans huvud. Hennes känslor har reagerat på mamman är lite orolig för dottern de säger ”did you guys pick up on that” och de bestämmer sig för att hjälpa till, de ska ta reda på vad som bekymrar dottern. Känslorna kommer dock fram till att de behöver support från pappan och tar beslutet att de måste signalera till honom. Detta leder till att mamman harklar sig (känslorna här hjälper alltså att styra individen) för att få pappans uppmärksamhet över köksbordet. Pappan reagerar inte och man zoomas in i hans huvud för att se vad det är som händer.

2

 Såhär ser det alltså ut inuti hans huvud. Och även om det kan tyckas lite sött att de sitter därinne och har sitt eget lilla liv  (eller är det saker han tänker på, som minnen? Nåja oavsett…). Men här har vi första saken som gör mig irriterad: måste Pixar stereotypisera så mycket? Det är år 2014 och den här filmen kommer ut nästa år. Har vi inte kommit längre? Måste man porträttera män på det här sättet, det känns väldigt uttjatat och typiskt. Kan vi inte få se lite andra personligheter? Men nej, istället visar Pixar upp pappan som en typisk vit man som älskar sport och fotboll, vilket hans känslor (vilket innebär att det är han som tänker på det?) sitter och tittar på. Vilket leder till att pappan inte märker att mamman försöker få hans uppmärksamhet. Hon harklar sig lite högre och en av pappans känslor ser att hon tittar på honom.

3

Känslan (osäker på vem han är) reagerar snabbt och säger ”uh-oh, she’s looking at us, what did she say?”, var på känslan som syns på bilden längst till vänster säger att ingen av dem lyssnade. Vilket i sig känns lite stereotypiskt (så lite irritation), det här är också vanligt i amerikanska filmer och serier att mannen tänker på sport eller annat och inte lägger märke till saker och blir påkommen såhär. Pappans känsla, han som sitter i mitten, försöker sedan desperat att gissa vad pappan han ha gjort fel. Har han lämnat toalettsitsen uppe? Det andra som gör mig irriterad är det känslan utbrister sedan:  ”What is it woman, what?!” som att mamman i detta fallet – och rent allmänt – bara tjatar och/eller är otydlig. Och jag vet visserligen inte hur den här mamman är i filmen, annat än det som visas i den här lilla trailern men åtminstone i detta fall så har hon ju verkligen inte varit tjatig eller otydlig. Är det så konstigt att hon tycker att mannen borde reagera (och hänga med) när dottern, efter första dagen i skolan inte verkar vara så glad? Måste kvinnor porträtteras som tjatiga och/eller otydliga (alltså att de blir irriterade, men är oklara med vad de är irriterad över, vilket gör att mannen inte förstår vad det är som är fel, eller vad det är han har gjort fel) hela tiden? Mammans känslor säger åt henne att signalera honom igen, för att visa vad det är som hon vill att han ska göra. Mamman – utan att säga något – gör honom uppmärksam på att det är dottern det gäller. Det blir en fördröjning, pappan försöker komma på vad blicken kan mena. Men sedan säger han ”Ah,” för att visa att han har förstått och fråga sedan dottern ”So, Riley, how was school?”

4

Mammans känslor stönar högt! För det verkar så vanligt att pappan inte alls hänger med, hon har ju redan frågat Riley detta och fått ett svar som påvisat att det är något som bekymrar eller irriterar dottern. Här kommer jag till det tredje som jag är irriterad på, det här känns ju också tråkigt! Den stereotypiska pappan som bara tänker på sport och inte alls verkar fokuserad på dottern, det här är ju ändå hennes första dag i den nya skolan. Nu menar jag inte att sådant här aldrig händer, absolut, det gör det! Men nu är det här en film och Pixar skulle kunna vara lite mer kreativa och visa en annan typ av familjedynamik, annat än den som vi blir tvångsmatade med till höger och vänster. Som om det är medfött hos det manliga könet att man tänker på sport och inte är så fokuserad på annat som händer runt omkring, för ja, männen vet ju ändå inte riktigt vad de ska säga och än mindre till en dotter. Nej, det kan mammorna få sköta, de är ju bra på det där med känslor ändå. SUCK!
I de följande scenerna händer allt så fort att det är svårt att ta en lämplig screenshot istället kan jag spinna vidare lite på det jag skrev ovan. Istället för att pappan försöker att lugnt prata med sin dotter om vad det är som är fel, så blir det tillslut att han sätter ned foten och säger att hon ska gå till sitt rum för att hon respektlös mot honom. Nu menar jag inte att man som förälder – oavsett om man är man eller kvinna – inte ska säga emot sitt barn om barnet snäser till sådär. Men just här känns det – i samband med allt annat – så typiskt att pappan inte tar diskussionen, visar att män – i samma utsträckning som kvinnor – kan tala om saker, om känslor, ja även om det är döttrar! Jag har hört många män i min egen ålder som uttalat sig om att ”ja, nej men vi är väl inte så bra på att prata känslor,” okej…det kanske ni inte är, men det är inte genetiskt utan socialt konstruerat. Och visst skulle det här som händer i trailern kunna ske på riktigt, pappan kanske bara är trött och inte orkar diskutera med dottern. Men! Här har ju Pixar ändå ett tillfälle, ett tillfälle att visa på att det kan vara annorlunda! Men istället håller de sig till stereotyperna.

