When you least expect it

Innan pappa gick bort så brukade vi träffas och äta lunch en gång varannan vecka. Och när det inte var ”pappas vecka”, så var det mammas. Tja, ibland blev det lite mer än en vecka emellan luncherna beroende på hur det såg ut med föreläsningar och sådär. Men vi försökte i alla fall och det var mysigt. Vi började med det systemet någon gång efter att jag flyttade hemifrån vid 18-årsåldern. Det var ett bra sätt att hålla kontakten och jag tyckte att det var rätt så skönt att få lite egentid med föräldrarna på det sättet. Jag tror att det bidrog till att vi fick en lite mer vuxen relation, jag och mina föräldrar. Det blev mer jämställt på något sätt. Istället för att kommunikationen bestod av tjat på att jag skulle städa rummet (med all rätt), eller frågor kring huruvida jag skulle äta hemma och sådana vardagliga saker, så blev det mer fokus på att prata och umgås. Det var skönt. Okej, nu överdriver jag. Såklart var inte det allt vår kommunikation bestod av innan jag flyttade hemifrån, men luncherna blev i alla fall mer vuxna i karaktären.

Jag och mamma har nu försökt att hålla traditionen igång, eller vad man ska säga. Vi försöker träffas och äta lunch hit och dit. Det är trevligt. Men trots det, så idag, när jag gick därifrån så kändes det helt plötsligt så smärtsamt riktigt, att pappa var borta. Att jag inte kommer att få ha luncherna med honom längre. Vilket resulterade i tårarna helt plöstligt bara rann. Det var inget sådant där hulkande gråt (kan i och för sig ha att göra med att jag verkligen försökte att inte gråta), utan bara jättemycket tårar. Det kom inte hela tiden, men lite i vågor och när det väl började så slutade det inte förrän det bara gjorde det. Utan att jag kunde kontrollera det. Det är första gången något sådant har hänt mig och jag blev rätt så paff. Satt febrilt och försökte stryka bort tårarna och tittade ned i min halsduk och mobiltelefon för att inte dra åt mig så mycket uppmärksamhet på tuben. På pendeltågsresan hem så kändes det i alla fall lite bättre eftersom det inte var lika mycket folk och jag kunde sitta ensam. På pendeltåget fick jag också kontakt med S, som jag börjat prata med via en supportgrupp på Facebook. Där personer med bukspottkörtelsecancer och anhöriga pratar om allt möjligt. S är en amerikanska som är så otroligt snäll. När jag berättade att jag helt plötsligt började gråta utan förvarning och bara helt plötsligt kände mig jätteliten och ensam utan pappa. Så sade hon att hon upplevt något liknande när hennes mamma gick bort och att det var fullt normalt. Det kändes så skönt att höra det, att jag helt plötsligt mådde lite bättre. Och självklart så var gråten och humöret under kontroll precis lagom tills dess att jag klev av pendeltåget. Men med tanke på att S ord hjälpte mig så mycket, så tänkte jag att jag inte skulle skämmas så mycket över det som hände och istället dela med mig. Kanske kan det hjälpa någon annan? Sorg är jobbigt och den är om något starkare nu och den är svårhanterlig och följer inte direkt de tider som passar dig; typ kvällar när du är hemma och kan krypa ned under täcket. Och det får man väl ta, eller?

Så, jag ville mest dela med mig av detta. Jag tänker att jag delar det här och med support-gruppen, kanske kan jag i alla fall hjälpa någon så att alla tårar inte bara var i onödan. Nu mår jag i alla fall bra igen ska jag också lägga till. Vilket också kan vara skönt att veta, det går över, även när det ibland känns jobbigt.

*   *   *

Before my dad passed away I used to meet up with him and have lunch with him every other week. Whenever it wasn’t his week, it was my mothers. Sure, at times more than a week went between these meetings, but we tried to do it anyway and I really liked it. We began doing this when I turned 18 and moved away from home. It was a good way to keep each other updated. This system of sorts also helped the development of my relationship to my parents. All of a sudden we shared a more grown up kind of relationship, where instead of the usually communication we had when I lived at home which consisted of them wanting me to clean my room (which wasn’t always so clean, I admit) and questions about whether or not I was going to eat dinner at home or not. No, that wasn’t the only communication we had before, but at least with these lunches, we grew closer together in a more grown up way.
Since my dad’s passing me and my mom have tried to keep this tradition going, her and me getting together to have lunch. It has been nice. But today, even though the lunch was nice, as I left it suddenly felt so painfully real, that he was gone. It just hit me, out of nowhere. And there I was waiting for the subway, crying. The tears just streamed and I didn’t seem to be able to stop them. Thankfully my crying didn’t seem to attract much attention, I wasn’t sobbing loudly or anything; although maybe that was mostly due to me trying so hard not to cry. Anyway, I felt so embarrassed as I sat there with people around. I stared down into my scarf and down at my phone, trying to look occupied. Not sure if I managed very well. Anyway, when I eventually changed to the commuter train, I found a little bit more privacy, which was nice. It was then that I managed to reach S on the Facebook chat. S and I started talking through the Pancreatic Cancer Support group on Facebook. When I told her what had happened and that I still couldn’t stop crying (even thought it sort of came and went), she was so kind and reassured me that it was normal and that the same thing had happened to her when she lost her mom. Shortly after that I felt much better, and that got me thinking that I shouldn’t be too embarrassed about what happened today and instead share it. Maybe it can help someone else out there struggling with grief. What I’ve come to realize is that grief is fickle and you can’t really control it and unfortunately it doesn’t seem to appear only when it’s convenient. 
Anyway, I thought I’d share this here and in the support group so that if I can help someone, at least these tears weren’t for nothing. At the moment I feel much better and of course I had things–the tears and my mood–under control around the time I got of the train. 
Publicerat i In English, Privat | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , | 1 kommentar

Dearest Sister

© rhulth.wordpress.com

© rhulth.wordpress.com

Grattis älskade syster.

