The Emoticon Era

First of all, let me say that I’m genuinely sorry about not posting for so long. I guess I was struggling to come up with something to write about, seeing as I didn’t simply want to write ”oh, and this was my day” or something too repetitive. Also, I’ve just started writing my masters thesis in social anthropology, and since I’m going to write it in English, I figured that until it’s done; that I’ll try to write as much as I possibly can in English. So, you’ll have to bear with me.
I spend a lot of my time on different social media platforms, when I’m not posting myself, I’m definitely spending time reading different things. It’s quite interesting. But writing has changed, to some extent. And I find it interesting. The kind of change I wanted to write about here, is about the use of emoticons, you know the smiley faces and what have you.


Of course, depending on your OS and what software you’re using, the emoticons may vary. But you get the point. They can help convey certain emotions, and that’s what they’re there for.
Emoticons aren’t new though. I remember first using them along with MSN Messenger, years back. But they weren’t that integrated back then. Nowadays, you find them attached to chat programs such as Google Hangouts, Facebook Messenger and Skype, to mention a few. Not to mention their uses in apps such as Instagram and Snapchat. And no, of course not everyone uses them, but a lot of people do. So do they matter? Are they important? Are they good to use? Do they make people’s writing better or worse?
These are some of the questions that I’ve been asking myself lately. And I guess I can see the good and the bad about them, at least when it comes to my own writing.
To be honest I sometimes feel really silly, or even embarrassed if I find myself overusing ”:)” or any of the yellow emoticons in chat conversations. I’ve just gotten so used to them, so yes, they have–to some extent–changed my writing. I feel like I should be able to just use my words and expressions, to convey what I mean, rather than relying on the emoticons. But I do know when to draw the line though, while I might use them–almost like a crutch–in conversations online; I don’t use them here or when I write more ”official” texts. Here’s what I can say, I don’t like the use of emoticons in texts like blogs, or essays. The use of them in a serious text would make it hard for me to take the text seriously.
But that’s not to say that I would write off the use of emoticons completely. Last spring, I conducted a small fieldwork project (a week long) for my ”Digital Anthropology” class online. It was on the social media site Facebook, and being inspired by anthropologist Tom Boellstorff, I wanted my research to be carried out solely online. Boellstorff’s argument for not connecting the online research with the offline (by for example conducting in real life interviews with the people you’ve interacted and observed online), is that virtual worlds are places and therefore constitute sites for cultural production. By not privileging the ontological status of offline reality, he doesn’t refer to the offline world as ”real” but rather ”actual”. Because, as Boellstorff points out, the participants online see virtual worlds just as real, just as meaningful as the actual world. So I set out to look at ”Facebook Sociality” in a specific Facebook group. I wanted to look at what it meant to ”be social online,” in this Facebook group. So I studied the group, how did people talk? How did the conversations take shape over time? What where the threads about? And when I conducted interviews with my interlocutors a lot of them, it turned out, used emoticons in our Facebook Messenger conversations.