5

Mammans känslor verkar ge upp och tänker att ”nu har han klantat sig igen” och verkar inte bry sig mycket mer. Vilket också är tråkigt! Istället sätter de på en film (alltså börjar mamman här att tänka på detta?). Det här visas. Det här är det fjärde som irriterar mig. Mitt upp i detta, när pappan har kommenderat dottern till rummet utan att ta diskussionen (vi får väl anta att dottern lämnat bordet eftersom vi inte får se mer), så verkar mamman vara helt okej med att pappan tagit det beslutet — varför då? För att det är han som är mannen i hushållet? Och sedan börjar hon alltså tänka på detta (för det är väl så? Hon är ju kopplad till känslorna), eller hennes känslor tittar på den här filmen (som en av känslorna nämnt tidigare att de ”gav upp”) med en sexig, ung man med bart bröst. Lägg av! Ger hon sig bara sådär och börjar tänka på någon hunkig man? Om hon nu nödvändigtvis hade behövt ge upp sådär och låtit dottern gå för att mannen sade det, kunde hon inte ha tänkt på att hon var irriterad på honom, eller tänkt på dottern att hon kanske skulle ge henne lite rum eller åtminstone någon film eller något annat som är lite mer intellektuellt? Nej…istället väljer de ytterligare en stereotyp (ja, detta irriterar mig också) att kvinnor dras till exotiska, vältränade män. SUCK.
Jag blir så trött på sådant här, att stora företag som Pixar, Lego och många andra, som har en makt att välja vad de ger ut för bild till barn, väljer detta. Väljer att bara mata på med de vanligaste stereotyperna. Varför? Kanske är det för att det tänker på att gå med vinst, och går de alltför mycket ifrån stereotyperna kanske de förlorar tittare/konsumenter. Men nej, jag är besviken hittills, jag tycker att de kan ta ut svängarna betydligt mycket mer än såhär. För vi är i behov av att förändra, om jämställdhet ska hända måste vi också påvisa att det inte är jämställt och få folk att inse detta. Det här ett sådant exempel. Och ojämställdheter börjar oftast bland små barn för att vi växer upp med detta genusroller från början, därför är det också bra om vi påbörjar förändringarna på den nivån också. Det skulle Pixar kunna hjälpa till att bidra med, men gör det inte. BLÄ!
Jag som hörde om filmen för ett tag sedan och var sååå sugen på att se den, nu är jag inte riktigt lika sugen. Även om jag vill se hur resten av den är, men är rädd för att det också kommer att följa dessa mönster.
Vad tycker ni?
Publicerat i Åsikter, Bio/Film/TV, Media, Recensioner, YouTube | Märkt , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Tankar kring adoption