Idag skulle min storasyster Mee ha fyllt 44 år. För er som har hängt med min blogg ett tag vet att jag aldrig fick chansen att träffa min syster då hon dog två år innan jag föddes. Hon blev inte ens femton år gammal. Min pappa berättade om henne då och då (även om det var jobbigt för honom) och jag har fått se fina bilder på henne och på dem tillsammans. Men jag skulle så gärna ha velat träffa henne. Hon verkade så fin och många gånger har jag önskat att jag hade en storasyster under min uppväxt (speciellt då jag vet att det inte alltid är lätt att själv vara storasyster). Sedan pappa gick bort har jag tänkt på det också, det hade varit skönt att ha henne här nu.

Samtidigt, älskade syster, så hoppas jag att pappa–för första gången på 30 år–får fira dig. Får säga grattis till dig. Ja, det är lite konstigt för mig att skriva detta, då jag egentligen inte tror på Gud eller något liv efter detta (något jag särskilt fått från pappa). Men sedan han gick bort, och egentligen även dagarna innan, har jag lekt med tanken på att det vore fint om de fick träffas igen. Pappa och storasyster. Det skulle göra pappa glad. Så oavsett om det känns ologiskt, så känns det skönt att tänka på det i alla fall. Och kanske är det en typ av överlevnadsstrategi, om de på något mirakulöst sätt skulle kunna få träffa varandra igen och vara tillsammans så skulle ändå något fint kunna komma ur allt detta hemska. Och att få tänka så gör det lite lättare att överleva allt detta.

Grattis älskade syster, jag hoppas att du på något sätt är med pappa. I så fall får du hälsa. Jag saknar er båda jättemycket.

Jävla fucking cancer som tog er båda.

//Happy Birthday dearest sister. Today would have been your 44th birthday. For those of you who have been following me a while knows how I never got to meet my sister. She passed away two years before I was born, not even 15 years old. Dad always spoke lovingly of her (even though it was difficult for him) and I’ve seen beautiful pictures of her and of them together. I wish I could have met her though, she seemed like such a nice person and I have often fantasized about having her; a big sister in my life (especially since I know first hand that being a big sister isn’t always that easy). Plus, it would have been nice to have her hear now, since dad passed, it would have been comforting.
At the same time I hope that you, dearest sister, get to spend your birthday with dad today. Your first together in 30 years. No, I’m not a believer, but since my dad’s passing I have found myself thinking about the fact, playing around with it mostly, that it would be nice if they got to be together again. Maybe it’s a survival instinct, something to make this whole thing easier; if by some miracle, they could meet again then something nice could come out of this horrible situation. And if I were allowed to believe this, then maybe that would make it easier to survive all this.
Happy Birthday dearest sister, I hope you’re with dad somehow and if you are send him my greetings. I miss you both terribly.
Stupid fucking cancer that took you both from us.
Publicerat i In English, Privat | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

The Funeral

© rhulth.wordpress.com

© rhulth.wordpress.com

Idag har det gått en vecka sedan begravningen. Idag är det Långfredagen. När jag var liten, och jag och min bror längtade efter de där påskäggen (ja, vi tjatade säkert och om vi hade gått påskkärringar dagen innan så hade vi ju sockerruset färskt i minnet) så berättade pappa om hur Långfredagen skulle vara när han var liten. Dagen skulle präglas av sorg, biograferna var stängda. Jag och lillebror tittade storögt och frågande. Pappa fortsatte att berätta hur även restauranger och affärer var stängda. Och barnen skulle inte leka och ha kul, de fick inte skratta. Idag präglas min dag av sorg, inte på grund av Jesu korsfästelse, utan på grund av att jag saknar pappa. Missförstå mig inte, det är inte som att jag tänker spendera dagen med att tvinga mig själv att vara ledsen, nejdå. Det kändes bara som att utifall att de där reglerna skulle vara väldigt viktiga i Sverige idag, så skulle jag nog inte ha några större problem med det.

