”De är nog bara nyfikna”

cb61810f7dd0e96423d02e3d34139949

Att vår värld, inte allra minst vårt västerländska samhälle, är utseendefixerat vet nog alla om. Vi har nog alla tänkt på hur vi ser ut, vad andra kan tänka sig tycka om oss och många har nog även jämfört sig med andra. Jag gör det, absolut.

Men oftast handlar utseendefixerandet om kläder, smink och kroppstorlek. I media matas vi av vilka stilar som just nu är inne, vilka färg- och mösterkombinationer som fungerar just nu, samt hur vi ska göra för att gå ned de där extrakilona. Men för vissa av oss så finns det också ett fokus på våra hudfärger och etniciteter. Vissa får rentav stå ut med rasistiska påhopp, andra har det mer i en ”flytande form”, som en del av vardagen och då i mer vardagsrasistisk tappning.

Jag får ofta bemöta, enligt mig, väldigt klumpiga frågor och kommentarer som handlar om mitt ursprung, min etnicitet och hudfärg. När jag beklagar mig, vilket jag gör ibland–fast ibland orkar jag inte ens det (för även det blir en diskussion)–så får jag ofta höra hur jag bara borde rycka på axlarna och glömma de dumma, klumpiga kommentarerna. Ja, i mångt och mycket gör jag det. För nej, jag tar inte illa vid mig i den mån att jag mår dåligt av kommentarerna. Däremot kan jag reta mig på det, känna mig trött och uppgiven kring dem. Än fler menar att utomstående, vita, bara är nyfikna. Må så vara, men ändå vill jag mena på att det dels finns bättre, mindre klumpiga sätt att fråga och vara nyfiken på. Vidare vill jag också påpeka att det är väldigt personligt att helt plötsligt börja fråga om en persons ursprung och huruvida en har rötter någon annanstans ifrån. Om det är någon jag känner, eller någon jag ändå umgås med, som en kollega, absolut då kan jag tänka mig att man är nyfiken och kanske vill veta något. Återigen tycker jag ändå att man kan försöka vara försiktigt, kanske kan man vänta tills personen själv tar upp det. Man kan också vänta tills man har etablerat lite mer av en relation innan man börjar fråga. Jag säger inte att det finns något rätt sätt att fråga på egentligen, för det är individuellt. Vissa kanske inte har något emot att få höra ”var kommer du från egentligen?”, när du redan har svarat Sverige. Men jag tycker ändå att man kan tänka en vända innan man slänger fram frågan. I dagens Sverige finns det folk med otroligt många bakgrunder, historier och det tåls att tänka på att vissa frågor kan vara känsliga.

En isolerad händelse kanske inte verkar jobbig, det är ju bara en liten, oskyldig, och nyfiken fråga.

Men tänk dig själv…
Tänk att du under hela grundskoleperioden inte känt dig svensk. När du började skolan fick du höra att du inte såg svensk ut. Du fick frågor om varför du kom till Sverige, innan du ens reflekterat över faktumet själv. På grund av de kommentarerna, såväl klumpiga som nyfikna, börjar du inse att du inte passar in. Att du inte ser ut som alla andra, för de flesta på skolan är vita och har de en annan hudfärg är det för att någon av dennes föräldrar har det också. Men inte du. Hemma och inom familjen får du höra att du är precis som alla andra. Fast du vet ju att det inte är helt sant, inte helt. Klä sig i gult och blått, nej det går ju inte an alls. Du är ju inte svensk på riktigt! Var kommer du från egentligen?

Från andra utlänningar som kommer från trakterna du gör möter du kommentarer som: Kommer du från den trakten? Pratar du språket? Varför pratar du inte språket? Vill du inte det? Varför då? Från kompisar, men oftast från helt främmande människor får du höra: Men vill du inte tillbaka till ditt land? Vill du inte hitta dina riktiga föräldrar? Du kanske inte vill det nu, men du kommer att vilja det i framtiden. Det är jag helt säker på! Varför lämnade de bort dig? Blev du köpt? Vad kostade du? Eftersom du är adopterad själv, är det viktigt för dig att få egna barn? Under 9 av 10 läkarbesök får du frågor om: Du kommer från typ Indien, eller Pakistan, va? Har du sånt där kast man har i pannan? Jaha, du har ont i huvudet, är du gift kanske? Hur länge har du varit i Sverige då? Kan du indiska?

Dessa frågor kommer oftast innan du ens känner personerna ifråga, ja, oftast kommer de från vilt främmande människor.

Om du under lång tid har känt att du behöver kämpa, försvara och argumentera för varför du är här i Sverige. Är det då konstigt att du känner att det är känsligt när folk, oftast främmande folk som man precis har mött, börjar tvivla på att man är svensk? Just det där, var kommer du från egentligen. Egentligen. Eller, du ser ju inte svensk ut. Eller, vad bra svenska du talar. Eller, åh, vad snälla dina föräldrar var som adopterade dig.

Därför känns de nyfikna frågorna helt plötsligt tröttsamma. Varför ska jag vara den snälla och hela tiden ställa upp på andras nyfikenhet? Ja, så kan jag känna ibland. Beroende på vad för dag jag har så kan det kännas väldigt jobbigt och än mer om dessa frågor uppstår i situationer där jag knappt varit bekväm i från första början. Att fråga mig huruvida jag vill träffa min biologiska mamma är en personlig fråga. Att ifrågasätta mig när jag säger att jag är svensk, det är fräckt.

Jag skulle aldrig fråga en person som kanske ser tjock ut, huruvida den personen funderat på att banta. Jag skulle inte fråga en vän som är i en den typiska åldern när man skaffar barn, varför hen inte har gjort det ännu. Jag skulle inte fråga en person som jag får höra har blivit omhändertagen och placerad i fosterfamilj ifall personen fortfarande har kontakt med sina biologiska föräldrar. Förstår ni nivån på det hela? Det är privat. Kan ni förstå att det är jobbigt att möta dessa kommentarer, speciellt om de kommer från vilt främmande människor. För ja, det kommer fram främmande folk till mig på tunnelbanan till exempel som frågar var jag kommer ifrån, eller om jag inte är superglad att jag fått chansen att komma till Sverige. Eller vill jag inte tillbaka till Indien? Där kommer jag ju nog att se ut som alla andra! Det måste ju rimligtvis vara roligt.

 Ibland, oftast, skakar jag av mig det. Men inte alltid. Varför måste jag behöva det? Varför måste jag hela tiden vara okej med att bemöta dessa frågor? Tänk om jag inte orkar. Tänk om jag inte vill just då. Jag säger inte att man inte kan ställa mig frågor, men tänk lite på kontexten och situationen. Ifrågasätt inte mina svar när det gäller min egen adoption, eller mitt eget ursprung. Nej, ni förstår inte mig bara för att ni har en kompis som också är adopterad, eller har adopterat ett barn. Framförallt, respektera om jag inte vill prata om det heller.

 

 

 

 

 

Annonser

Om rhulth

En adopterad 29-åring med en masterexamen i socialantropologi, biståndshandläggare, frilansreporter, samt en skriv- och läsfantast. Bor utanför Stockholm och kontaktas enklast via rinki.hulth@gmail.com
Det här inlägget postades i Adoption, Åsikter, Privat och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s