Dikotomier, där man gör uppdelningen mellan två delar. Allt måste tillhöra den ena delen, eller den andra – enligt detta kan man alltså inte vara både man och kvinna samtidigt. Man är antingen det ena eller det andra. Det är antingen svart, eller vitt.
Ibland kanske denna uppdelning inte spelar någon större roll, ibland kan det vara skönt att se saker och ting som det ena eller det andra; det blir kanske enklare då. Men vad gör man om man varken känner sig svart eller vit, utan mer grå?
Ni har säkert, under er uppväxt, känt att det vid tillfällen (eller väldigt ofta?) finns förväntningar på er. Det kan vara förväntningar från samhället, att du som kvinna eller man förväntas uppföra och uppträda dig på ett visst sätt. Det kan vara förväntningar från familj, i form av att de förväntar sig att du ska prestera på ett visst sätt. Det kan vara från en grupp du anses tillhöra, kanske är du religiös och förväntas då att tycka och tänka på ett visst sätt.
Sådant kan vara svårt att hantera.
Adopterad.
Jag kom till Sverige när jag var fem månader gammal från Kolkata (Calcutta), Indien. Jag vet inte mycket om min bakgrund, annat än att det i mina adoptionspapper står att min mamma gav barnhemmet rätten att ta hand om mig och att hon hade låg socioekonomisk status. Vilket passar in på stereotyperna(?) som kommer upp då man talar om adoption; där hemlandet porträtteras som fattigt och där den biologiska mamman ofta är ung eller för fattig för att behålla sitt barn.
Med adoption kommer också förväntningar, eller i alla fall vissa uppfattningar. Jag säger inte att de har varit fel, men ibland har de varit svåra att förhålla sig till. Många har frågat huruvida jag är intresserad av min bakgrund, vill jag veta mer om min biologiska mamma (ja, det är ofta min biologiska mamma som det frågats om)? När jag var liten, runt 10-11 år så svarade jag alltid med ett skarpt nej. Som grund till detta låg nog mycket min rädsla för Indien, jag kommer ihåg att jag – när mamma och pappa först talade om återresa till Indien – var rädd för att det skulle bli strul och att jag inte skulle få komma tillbaka hem med dem. När jag svarade nej, sade det flesta Nej, okej kanske inte nu. Men du kommer att bli intresserad av det senare! Ja, de flesta verkade väldigt säkra på det. När jag fick höra det då blev jag obekväm och lite rädd, jag ville inte veta så mycket. Jag hade ju ett hem och föräldrar, skulle jag fråntas dem, nu när jag hade en familj? Jag kunde också känna en ilska vid dessa tillfällen, som att de som frågade mig och antog att jag var så intresserad av min ursprungsfamilj, såg på min familj som otillräcklig eller inte overklig.
Frågan om min bakgrund och mitt förväntade intresse kring detta har följts av förväntningar kring att jag alldeles säkert måste vara jättenyfiken på Indien, mitt ”hemland”. Mitt hemland? Även om jag under de tidiga skolåren inte kände mig riktigt svensk och alltid obekväm och rädd när någon på något sätt ifrågasatte min svenskhet och kände att jag i alla fall var indisk (det kunde ju ingen ta ifrån mig) — så har jag aldrig sett Indien som mitt hemland. Inte på det sättet, det ordet gillar jag inte riktigt. Det låter lite som ”ska du inte tillbaka hem snart”. Indien känns som en del av min historia och min bakgrund, vilket jag gillar.
Människor har också ofta frågat mig om jag inte vill lära mig indiska? Vill jag inte lära mig mer om deras seder och ”min” kultur? Visst har jag väl varit lite nyfiken på det indiska språket, men det har inte känts jätteviktigt. När jag under mellanstadiet fick en vän i skolan som var från Afghanistan berättade hon hur hon älskade att se indiska filmer och frågade ”gör inte du det?” Jag hade absolut inget emot frågan, istället började jag känna mig lite dum, varför ville jag inte veta mer?
Har jag då aldrig tänkt på mina rötter? Vill jag aldrig tillbaka till Indien? Nej, det är klart att jag har tänkt på mina rötter, men de har inte alltid känts väldigt viktiga att veta mer om. Men det har känts som en trygghet, eller mer som en trevlig känsla att de finns där och att de är en del av mig. Och jag åkte faktiskt tillbaka till Indien med min familj 2005 (här kan ni läsa mer om min återresa).
Sedan 2009 har jag varit frilansare för Familjeföreningen för Internationell Adoption (FFIA) och under dessa år som gått har jag kommit i kontakt med fler adopterade ungdomar, jag har gått med i mitt barnhems Facebookgrupp. Ja, jag har faktiskt blivit lite mer intresserad, lite mer insatt. Samtidigt är jag ändå kluven.
Återigen känns det som att det finns förväntningar, såväl från andra som från mig själv. Jag är medveten om att ”gruppen” adopterade inte är en homogengrupp, men samtidigt — borde jag inte tycka och tänka som många andra? Och finns det många andra där ute som tänker som jag?
På bara de senaste månaderna har jag kommit i kontakt med adoption och adoptionsåsikter ännu mer än tidigare. Via Jyothi Swahn Bai som ligger bakom Instagamkontot (@enstenhardjavlabrud) och Linnea Brännström som ligger bakom Instagramkontot (@adopteradisverige). Båda konton är väldigt intressanta enligt mig och de har fått mig att verkligen tänka på det här med adoption. Vad innebär det? Hur känner andra? Och jag har börjat konfrontera mig själv — hur känner jag?
Under min uppväxt har jag egentligen inte haft så mycket kontakt med andra adopterade (ja, förutom min lillebror, men vi har inte direkt pratat om det här) och det jag har upplevt är att många i min närhet inte har varit vidare intresserade alls av sin bakgrund, vissa har inte ens upplevt någon form av rasism/vardagsrasism eller ifrågasättande av deras svenskhet. Medan vissa jag har kommit i kontakt med nu, på senare tid, har upplevt allt detta och ställer sig kritiska till internationell adoption.
Linnea skrev ett bra inlägg på IG-kontot och jag är beredd att hålla med om mycket, även fast jag (tyvärr) inte känner att jag kan ta ställning än. Hon skrev att hon som individperson är relativt positiv till internationell adoption, men att hon ställer sig kritisk till internationell adoption som ”system”, ett system som bygger på att barn tas från sina hemländer, sina kulturer och ofta kommer till västerländska länder. Och även om många barn knyter an bra till det nya landet, kulturen coh familjen, så är det dessvärre inte alla som gör det. Linnea skriver även kritiskt om den marknad som uppstår i samband med internationell adoption, där koloniala och ekonomiskt ojämlika strukturer upprätthålls.
Jag håller med om allt i ovanstående stycke, men samtidigt kan jag inte släppa min individnivå heller. Inte riktigt. Hur ska jag ställa mig negativit gentemot något som har hjälpt mig så pass mycket? Jag har också fått rasistiska kommentarer, frågor och annat under min uppväxt, men också väldigt mycket mer positivt! Å andra sidan — borde jag inte känna mer medkänsla gentemot de adopterade som inte fått det bra? Jag ramlade över en artikel från ETC idag med rubriken Adoptionsindustrin har en mörk sida – prata om den, såhär står det i början av artikeln:
När det rapporteras om adopterade beskrivs ofta situationerna i hemländerna som ren misär, och det upplevs som att den adopterade haft tur som fick komma hit för att få skolgång, vård och omsorg.
Och ja, så är det väl ofta. Så har jag själv talat om min adoption (jag har på något sätt vilat mot detta antagande), att jag ändå har haft tur som kommit hit. Vad vet jag om Indien egentligen? Jag vet inte hur jag hade levt om jag hade bott kvar. Sedan står det också i artikeln att barn ibland har lämnats på barnhem tillfälligt, med löftet om att barnet ska få vård och lite utbildning och att när föräldrarna sedan kommit tillbaka för att hämta sitt barn så har barnet i fråga blivit bortadopterat. Sådant är ju absolut hemskt och det hade jag faktiskt inte hört mycket om tidigare.