Begravningen var fin. Det måste jag säga, även om det var otroligt jobbigt också där ett tag. Det gjorde så ont. Men jag kan börja från början. Dagen började lite stressigt, då jag–när jag kom till stationen–insåg att det inte verkade gå några tåg. Vid ersättningsbuss-kuren stod det folk, jag tänkte att det nog skulle lösa sig. Men de berättade att de hade stått där i en timme, utan att någon ersättningsbuss kommit. Jag tog upp mobilen och slog genast nummret till Taxi. I väntan på svar spelades scenarion upp i huvudet som alla involverade att jag inte kunde närvara vid begravningen. Men jag hade tur, jag fick tag på en Taxi och lyckades ta mig till Skogskyrkogården i god tid. Väl på plats så var det som väntat mycket folk, vi trängdes alla i förrummet till kapellet till en början. Vissa kom fram och hälsade och kramade. Det var rätt fint och jag lyckades hålla ihop det. Jag fick träffa min mormor (95 år!), min moster och hennes man också som kommit dit för begravningen. När vi sedan fick gå in och sätta oss i kapellet så slogs jag av att det var så stort, större än det kapellet jag varit på två gånger tidigare då farfar, respektive farmor gick bort. Det här kapellet kändes även mer välkomnande (ja, vet inte riktigt vilket ord som passar bäst). Kanske var det på grund av alla de tända ljusen som jag gillade, eller målningarna i färg på väggarna. Oavsett så kändes det fint. Jag och den närmsta släkten satt vid ena långsidan av kistan. Jag, mamma, lillebror, mormor, moster och F satt på bänkraden närmast. Jag upptäckte att jag satt som på spänn och jag visste att jag var orolig–för mammas skull–när det gällde hennes tal. Tankar for i huvudet, såsom ”kommer hon att klara det?” och ”om inte, ska jag gå upp och läsa då?”. Men det gick överförväntan, hon var så duktig och det kändes så fint och personligt. Därefter slappnade jag av mer, lät känslorna komma och lyssnade på den fina musiken (och grät) och de fina talen (och grät). Lillebror var jättegullig och lade en arm över min axel när jag grät som mest. Jan Allan, tillsammans med O och I var helt otroliga. Det var som en konsert när de spelade låtarna som valts. Vid defileringen gick ”min” rad upp först och lade röda rosor på kistans lock. Jag grät, frös och försökte att hålla mig någorlunda samlad. Jag sträckte fram handen och viskade ”godnatt pappa”. Jag grät medan jag såg kistan (och runtom kistan) kläddes av rosor och tulipaner. När alla var klara började O och Jan Allan spela ”Byssan Lull” (av Evert Taube) som jag hade önskat. Låten som pappa alltid sjöng när han nattade mig när jag var liten. Trots att de spelade låten i en mer jazzig version kunde jag ändå höra pappas röst i huvudet, hur han sjöng den och tårarna bara sprutade ut. Fick verkligen kämpa för att inte hulka och låta för mycket. Det var fint, men gjorde så ont samtidigt. Sedan var det utgångsmusik.

Ute duggregnade det och var rätt grått. Men solen kämpade att titta fram. Det var ändå skönt att det var så pass tidigt på morgonen. Två bussar (som skidbussar) stod och väntade på oss utanför. Vi lyckades ta våra grejer och sedan satt jag med ett par av kusinerna medan vi åkte in mot universitetet. Även där blev det fint, vi åt god mat, det hölls fina tal och mot slutet minglade jag lite och fick prata och blev kramad av olika personer som stått nära pappa. Jag som sedan ville stanna kvar och hjälpa till och fixa med vad än mamma kunde tänkas behöva ha hjälp med, blev släpad därifrån av kusinerna, som hade bestämt att vi skulle hänga lite hemma hos L som precis flyttat till en ny lägenhet inte så långt därifrån. Tack för att ni gjorde det, det var otroligt mysigt och jag behövde nog det. När jag gick därifrån senare på kvällen fick jag frågan av flera om jag var okej. ”Skulle jag klara mig?” Just för stunden kändes det ändå okej och inte så farligt. Det hade ju ändå blivit en fin dag och pappa hade nog varit nöjd. Det var däremot dagarna efter begravningen som var otroligt jobbiga. Så mycket jobbigare. Det kändes verkligare (trots att det stundvis ännu kan kännas overkligt på något sätt), men framför allt så hade så mycket energi lagts ned på att tänka på begravningen, skriva mejl till folk och annat, att jag inte riktigt känt efter. Och nu, helt plötsligt så kändes det som att det bara var slut. Jaha, vad skulle man göra nu då? Var det bara att gå vidare? Ta upp studielitteraturen och läsa på som om inget hade hänt? Det kändes som att många pratat om hur mycket bättre det skulle kännas efter begravningen, efter att ha fått säga farväl. Men nej! Det kändes inte bättre, det kändes som att det nu–sedan dagen han gick bort–blev jobbigt på riktigt. Jag kände mig som en tonåring med humörsvängningar deluxe. Jag kunde bli arg, för att allting kändes skit och för att allting kändes orättvist. Sedan började jag helt plötsligt gråta så mycket enklare, det räckte med att tänka på pappa, nämna honom, allting som tidigare hade gått rätt bra.  Jag ville trotsigt stampa ned i marken och säga att ”Nej, nu har jag minsann varit duktig och hjälpt till, nu får du komma tillbaka pappa och hjälpa till med resten.”

Det var jobbigt i sig. Men den jobbigaste insikten kom nog igår, framåt kvällen när jag redan var trött (dagen hade varit bra!) efter att ha umgåtts med vän och pluggat en hel del under dagen. Sorgen som kom precis runt och efter begravningen kändes mer som en sorg kring det som hänt. Pappas bortgång. Det var hemskt, det var jobbigt, det gjorde ont, det var orättvist och så vidare. Men nu, insikten att oavsett hur jobbigt det som hände var så måste jag nu leva med resten. Jag måste klara av att hela resten av mitt liv kommer att vara utan pappa. Och visst, det kommer bli enklare med tiden, det säger alla. Men pappa kommer inte att komma tillbaka, det kommer ju aldrig att ändras. Det är det absolut jobbigaste. Jag vill bara att du kommer tillbaka pappa. Men på något sätt ska det väl gå, för din skull pappa. Jag saknar dig!

Publicerat i Privat | Märkt , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

One month

28 dagar.