These were some of the frequent emoticons used in those conversations, if you are on Facebook, you probably recognize them. And if you’ve had an online conversation before, over email or a social media platform, you might relate to the fact that it can sometimes be hard to gauge a person’s tone of voice or intention with a message. If you for example write about something sensitive like:
My cat just died. I’m in tears.
And the response is:
Does that convey much? Maybe it’s just because I’ve become so accustomed to the whole use of emoticons, but sometimes I actually do think that they can help. And if you interact with people online, people that you’ve never before interacted with, understanding what a person might mean by a simple ”Sorry”, can be difficult. Depending on who you are, a simple ”sorry” might not feel like enough, what does it mean? It can seem harsh, or cold to simply leave it at that. But what if that person doesn’t know exactly how to express themselves. Maybe finding the right words, in that moment, might be difficult. This is where a simple emoticon–in my opinion–can be helpful, in order to set the tone. Like adding a sad smiley face after, or a hug emoticon, or even a flower.
When I was conducting my study, I realized that emoticons could be very useful. Especially since I didn’t know these people, and they didn’t know me. But by adding a simple ”;)” could help me see that the person meant to say something in a joking manner. Conducting anthropological studies solely online, is a method that hasn’t been widely accepted within the discipline. One of the disadvantages is that a lot of the communication is text based, and when you’re deprived of sensory aspects such as tone of voice and body language, it can be difficult to understand a person’s true intentions. However if you, like Boellstorff, conduct a study on a virtual world, such as Second Life (cf. Boellstorff 2008). Then you have a virtual avatar (that looks like a human person) that you can observe some social cues (body language) from. While on Facebook, it’s all completely text based. And sure, if you spend a lot of time interacting with the same people, you will probably be able to ”read between the lines”. But if you don’t have much time, emoticons can help to understand a person’s tone of voice or intention. Just seeing a ”;)”, to me can definitely change how I read a message written to me.
So, no. I’m not writing emoticons off, I just think that there’s a time and a place to use them. And while I might use them as a crutch at times, your writing and your phrasing is what’s most important. And we shouldn’t rely too much on them, especially since some are a bit harder than others to interpret, and might also look different on different devices.
I think it’s interesting how we change, and adapt to the use of things like emoticons. And maybe, in the future, a linguistic anthropologist or someone else should look into this more (maybe even me, since this might be an odd, and even silly topic to some people). Because emoticons are becoming more prevalent, and with that, it changes the way we write online, does it not?
Do you guys use emoticons, and if so, in what way? Or are you one of those people who wants to scream, each time one of them pops up?


Publicerat i Åsikter, In English, Internet, my opinion, social anthropology, University | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Surprise Apperance by Yours Truly

Jag vet inte hur många av er som faktiskt tittar på TV längre. Ja, förr i tiden tittade man på dessa burkar och såg nyheter, tv-serier och filmer på dem. Ja, ni vet innan datorerna? Nåja, jag kände bara att jag ville dela detta med er, eftersom jag själv upplevde det som rätt spännande. Och lite måste man väl få skryta?

Anyway, om ni tittar på TV, så kanske ni ibland kollar någon tv-guide? Sedan rätt många år tillbaka så har jag använt mig av den svenska-sajten: Och gissa vem som bidragit till sajten? Yes, yours truly.


De sökte någon gäst som ville tycka till om TV och/eller film. Eftersom jag gillar att skriva så tänkte jag att det vore roligt. Jag valde att skriva om The DUFF, en film som jag såg på bio för ett par månader sedan. Och den väckte även lite tankar hos mig, så tänkte jag skulle skriva om den. Nu har jag inte blivit lovad något eller så, men det vore roligt att få chansen att skriva för dem igen. Känner mig lite som en Internet-kändis nu. Ja, väldigt egocentrerat, men för mig kändes det stort i alla fall. Här är direkt-länken till det korta inlägget. Jag kanske expanderar recensionen här någon gång, för det finns mer att säga om den.

Kram på er!

Publicerat i Åsikter, Bio/Film/TV, Internet, Privat, Recensioner | Märkt , , , , | 1 kommentar


Igår var historisk: 2015-06-26.

Dagen då USA äntligen legaliserat samkönade äktenskap över hela nationen. Alla stater. Det känns otroligt, samtidigt som det ändå känns på tiden! Jag kunde inte låta bli att få tårar i ögonen igår när jag satt och läste Tweets och Instagram captions från personer i USA, såväl hetero- som homosexuella. Glädjen på något sätt trängde igenom bilderna, ja ni vet, en bild säger mer än tusen ord.