Jag känner mig kluven, som att det finns två läger (dikotomier) när det gäller adopterade. Antingen ska man ställa sig negativ mot internationell adoption eller positiv. Jag känner att jag hamnar lite mitt emellan. Inte för att jag bara bryr mig om mig själv, utan för att det känns som att det måste gå att lösa. Självklart har jag läst om och sett statistik på att adopterade ofta mår sämre och gör fler självmordsförsök, det är inget jag vill blunda för — jag har själv varit en del av statistiken och mått dåligt (å andra sidan var det många icke-adopterade runt omkring mig som hade liknande problem). Men samtidigt känner jag man kan ta dessa problem som många adoptivbarn har, på större allvar och försöka göra det bättre för de som kommer hit som adoptivbarn, istället för att sluta med internationella adoptioner. Det känns ju som att samma argument använts mot invandring, att många av de som kommer hit och inte integreras borde må bättre i deras hemland och att man måste hjälpa dem på plats istället. Kan man inte arbeta såväl i ”hemländerna” som här?

Dock har jag börjat inse att allt detta bygger på mitt antagande om att ”hemlandet” är sämre än de västerländska länder man oftast kommer till. Kanske är det mest naivt (och dumt?) av mig att tänka på skolgång, vård och omsorg som jag har blivit erbjuden i Sverige. Hur viktigt känns det för en adopterad som kommit hit och verkligen känt sig malplacerad? Som kanske inte alls känner sig hemma med sin familj, eller i landet och som på köpet kanske inte tas på allvar inom sjukvården.