Den 26:e februari gick pappa bort, och nu har det gått en månad sedan dess. Det känns fortfarande så färskt, så nytt. Som att det precis hände. Det har varit mycket förberedelser sedan dess, mycket att tänka på, känslor att försöka bearbeta. Men det är snarare nu, de senaste dagarna som det har känts jobbigare. Tidigare har jag försökt att inte tänka på känslorna för mycket, det har känts för jobbigt och läskigt. Det har också varit svårt att försöka smälta allting, det har inte känts på riktigt, inte helt. Mer som en mardröm, något jag har velat vakna upp ifrån. Men nu, en dag innan begravningen, det har börjat kännas verkligt. Det kommer att hända, oavsett om jag vill eller inte. Missförstå mig inte, på ett sätt tror jag att begravningen kan bli fin, men det kommer att bli jobbigt. Sedan är jag–som jag tidigare har skrivit–lite mer orolig för hur det kommer att kännas efteråt. Det kommer att kännas så otroligt tomt. Jag kommer ihåg, innan farmors begravning, så var jag orolig för att det skulle kännas jobbigt under minnesstunden efteråt. Hur skulle vi kunna sitta ihop och fungera efteråt? Men det gick bra, vi kunde diskutera farmor, minnen av henne och så vidare. Jättefint. Men nu, det här känns så mycket jobbigare. Visst var jag nära farmor, men det går ju inte ens att jämföra med pappa.

Älskade pappa.
Jag saknar dig så otroligt mycket. Vissa dagar kan jag vakna och känna som att någon har klubbat mig i huvudet. Som att det verkligen slår mig, att du inte längre finns. Att jag inte kan ringa dig. Att jag inte kommer att få höra din röst igen. Det gör så ont. Andra dagar så känns det absolut inte okej, inte på det sättet. Mer overkligt, än så länge. Som att ”äsch, han är bara borta ett litet tag.” Han har varit på Sydpolen längre än såhär tidigare. Så de dagar det känns okej, så känns det som att det inte kan vara riktigt sant. Som att det är temporärt. Även om jag vet, innerst inne att det inte är så.

Jag är nervös inför imorgon.
Jag vill att det ska gå bra, att det ska få kännas bra. Det finns så många som säger att begravningar är bra; att det blir ett avslut. Att det ger ”closure,” att man får en chans att säga hejdå. Men jag har svårt att greppa det, för det känns inte som det, inte just nu i alla fall. Kanske kommer det att kännas bättre om ett tag. Men just nu vill jag inte säga hejdå, eller snarare jag vill inte behöva säga hejdå. Jag vill inte ge det ett avslut, för att jag helt enkelt inte vill att det ska behöva finnas ett avslut.

Det känns så orättvist alltihop. Förutom att jag ibland kan känna mig som en nyklubbad säl (nej, jag vet inte exakt hur sälar känner då de är nyklubbade, men kan tänka mig att det känns lite som det jag ibland har känt) när jag vaknat, och ibland helt okej. Så kan även mitt humör flacka rätt fint. Ibland helt okej, ibland till och med lite glad. Ibland ledsen och till och med arg. Tonårshormoner kan slänga sig i väggen i jämförelse. Men jag antar att det är en del av bearbetningen.

Eftersom jag har känt mig så otroligt hjälplös under den tiden pappa var sjuk, så känns det som att jag nu känner att jag vill kontrollera saker så gott jag kan. Som begravningen. Att talen blir bra, att folk kommer dit, att de får det så bra de kan ha under en begravning. Därför ska jag nu fixa håret och naglarna inför imorgon och sedan raida min garderob för att försöka bestämma mig för vad jag ska ha på mig imorgon.

28 dagar. Det är längre tid än den tid som pappa fick efter sista diagnosen (bukspottkörtelscancer). Han fick veta den 10:e februari och 16 dagar senare var han borta. På bara några dagar kan allting vändas upp och ned. Och nej, jag menar inte att alla nu ska sitta som på nålar och noja över att allting bara kan ta slut. Tvärtom, tänkt på det som att alla dagar räknas. Ja, det låter klyschigt. Men är det inte också viktigt att försöka lära sig något? Att kunna lyfta fram något gott/bra ur allt detta hemska? Annars vore väl allting extra fruktansvärt och onödigt?

Pappa jag älskar dig.
Imorgon ska Bysslan Lull spelas för dig. Det var jag som ville ha den låten. För den sjöng du alltid för mig och N när vi var små och skulle sova. Jag älskade den låten. Imorgon ska vi natta dig pappa. Jag säger inte hejdå, jag ska bara natta dig.

Publicerat i Åsikter, Privat | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Dissimilarity

Jag kommer ihåg när jag var yngre och störde mig på att det fanns en svensk skräckfilm som hette Sleepwalker. Varför skulle en svensk film använda sig av engelsk titel? För att verka coolare? Ändå envisas jag nu med att göra samma sak, använda mig av engelska titlar på mina inlägg, som oftast endast är skrivna på svenska. Men det är något med engelskan och dess ord. Vissa ord är fina, känns passande, tilltalar mig mer än de svenska. Men det var inte det jag skulle skriva om nu.

Sorg.

Det är svårt det här med sorg. Den är tung, kommer och går som den vill och tar sig i uttryck på en miljon olika sätt, minst. Den här senaste tiden har jag insett hur svårt det verkligen är. Hur olika sorgen påverkar människor, men också hur olika den hanteras. Vilket gör det ännu lite svårare. Sedan pappa gick bort så har jag sett hur de i familjen har hanterat detta på olika sätt, vilket ibland också gör det lite svårt att prata om. Vissa vill prata väldigt detaljerat, andra inte alls och ja, det finns nog inget rätt och fel. Jag kom idag över en nyhetskrönika skriven av journalisten och författaren Lena Sundström för DN. Den publicerades igår. Rubriken lyder ”Sorgen är man alltid ensam med”. I krönikan skriver Sundström om hur sorgen inte nödvändigtvis ser ut så som vi föreställer oss den. Utifrån. Vidare skriver hon hur skrattet kan komma att bubbla upp, hur en tisdag kunde vara just det; en tisdag. Men lika snabbt kan avgrunden uppstå.