Det är mycket känslor, åsikter och tankar som far omkring i mitt huvud nu och jag skulle så gärna vilja få ned det på ett bra sätt. Jag får försöka bryta ned det, så att det (förhoppningsvis) blir mer förståeligt. Enligt mig så tycker jag att det är en underbar händelse, även om jag inser att det har hänt alldeles försent. Vad är bra då, frågar ni? Såhär resonerar jag:

1. Äntligen kan människor, oavsett sexualitet, prata om äktenskap i USA utan att behöva dra in sexualiteten i det hela. Varför ska man behöva bryta ned det på sådana nivåer? Enligt mig så är det viktigaste i ett äktenskap kärleken och den beror inte på sexualitet. Jag menar, om man tänker på alla stereotypiska berättelser som man både läser om och ser på TV, så har ju gifta par mindre och mindre sex. Så om sexet ändå inte har med det att göra så mycket, varför ska det då spela in så stort när man väljer vem man vill spendera sitt liv med? Och de som till och med anser att man ska vänta med att ha sexuellt umgänge tills dess att man gifter sig, ja då verkar ju sexualiteten inte spela stor roll alls. Så återigen, varför ska det då spela roll när man väljer partner? Kärleken är viktigare.

2. ”Men familjen då?!” skriker många. När man gifter sig så är det många som anser att det hör till att bilda familj, det är ett steg på vägen. Och speciellt för dem som kanske väntar med sexuellt umgäng till äktenskapet, då verkar det än mer handla om att bilda familj och ha sexuellt umgänge för att skaffa barn. Men. Enligt mig så är det viktigt att man tänker efter på vad som faktiskt är familj. Jag menar, jag har en mamma och en lillebror. Jag har haft världens bästa pappa och jag har en otroligt fin familj. Men, jag har inga biologiska band till dem, är de inte min familj då? ”Ja, men då har du ju ändå haft en mamma och en pappa” och ja, det har jag haft. Men vad är det som gör att deras sexualiteter gör dem bättre lämpade till att vara föräldrar, undrar jag då! En mamma och pappa kna vara otroligt dåliga föräldrar också, ja konstigt va? Ja, trots att de är heterosexuella och (oftast) kan skaffa barn tillsammans. Det som gör min mamma till en bra mamma, är att hon älskar mig. Precis som vilken mamma som helst. Så återigen KÄRLEK! Och det där med att barn behöver båda en manlig och en kvinnlig förebild, nja alltså det handlar väl mer om att ha bra personer runt omkring än som älskar en, eller hur? Och skulle det vara så att man som ung pojke verkligen måste få prata med en annan av det manliga könet för att kvinnor fysiskt inte har en snopp och kan allt om den (obs: endast ett exempel), ja då finns det nog ofta andra män i familjen.

3. Att ett land som USA legaliserar detta tror jag kan bidra till att många runt om i världen börjar tänka på detta. Att de tvingas att göra det om inte annat. Nu blir det inte lika lätt att blunda för det, hoppas jag.

4. Faktumet att man nu i USA kan prata om äktenskap, utan att behöva kateogrisera huruvida man pratar om ”äktenskap” eller ”homo-äktenskap”, hoppas jag kan bidra till att man mer och mer kan börja sluta att kategorisera människor på det sättet. Kanske kan detta vara ett steg på vägen att inte nödvändigtvis behöva kategorisera människor efter deras sexualitet, något som i vissa fall har lett till mord, mobbing och så vidare, bara för att man har hamnat i en kategori.

Enligt mig är det här väldigt viktigt och jag är så glad för mina vänner i USA som nu är fria att gifta sig med vem de vill. Äntligen har homosexuella personer fått denna rättighet som många andra har och till och med tar för givet. Vi är ju alla människor, vi ska alla ha samma rättigheter. Att se vissa typer av människor som bättre än andra, med fler rättigheter än andra är bara läskigt enligt mig. För ett par år sedan så var det ju olagligt att svarta skulle få gifta sig med vita och det känns ju bisarrt när man tänker på det idag. Lika bisarrt tycker jag att detta har varit, så jag är så glad att USA nu kan lägga det bakom sig och börja jobba framåt.

Vad tycker ni?