På senare tid har jag också kommit i kontakt med många som sörjer att de blivit bortlämnade och sörjer att de inte fått växa upp med, eller ha kontakt med deras mammor (ja, återigen är det mammorna som oftast är i fokus). Och det är inte som att jag aldrig har tänkt på att jag blivit bortlämnad, detta har dock tagit sig i uttryck på olika sätt. När jag var yngre kände jag en ilska för att hon, min biologiska mamma, lämnade bort mig. Oavsett varför, så kände jag mig sviken. Sedan har jag ibland känt mig ledsen, för att jag aldrig fått chansen att lära känna henne och då har jag ofta känt att det måste ha varit jobbigt för henne också. Men, jag känner inte riktigt att jag tillhör de som sörjer ordentligt, som känner sig tomma. Jag mår bra med min familj, även om vi såklart bråkar och allt annat normalt. Är det fel? Ibland när jag tänkt på min biologiska mamma och att det hade varit skönt att veta vem hon var och så vidare, så har jag känt mig lite som att jag försöker måla ut mig själv som ett offer. Missförstå mig inte nu dock, jag menar inte att de som känner denna sorg målar ut sig som offer — det är en tuff situation och de har all rätt att känna på det sättet. Det är bara att jag själv har svårt att känna vidare djupa känslor kring det.

Det är otroligt spännande just nu att läsa om Linneas och Jyothis åsikter och tankar kring adoption och jag vill gärna höra mer. Allt detta får mig att lära känna mig själv bättre också, då jag ”tvingas” konfrontera mycket själv. Det är jag tacksam för och även om jag känner att jag inte riktigt kan ta ställning, utan befinner mig i den där gråzonen mitt emellan (och känner mig väldigt mottaglig och lättpåverkad) så vill jag verkligen höra mer. Vill få lite mer kött på benen.

 

 

Publicerat i Adoption, Åsikter, Privat | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Tillsammans mot Cancer

Sitter bänkad framför TV:n nu ikväll och mer specifikt framför Tillsammans mot Cancer som visas på TV7. Det är en gala till stöd för Cancerfonden. Jag hade nog suttit framför detta och gråtit ovasett, men det känns lite extra känslosamt nu. Den senaste tiden har jag kommit i kontakt med den ideella organisationen Ung Cancer via sociala medier, främst via Instagram.
Ung Cancer skriver såhär på sin hemsida:

Ung cancers uppgift är att förbättra unga vuxna cancerdrabbades levnadsvillkor. Med det menar vi att unga vuxna cancerpatienter inte bara ska överleva, utan även ha ett riktigt bra liv. Vi jobbar för att skapa bästa möjliga förutsättningar för unga cancerdrabbade både under och efter sjukdomstiden. Vi arbetar också för att unga vuxna anhöriga till cancerdrabbade ska få bästa möjliga stöd och hjälp.

De vill skapa mötesplatser, informera och debattera. Jag tycker att det är en jättefin sida och deras Instagramkonto är otroligt, ibland har de så kallade gäster som tar över deras konto, unga som själva är drabbade och som berättar om deras resa. Det ger verkligen perspektiv och jag läst så många fina inlägg av unga människor som är så grymt starka — och idag, på T V har vissa av dessa kommit till tals. Ja, tårarna rinner.
I programmet så ser vi nummer man kan ringa, såväl som SMSa, för att bli månadsgivare och ge pengar till cancerforskningen och absolut tycker jag att man ska bli det, om man kan. Men det finns också annat man kan göra. Har man inte mycket pengar kan man köpa Rosa Bandet till exempel, eller köpa något i cancerfondens eller barncancerfondens Internet-shoppar. Man kan också hjälpa ideella organisationer såsom Ung Cancer (som också har en shop där deras populära ”Fuck Cancer”-armband säljs), och hjälpa till att blogga och skriva om detta så att information når ut. Knowledge is power. 
Sedan går tankarna självklart till min syster som jag aldrig fick träffa då hon dog i levercancer innan jag föddes. Speciellt under tonåren tänkte jag att jag så gärna hade velat ha en storasyster och självklart så tänker jag fortfarande på henne, saknar och fantiserar om hur det skulle vara att ha henne här. Förra sommaren så tatuerade jag in två svalor på insidan av min vänsterarm, där ena symboliserar min syster och den andra min lillebror.
Även min pappa har drabbats av en cancerart, ovanlig, men som tack och lov är godartad. Däremot så har han behövt att gå igenom jobbiga operationer då tumörer har kommit tillbaka. De har alla varit lokaliserade uppe på huvudet och där de behövt öppna upp för att ta bort; senast i mitten av denna månad. Det känns jobbigt, men samtidigt är han så stark och jag skulle inte kunna vara stoltare. <3

Ung Cancer

Här är några länkar om ni vill läsa mer och se hur ni kan bidra:
http://www.cancerfonden.se/
http://www.barncancerfonden.se/
http://www.ungcancer.se/
Publicerat i Bio/Film/TV, Privat | Märkt , , , , , , , , , | 1 kommentar