Människor som har tusen olika förhållningssätt för att fortsätta andas och leva och finnas kvar trots att livet som man kände det har försvunnit. ”Vi som sörjer någon” som inte är ett vi, utan en massa olika individer som reagerar lika olika på sorg, som människor reagerar olika på stress och ilska och glädje.

Så skriver Sundström. Jag tyckte att det var så bra skrivet. Så viktigt att få läsa. För så är det. ”Vi” som söjer är egentligen inte ett vi. Den här senaste tiden har jag fått se hur det finns så många olika personer som sörjer min pappa. Det är otroligt fint. Det är betryggande att inte vara helt ensam. Men samtidigt är sorgen i sig, känslorna som kommer uppbubblande och hanterandet av dessa, väldigt individuellt. Sundström skriver också hur vissa personer, som är i deras sörjperioder, har uttryckt osäkerhet kring huruvida det är okej att skratta, gå på bio eller köpa ett par nya glada skor. Jag kan känna igen mig lite. Dagarna efter att pappa gick bort så kändes det konstigt att få frågan ”hur mår du?”, ja hur svarar man på det? Självklart mådde jag inte bra, inte helt. Men samtidigt mådde jag då inte heller jättedåligt. Inte dåligt nog för att svara det på frågan. Då kände jag mig okej ändå. Sundström uttrycker i artikeln att det finns en förutfattad bild av någon som sörjer, ofta är det den som också visas på TV, Hollywood-bilden av den sörjande. Men den är också problematisk, ”…det är en trång bild att förhålla sig till i verkliga livet. Att bilden borde vara betydligt rymligare för de som ska fortsätta leva.”

Jag håller med. Det är svårt att veta hur man ska agera, vad förväntas? Trots detta har jag ju hört från folk i min omgivning att det här självklart tar tid. Det är något som antagligen kommer vara en del av mitt liv framöver. Pappa kommer alltid att vara borta. Och jag upplever det på mitt sätt, det är en privat sorg på det sättet. Ingen kan känna exakt de känslorna jag känner, inte i samma kontext. Men det gör inget. Men det kan vara svårt att hantera. Jag har själv haft en bild i mitt huvud, som sedan säkerligen har spädats på av kommentarer utifrån, att begravningen (som äger rum nästa vecka) kommer att vara ett fint slut. Folk pratar om det som att det är då, då det kommer att kännas friare. Ja, efteråt alltså. Att man får ett fint avslut. Därifrån man kan börja bearbeta sig framåt. Och visst tror jag att det kommer att vara ett fint avslut, jag tror att dagen kan bli jobbig, men ändå fin. Samtidigt känner jag själv att det är först nu det har börjat kännas extra jobbigt allt det här. Mer verkligt. Dagarna efter pappa gick bort så kändes det som att jag fortfarande levde i min bubbla som jag hade gjort under pappas sista dagar. Livet fortsatte att pågå, men det kändes bara konstigt. Jag lyckades sedan distansera mig lite. Fokuserade på sådant som skulle/borde göra, såsom att mejla folk. Umgås med kusiner och känna närhet. Det som jag behövde. Men det kändes inte så tungt. När minnen av pappa bubblade upp så sköt jag medvetet bort dem, orkade inte riktigt tänka. Orkade inte känna, vågade inte. Jag ville inte känna tomheten. Allt kändes så overkligt. Under min uppväxt har pappa rest en del och varit borta i längre perioder då han varit och forskat på Sydpolen. På något sätt kändes den tomhet som fanns precis efter hans bortgång inte på riktigt. Inte premanent. Men nu, nu känns det mycket verkligare. Mycket jobbigare. Det har blivit lite jobbigare att prata om pappa utan att bli ledsen. Distansen till det hela krymper. Och jag som ställt in på mig–och verkar även som att andra utifrån också har gjort det–att det ska bli lättare efter begravningen. Som att det är då man ska kunna gå tillbaka till det verkliga livet igen. Men det är nu det känns väldigt tungt. Så väldigt tomt. Och för mig tror jag att det endast kommer att bli ännu verkligare efter begravningen.

Nu menar jag inte att jag bara ska stanna upp helt. Sätta hela mitt liv på paus. Men det jag menar är att det inte är över, sorgen. Snarare att det är nu den börjat egentligen. Och självklart vill jag försöka återgå till det mer normala, men jag har börjat inse att det kommer att bli svårt. Det som tidigare var ”normalt”, är inte det längre och det kommer aldrig att bli det. Inte på samma sätt. Det kommer att göra ont, det kommer att vara svårt. Nu har jag ett bra support-system. Såväl från familj, men även nära vänner. Jag klarar det nog. Men det känns jobbigt, som att det finns krav på att allting nu mest ska flyta på. Att energin ska återkomma. Att det ska vara lättare. Vissa dagar nu kan saker och ting kännas bra, precis som Sundström skriver, så kan en tisdag vara just det; en tisdag. Men ibland, utan förvarning kan saker och ting bara kännas så jobbiga att energin försvinner. Plötsligt. Och man fattar inte riktigt vad det är som har hänt. En av mina vänner som förlorade sin mamma för ett tag sedan, skrev till mig att det tog henne fem månader innan saker och ting verkligen sjönk in. Jag längtar tills den dagen då det sjunkit in och det ändå känns okej. Men först måste jag nog gå igenom fasen där det sjunkit in och blivit helt verkligt. Då jag inser att pappa verkligen är borta. Helt.