/// Yesterday was an historical moment and I’m happy to have been alive to witness it. I couldn’t help tearing up, reading through my Twitter and Instgram feed yesterday. Even though I feel like it’s about time this happened, marriage equality in the US, I can’t help but feel so happy about it. I think, or at least I hope, that this will force other countries to really face this reality now. This is a reality, the gays aren’t just gonna disappear, never mind how much some people seems hell bent on trying to ignore them.
According to me I think that this is a great thing because first of all, we’re talking about human beings here. We should all have the same fundamental rights. Otherwise we’re back to the same logic that existed during the Apartheid or Hitlers reign, I mean labeling a certain type of people as better than others. And doing this due to race, color or sexual preferences — that’s just stupid!
And I don’t get why marriage, throughout history has been so tightly connected to people’s sexuality. I mean sure, of course it’s important for people (and humankind) to procreate, but that won’t disappear just because we allow guy marriages. Even if closeted people were to come out now, it won’t erase us, I promise. Also this whole thing about the constitution of family and marriage, we shouldn’t be so out-dated and close-minded about it! I mean what does family really mean to you? People nowadays have extended families in different ways, be it contact over the Internet or the more common divorced families who have found new ones and where the two co-exist. And in my case for example, I have had a mother and a father and I have a little brother. None of them are related to me by blood, but that doesn’t matter. They’re my family. They’re the only family I’ve ever had. And that, that’s based on love. And I really think that love is the foundation (or should be) both when it comes to families and marriage. And love can absolutely exist between two women, or two men.
I also hope that since people in the US can now talk about ”marriage” without having to add any specification such as: ”gay marriage”. It might actually help people to move beyond labeling each other. Why should we even do that? And if that happens, bullying and murder and all those horrible things that gay people have had to face (among other minorities) might be something we can overcome.
I’m just so happy for my friends in the US who can now marry whomever they want.
What do you think about this historical event? 
Publicerat i Åsikter, In English, Nyheter/News, Privat | Märkt , , , , , , , , | 1 kommentar

Photo bomb


Jag tänkte att jag skulle blogga om något annat än sorg och sorgarbete, även om det har blivit en del av mitt liv och delvis min vardag. Alla bilder är tagna med min mobiltelefon (Samsung Galaxy S3). Tänkte börja med dem i kronologisk ordning.

1. Blåsippor



2. Körsbärsblommor



3. Nyponros



4. Petal on Petal (Nyponrosblad på blad).

IMG_20150624_1128045. Chokladkaka med hemlig ingrediens



Kakan bakade jag idag, då jag ska på Ds 3-årskalas ikväll! <3.
Det är en relativt nyttig kaka utan raffinerat socker, endast agavesirap (naturligt). Dock så hade jag ingen mörkchoklad för att glasera kakan med, så det fick bli laktosfri mjölkchoklad (50 g), så tja kanske inte det nyttigaste. Kan ni gissa den hemliga ingrediensen? Kommentera gärna!

/// I thought I’d share some more happy stuff with you guys, rather than me processing grief. Even though it’s become a part of my life and even daily life to some extent, there are other stuff that I can share too. These are photos posted in chronological order. And I thought I’d share some of my favorite flowers with you all. All of the pictures are taken by me and with my Samsung Galaxy S3 cellphone. 1) Hepatica/Blue anemorte 2) Cherry Blossoms 3) Sweet-Brier Rose 4) Sweet-Brier Rose petal on petal 5) Chocolate cake with a secret ingredient. I baked the chocolate cake earlier today (though the picture doesn’t show the chocolate glaze that I’ve now added). It’s for a birthday party later on tonight, for my favorite 3 year old! <3. It’s a quite healthy cake with no processed sugar. So it’s (more) suitable for children. The sweetness comes from agave syrup. Although I didn’t have any dark chocolate at home, so instead I had to glaze the cake with some lactose free milk chocolate (50 grams) — so maybe not so healthy anymore. Can you guess the secret ingredient in it? Comment below!
Publicerat i Foton, In English, Photos, Privat | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 1 kommentar

The worse, always comes later

Would you believe it if I said that I got one of those ”oh, my god that’s so true”-moments from the show the Vampire Diaries? Yeah, I know. I mean, in those kind of series I guess it’s the drama that you can ultimately relate to. Anyway, this contains spoilers for those of you who haven’t watched the sixth seasons — so just a heads up. Anyway, one of the characters looses her mother and it’s the day of the funeral (which seems to happen the day after she passed) and she says that ”today is pretty much gonna be the worst day of my life”. And yes, I recognize the feeling. And then another character replies:

”…Today isn’t the worst day of your life. Today and tomorrow, it’s a cakewalk, and there will be people around you day in and day out like they’re afraid to leave you alone. The worst day? That’s next week, when there’s nothing but quiet. Just a heads up.”

And yes. To some extent this is true. The day that my father passed away was horrible and in one way the worst day of my life, absolutely. But it was also mind numbing, unreal and so strange. That night I spend time with my uncles, their wives, my mother and my brother. We had dinner, we spoke briefly about the funeral and went into this kind of ”organization mode”. Later on I took a cab over to one of my cousins and spent hours just talking to her. In general, not only about what had happened and not because it was all that hard, but because it didn’t seem real. It was so abstract, so incredibly strange. The next day I woke up and just felt lost. What was I supposed to do next? How was I supposed to behave? I remember calling my mother that morning because I wanted to make sure that she was okay and we spoke, we kept it together. It still felt surreal. It hadn’t become real yet, not exactly. I was sad, yes. But it was still so incomprehensible that I just went on, on auto pilot. I did burst into tears when I walked into dad’s room at the hospice and saw him there…but after that I didn’t really break down. I waited for it, figuring that it’d come but it didn’t. Things felt weirdly okay, but mostly because I felt like I was walking around in this daze. I told myself that I’d keep it together, I would help out with things. I would email people. Whatever needed to be done. Whatever I could do. I spent time with my cousins and I was sad. But I didn’t break down. I wasn’t inconsolable, I mostly shed a few tears here and there and felt emotionally drained and sad, but without any explosive waterworks. Then the funeral came around and I think I was mostly on edge and worried about it during the days leading up to it, but the funeral itself was beautiful. Of course I cried, a lot, during the service. But I felt quite okay, all things considered. I kept it together. I talked to people. Sure, the get-together afterwards was a little draining, sitting down at the table and trying to have a normal conversation with someone whom I hadn’t spoken to in ages; well it wasn’t the easiest, but I did it. That evening I spent time with my brother and my cousins and that was even nice, cathartic. We talked about mundane, ordinary things as well as memories. I don’t think we explicitly talked about my dad though, but whatever we talked about, it was nice and I ended up feeling pleased and more relaxed than I had in a long while.

I remember speaking to a friend of mine who lost her mother shortly after my dad passed and she told me that things would get worse and that it takes time to fully grasp the whole thing. I did think so too, especially seeing as I had only felt sad before, empty but not really cried all that much. I figured that my strange okay-ness after he passed had to do with the fact that it hadn’t become real yet. And we were both right.

It started in April, when I wrote my last blog post. All of a sudden I could just be overwhelmed by all these feelings and I would find myself crying and unable to stop. The first day back at university (where I used to meet my dad often to have lunch with him) triggered a lot of emotions and I had to lock myself into one of the bathroom stalls for a while to collect myself. I remember sitting there until the light switched off due to there being no motion activity in the room. And since then it has hit me, repeatedly, this realization that I won’t be able to talk to him again, or hear his voice again. That I’ll never be able to hug him, or cuddle up next to him on the sofa like we used to. And more than that, I’ve realized that it’s going to be like this F O R E V E R and I think that has been the most horrible thing to realize yet. Forever seems like such a long time and it’s just so hard to deal with it. Thankfully I’ve had this really great classmate, J with whom I’ve spoken to about this and she too lost her father a few years back and her support has meant so much to me. Especially since it’s at the university that I’ve spent most of my time lately, so to be able to have support there has been great.

And don’t get me wrong. I don’t blame people for not being around me all the time nor do I wish to have people around me all the time. In fact, at times I really, really feel a need to be by myself. I think this is a natural part of it all, something that you eventually have to go through sooner or later. Plus, lately I’ve tried to put most of my energy and focus into finishing this semester and even though I’m now really looking forward to a summer break(!), it’s what I’ve needed right now. But what I meant to say with this is that yes, it does get worse in ways that I couldn’t really comprehend before. There was no way of knowing or preparing for it either. I think that grief manifests itself in countless ways and there’s no right or wrong way to do it, you just have to go through it.