Allt är ännu så färskt. Även om det har gått 23 dagar. Ja, jag vet exakt hur många dagar det har gått. Det är inget jag går omkring och tänker på. Det har mest satt sig i huvudet. Lite som när man var liten och räknade ned dagarna till ens födelsedag, eller julafton. Jag brukade i alla fall göra det. Och man visste, man visste utan att behöva tänka, exakt hur många dagar det var kvar.

Även om sorgen är väldigt privat, vilket känns bra också. För det betyder att ingen kan säga åt mig att det jag känner, eller sättet jag känner på är fel. Så känns det ändå som att det är jobbigt att folk ibland glömmer att sorgen tar sig så olika i uttryck, det sätter press. Tack Lena för att du skrev krönikan, den fick mig att öppna ögonen för saker som jag ännu inte lyckats sätta ord på. Den hjälpte.

Publicerat i Åsikter, Journalistik, Privat, Uncategorized | Märkt , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

8 days

Tiden är en udda grej. Så relativ. Ibland känns det som att den kryper fram, eller helt står still. I nästa stund känns det som att den rusar fram och man önskar att den gick att stoppa, eller åtminstone pausa. Eller så är det en känsla av både och.

Det har gått åtta dagar nu. 192 timmar. 192 timmar sedan du gick bort pappa. Det känns som att jag lever i min egen lilla bubbla, vari allting känns så konstigt, trots att det vanliga livet pågår därute. Jag var så ledsen dagen det hände. Jag var där och kramade och pussade på dig under dagen för att sedan komma hem, få det hemska telefonsamtalet att det hade hänt och skynda mig ut till en Taxi som tog mig till dig. Jag såg dig efteråt, efter att det hade hänt. Du såg fridfull ut och på något sätt väldigt lik dig själv, till skillnad från farmor (som jag endast såg på bild efter att det hade hänt). Det var fint och kusligt på samma gång. Jag grät, vi alla gjorde det. Det var skönt. Men sedan dess har det varit rätt okej, jag har liksom inte orkat att riktigt sätta mig ned och känna efter. Vågar inte. Jag känner mig rädd för den där tomheten som kommer att komma. När jag inser att det här verkligen är på riktigt, premanent. Du är inte bara borta temporärt. Jag skjuter det ifrån mig och vill helst hålla det så tills begravningen. Sedan känns det som att jag mer kan släppa på det, lite allt eftersom och sörja mer öppet. Just nu känns det för svårt. På ett sätt har det nog inte sjunkit in riktigt. Det känns så bisarrt. Allting hände ju så snabbt.

Nu när vi planerar begravningen så känns det som att vi diskuterar någon annan på ett sätt, för det kan ju inte vara du. Det känns för overkligt, för sjukt, för orättvist. Men ändå så vet jag ju, innerst inne att det är så, det är dig vi pratar om. Men det är konstigt. På endast några dagar vändes livet upp och ned, det som borde ha varit ett temporärt hinder innan kemoterapin blev inte det. Det fanns inget mer att göra, bara att vänta. Det var hemskt. Men du var så stark pappa, du orkade ringa både mig och N och meddela vad onkologen gett för besked, att det inte fanns något hopp längre. Att du snart skulle försvinna. Jag grät mycket då också. De dagarna på hospicet som följde lyckades jag ändå hålla ihop det ganska bra. Även om det självklart var jobbigt att se dig må dåligt. Samtidigt så upplevde jag det ändå som att du lyckades vara med så pass länge, du satt upp och viskade saker ibland. Det var fina stunder du och jag fick dela där, bara du och jag. Du höll om mig när jag satt halvt ihopkrupen mot dig och andades in doften av dig, den som är så distinktivt pappa för mig. Då visste jag verkligen att du var med, att du var medveten om att jag var där. Du viskade ”gumman” och ”och jag dig,” när jag sade att jag älskade dig. Det kändes så vanligt då på något sätt, mitt upp i allting. Det var både fint, men också hjärtskärande. För då påmindes jag så mycket om att det var Du, att det var du som var där och att jag inte kunde göra något för att rädda dig. Jag kunde inte göra något. Jag älskar dig pappa och det kommer jag alltid göra, jag kommer aldrig att sluta älska dig. Det kändes fint att få säga det till dig och det var fint att få säga att du är världens bästa pappa till dig (flera gånger sade jag det till dig). Det var också fint att få diskutera roliga minnen med dig. Eller diskutera kanske är fel ordval, med tanke på att det bara var jag som pratade. Men det kändes som att du lyssnade och någon gång log du lite svagt. Du var så otroligt stark pappa, att du orkade så länge och egentligen var det ju bara sista dagen som du var mer onåelig. Samtidigt så kändes det som att du hörde oss även då. Jag är stolt över dig. Det har jag förvisso alltid varit. Och kanske ännu mer nu. Sedan allt det här hände har både jag och mamma fått massvis av meddelanden från folk över hela världen, forskare du har arbetat med, kollegor, vänner, släkt. Ja, det är helt otroligt vad älskad du är och hur saknad du är. Det är först nu jag verkligen, verkligen insett hur mycket du har berört och påverkat andras liv pappa och det är en tröst för mig nu. Det är nog inte många som går bort som har lyckats göra så mycket pappa, du anar kanske inte hur mycket. Dina fina kollegor, som även varit en stor del av mitt liv, skrev så fint om dig på Alba Novas blogg, under rubriken: Farewell to Per Olof Hulth, Pioneer of Swedish Particle Astrophysics. Hade du varit här hade du nog skakat på huvudet åt all uppmärksamhet som varit riktad mot dig, men det är så fint att se pappa. Du är saknad av alla som du varit nära och jag känner inte någon som har träffat dig och inte gillat dig.