And even though all the uncontrollable and seemingly unstoppable crying that happens every now and then (especially at night), is so draining and tiring (I mean it feels like you’ve run into a wall repeatedly after those episodes; hangovers got nothing on this) it’s also quite relaxing afterwards. Like you just needed to get it all out. So this whole timeline thing that I sort of had in my head at the beginning of this, that it’s something that gradually gets better and better, well it’s not really true. I guess it will get better, but the way there isn’t linear, there will be ups and downs. Tomorrow it would’ve been his birthday, so I think that my emotions and my grief gets especially heightened and raw at the moment. Hopefully, things will calm down after this exam and course is done and tomorrow has passed. Until then, deep breaths and keeping one foot ahead of the other.


Publicerat i In English, Privat | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Mors dag

HappyMother's DayIdag är det mors dag!
Och jag vill absolut säga ett virtuellt grattis till min älskade mamma. Ja, självklart så har jag hört av mig till henne via telefon idag också, att ses får dock vänta tills nästa fredag då min tenta äntligen är över.

Under mors dag, och kanske speciellt när mors dag inträffar i USA (den 10:e maj i år), så brukar jag se hur det exploderar med utlåtande i stil med ”thank you for giving birth to me” eller ”thank you for fighting all of those hours in labor” och så vidare. Med andra ord, utlåtelser som kretsat kring att mödrarna har fött sina barn. Missförstå mig inte dock, jag menar inte att säga att ni kvinnor därute som har fött barn inte ska få cred för det och att det nödvändigtvis är fel att hylla kvinnor som har fött barn. Men att koppla mors dag till barnafödande gör också att vi missar de mammor som är mammor oavsett om de fött barn eller ej och det tycker jag är fel. Min mamma må inte ha fött mig, men hon är verkligen min mamma och jag är otroligt lycklig över det. Jag har haft en otroligt tur att hamna i min familj!

Jag gillar det här utlåtandet:

A woman that has ‘given birth’ may be a mother.
But it takes someone special to be a mom.

Grattis på mors dag älskade mamma ♥

Publicerat i Privat | Märkt , , , | 1 kommentar

When you least expect it

Innan pappa gick bort så brukade vi träffas och äta lunch en gång varannan vecka. Och när det inte var ”pappas vecka”, så var det mammas. Tja, ibland blev det lite mer än en vecka emellan luncherna beroende på hur det såg ut med föreläsningar och sådär. Men vi försökte i alla fall och det var mysigt. Vi började med det systemet någon gång efter att jag flyttade hemifrån vid 18-årsåldern. Det var ett bra sätt att hålla kontakten och jag tyckte att det var rätt så skönt att få lite egentid med föräldrarna på det sättet. Jag tror att det bidrog till att vi fick en lite mer vuxen relation, jag och mina föräldrar. Det blev mer jämställt på något sätt. Istället för att kommunikationen bestod av tjat på att jag skulle städa rummet (med all rätt), eller frågor kring huruvida jag skulle äta hemma och sådana vardagliga saker, så blev det mer fokus på att prata och umgås. Det var skönt. Okej, nu överdriver jag. Såklart var inte det allt vår kommunikation bestod av innan jag flyttade hemifrån, men luncherna blev i alla fall mer vuxna i karaktären.

Jag och mamma har nu försökt att hålla traditionen igång, eller vad man ska säga. Vi försöker träffas och äta lunch hit och dit. Det är trevligt. Men trots det, så idag, när jag gick därifrån så kändes det helt plötsligt så smärtsamt riktigt, att pappa var borta. Att jag inte kommer att få ha luncherna med honom längre. Vilket resulterade i tårarna helt plöstligt bara rann. Det var inget sådant där hulkande gråt (kan i och för sig ha att göra med att jag verkligen försökte att inte gråta), utan bara jättemycket tårar. Det kom inte hela tiden, men lite i vågor och när det väl började så slutade det inte förrän det bara gjorde det. Utan att jag kunde kontrollera det. Det är första gången något sådant har hänt mig och jag blev rätt så paff. Satt febrilt och försökte stryka bort tårarna och tittade ned i min halsduk och mobiltelefon för att inte dra åt mig så mycket uppmärksamhet på tuben. På pendeltågsresan hem så kändes det i alla fall lite bättre eftersom det inte var lika mycket folk och jag kunde sitta ensam. På pendeltåget fick jag också kontakt med S, som jag börjat prata med via en supportgrupp på Facebook. Där personer med bukspottkörtelsecancer och anhöriga pratar om allt möjligt. S är en amerikanska som är så otroligt snäll. När jag berättade att jag helt plötsligt började gråta utan förvarning och bara helt plötsligt kände mig jätteliten och ensam utan pappa. Så sade hon att hon upplevt något liknande när hennes mamma gick bort och att det var fullt normalt. Det kändes så skönt att höra det, att jag helt plötsligt mådde lite bättre. Och självklart så var gråten och humöret under kontroll precis lagom tills dess att jag klev av pendeltåget. Men med tanke på att S ord hjälpte mig så mycket, så tänkte jag att jag inte skulle skämmas så mycket över det som hände och istället dela med mig. Kanske kan det hjälpa någon annan? Sorg är jobbigt och den är om något starkare nu och den är svårhanterlig och följer inte direkt de tider som passar dig; typ kvällar när du är hemma och kan krypa ned under täcket. Och det får man väl ta, eller?

Så, jag ville mest dela med mig av detta. Jag tänker att jag delar det här och med support-gruppen, kanske kan jag i alla fall hjälpa någon så att alla tårar inte bara var i onödan. Nu mår jag i alla fall bra igen ska jag också lägga till. Vilket också kan vara skönt att veta, det går över, även när det ibland känns jobbigt.

*   *   *

Before my dad passed away I used to meet up with him and have lunch with him every other week. Whenever it wasn’t his week, it was my mothers. Sure, at times more than a week went between these meetings, but we tried to do it anyway and I really liked it. We began doing this when I turned 18 and moved away from home. It was a good way to keep each other updated. This system of sorts also helped the development of my relationship to my parents. All of a sudden we shared a more grown up kind of relationship, where instead of the usually communication we had when I lived at home which consisted of them wanting me to clean my room (which wasn’t always so clean, I admit) and questions about whether or not I was going to eat dinner at home or not. No, that wasn’t the only communication we had before, but at least with these lunches, we grew closer together in a more grown up way.
Since my dad’s passing me and my mom have tried to keep this tradition going, her and me getting together to have lunch. It has been nice. But today, even though the lunch was nice, as I left it suddenly felt so painfully real, that he was gone. It just hit me, out of nowhere. And there I was waiting for the subway, crying. The tears just streamed and I didn’t seem to be able to stop them. Thankfully my crying didn’t seem to attract much attention, I wasn’t sobbing loudly or anything; although maybe that was mostly due to me trying so hard not to cry. Anyway, I felt so embarrassed as I sat there with people around. I stared down into my scarf and down at my phone, trying to look occupied. Not sure if I managed very well. Anyway, when I eventually changed to the commuter train, I found a little bit more privacy, which was nice. It was then that I managed to reach S on the Facebook chat. S and I started talking through the Pancreatic Cancer Support group on Facebook. When I told her what had happened and that I still couldn’t stop crying (even thought it sort of came and went), she was so kind and reassured me that it was normal and that the same thing had happened to her when she lost her mom. Shortly after that I felt much better, and that got me thinking that I shouldn’t be too embarrassed about what happened today and instead share it. Maybe it can help someone else out there struggling with grief. What I’ve come to realize is that grief is fickle and you can’t really control it and unfortunately it doesn’t seem to appear only when it’s convenient. 
Anyway, I thought I’d share this here and in the support group so that if I can help someone, at least these tears weren’t for nothing. At the moment I feel much better and of course I had things–the tears and my mood–under control around the time I got of the train. 
Publicerat i In English, Privat | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , | 1 kommentar