Död.

Jag tror inte att jag har vågat ta ordet i munnen ännu. Jag har gått runt det, sagt att du har gått bort. Passed away. Men inte död. Det känns för tungt, för mörkt. 192 timmar sedan. Det låter inte så mycket, det är inte så mycket. Samtidigt så saknar jag dig så otroligt mycket, så otroligt starkt att det är svårt att ens förstå att du är borta. Det känns lite som att jag skulle kunna önska dig tillbaka med all min saknad. Men precis som jag viskade till dig där mot slutet, vi klarar oss. Jag inser att det måste ha varit så otroligt jobbigt för dig att veta att du inte kunde göra något, inget hade vi förberett med tanke på att det gick så fort. Vi var ju inställda på mer tid med dig, ja jag hade inte ens börjat ställa in mig på att vi kanske skulle få så mycket mindre tid med dig. Ungefär tio månader var ju snittet efter kemoterarpi när det gäller bukspottkörtelscancer, men inte ens det hade jag lyckats ta till mig och sedan var du helt plötsligt borta. Hur kunde det gå så fort?

Jävla cancer. Ja, rent utsagt, jävla, helvetes skitcancer!

Pappa jag älskar dig och det här är jävligt tungt och det är skit att ha förlorat dig. Men jo, vi klarar oss (och vi är inte ensamma heller). Jag, mamma och N hade det jättemysigt på mammas födelsedag i förrigår och mamma sade till mig idag att vi fick henne att inse att vi kan ha det bra ändå. Och ja, det försöker vi ha, för dig och för oss själva. Jag vet att det är det du hade velat. Jag har aldrig trott på Gud, eller någon himmel eller ens något direkt efterliv. Men sedan jag började hälsa på Mee’s grav (min syster som jag aldrig fick chansen att träffa), så har jag inte kunnat hjälpa att tänka att hon kanske finns där någonstans i alla fall. Och sedan när farmor gick bort, för inte ens ett år sedan, så har jag jag ibland känt att hennes röst ploppat upp vid vissa tillfällen. Som att hon också finns därute någonstans och som vanligt ska tycka till om saker. Det är kanske en del av bearbetningen. Men oavsett så kan jag inte hjälpa att leka med tanken på att du kanske finns därute någonstans pappa. Och vore det inte lite fint ändå, om vi kunde låtsas att du fick återse Mee, farmor och farfar? Lite fint tycker jag att det är ändå.

Av F fick jag också höra att det–den 20:e mars–ska bli total solförmörkelse i Europa. Han skrev och sade att det nog var universums sätt att hedra dig på pappa, och ja, det låter fint. Så tycker jag att det kan vara.

Jag älskar dig.

Publicerat i Privat | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Nobelbanketten 2014

Eftersom jag inte har sett någon skriva om detta ännu, så tänkte jag att jag skulle skriva ett blogginlägg om det. Som vanligt så satt jag bänkad framför TVn för att se årets Nobelbankett den 10:e december. Sedan mina föräldrar började gå på Nobelfesten i början av 90-talet, så har det blivit lite av en tradition att försöka se dem på TV. Med åren har jag dock blivit mer och mer intresserad av själva innehållet. Ofta har jag gillat SVTs sändning och tyckt att programledarna varit duktiga. Men enligt mig har kvaliteten på rapporteringen – från SVTs sida – sjunkit med åren. 2010 kändes det som att fokuset mest låg på modet, vad de olika kvinnliga partiledarna hade för klänningar och designerna bakom dem. Även förra året var det en hel del modesnack i sändningnen och vetenskapsrerportern Karin Bojs reagerade på att hon – i sin egenskap av vetenskapsreporter – inte fick komma till tals ordentligt om det hon ville tala om. Jag bloggade om det förra året och ni kan läsa det här.
Men det jag vill skriva om är årets Nobellbankett och mer specifikt, SVTs rapportering från denna. Var det bättre i år?
Nej. Enligt mig så var det verkligen inte det och jag blev riktigt, riktigt besviken. Vilket resulterade i att jag var irriterad större delen av kvällen och till och med hade svårt att sova den natten. Visserligen kan jag erkänna att jag inte satt fastnaglad och lyssnade på varje ord, utan satt med TVn på väldigt låg volym och försökte att plugga samtidigt. Ändå reagerade jag starkt.
Nobelfesten är alltså en privat fest, som Nobelstiftelsen arrangerar och man måste bli inbjuden til denna. Detta belyste SVT i sin sändning och hänvisade till detta som skäl till att alla riksdagspartier, förutom Sverigedemokraterna, blev inbjudna till årets Nobelfest. Detta tycker jag är bra. Men i och med att Nobelfesten/banketten är en privat fest som inte har med SVT att göra, tycker jag att de borde värna extra mycket om att ge en så bra bild utåt av festen som möjligt. Men istället känns det som att de har lagt kraft på att nå ut till en så bred TV-publik istället och fokuserar därför på underhållnings, snarare än att hålla sig till ämnet. Kanske är det därför tidigare år har varit så modefokuserade? I år måste jag dock erkänna, att av det jag såg, så var fokuset inte lika modeinriktat. Men missarna i år kändes värre än de tidigare. De var klumpiga och ogenomtänkta. Visst kan man argumentera att all TV-sändning ska vara underhållande, men detta handlar om otroligt intressanta vetenskapliga upptäckter, som förtjänar att få uppmärksamhet ordentligt i TV-sändningen, men ändå blev fokuset på annat.
På bilden ovan är alla SVTs reportrar som var med under kvällen i år. Victoria Dyring (på bild längst till höger), som jag under tidigare år har skrivit bra om var tyvärr bortom all kritik under årets Nobelbankett enligt mig. Det värsta händer under ett av mina favoritmoment, när hon ska intervjua en av årets nobelpristagare i fysik Hiroshi Amano. Såhär ser en del av dialogen ut:

Dyring: There is something very impressive about your strong dedication and your ability to…to stay extremely focused in your work.

Och ja, det börjar ju helt okej. Man kan absolut kommentera Amanos (samt de två andra han delade sitt pris med) hängivelse, då det säkert krävdes ganska mycket för att vara så fokuserad på att uppfinna effektiva blå lysdioder.  Men det är det som kommer sedan som gör mig arg.

 Dyring: I wonder where does that come from, is it a Japanese thing?

Alltså på riktigt? Det är år 2014 och hon frågar om hans förmåga att vara väldigt dedikerad till sitt jobb handlar om hans nationalitet och spelar även på en av stereotyperna (som man framför allt ser i amerikanska filmer och TV-serier) om att asiater är typiska brainacs. Min antropologiska sida ryser. Detta är att säga att det inom en nationalitet eller kultur skulle finnas vissa drag, som man automatiskt föds med. Amano själv skrattar bort det hela och svarar att han inte tror på det. Dyrings nästa fråga:

Dyring: I know you loved mathematics.
Amano: Right
Dyring: Why?
Amano: Why? *skrattar lite*
Dyring: Yes, why?

Varför lägga ned denna intervjutid på att fråga en nobelpristagare i fysik varför han gillar matte? Resten av intervjun är lite bättre, då det ändå kretsar mer kring honom. Men jag förstår inte varför frågorna är så dåliga. Varför inte ställa mer frågor kring honom själv, kring hans forskning? Visserligen är slutet av intervjun bättre då hon frågar om ”the importance of energy saving”. Men det stora hela känns mest dåligt för att inte nämna klumpigt. Jag som alltid har tyckt att Dyring brukar ställa så pass viktiga frågor. Här nedan kan ni se klippet själva.

http://www.svtplay.se/klipp/2537934?type=embed&external=true

När Dyring sedan intervjuar Eric Betzig, en av årets nobelpristagare i Kemi, frågar hon detta tidigt i intervjun [03:07:10 i länken nedan]:

Dyring: How did you prepare for this evening, did you Google the Swedish Royalties, or?

Visserligen svarar Betzig att han har gjort det, han säger att han har läst prinsessan Madeleines och kronprinsessan Victorias Wikipedia-sajter. Men ändå, det kändes inte som någon vidare hög nivå på intervjun, enligt mig.

http://www.svtplay.se/video/2527242/nobel/banketten

Det sista jag tänker nämna i detta inlägg, även om det var ett fåtal andra saker jag lade märke till är Anna Hedenmos (på första bilden längst till vänster) intervju av utrikesminister Margot Wallström. De har precis visat klipp om fredspristagarna innan.

Wallström: Malala är ju…man blir ju lycklig av att se henne för jag tänker att det är en vis människa i en ung flickas kropp.
Hedenmo: Och du tänkte på det hon säger här att, helt allvarligt, att hennes plan är att en dag bli premiärminister.
Wallström: Och jag hoppas att hon blir det.
Hedemo: Och man tror på det? *skratt*
Wallström: Man tror på det därför jag tror att vi kanske upplever en gång i vår…under vår livstid eller kanske två, att vi ser en sådan ledaretyp som Malala är och med sådana egenskaper.

Varför, varför i hela världen beter sig Hedenmo på detta sätt? Liksom skrattar och viftar bort Malalas uttalande om att en dag bli premiärminister i sitt hemland Pakistan. Det känns som ett sådant där typiskt fall när ett barn talar om någon storartad dröm och den vuxne rufsar om barnet i håret och skrattar lite och säger ”ja, men så blir det säkert,” utan att ta det på minsta allvar. Men Malala Yousafzai är inte vem som helst, hon är endast 17 år och är världens yngsta fredspristagare någonsin! Har hon inte då bevisat att man kan komma otroligt långt genom att tro på sig själv, sin sak och att mycket går att åstadkomma om man kämpar. Varför, varför ska Hedenmo då vifta bort det? Malala kämpar för att tjejer ska få utbildning och erkännas på samma villkor som män, hon kämpar för att man ska ta kvinnor på allvar och varför skulle det då vara konstigt att tänka sig en kvinnlig premiärminister? Jag blir så arg! Här nedan kan ni själva se videon.

http://www.svtplay.se/klipp/2537959?type=embed&external=true

Så nej, SVTs insats tyckte jag var mycket dålig! Jag är besviken. Nobelpristagarnas egna tal var däremot underbara. Däremot blev jag ledsen över att inte få se någon filmning av dansgolvet, de senaste åren är det just där jag har lyckats se mina föräldrar i bild.
Var det någon annan som såg, vad tyckte ni?
Publicerat i Åsikter, Bio/Film/TV, Journalistik, Media | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer