When you least expect it

Innan pappa gick bort så brukade vi träffas och äta lunch en gång varannan vecka. Och när det inte var ”pappas vecka”, så var det mammas. Tja, ibland blev det lite mer än en vecka emellan luncherna beroende på hur det såg ut med föreläsningar och sådär. Men vi försökte i alla fall och det var mysigt. Vi började med det systemet någon gång efter att jag flyttade hemifrån vid 18-årsåldern. Det var ett bra sätt att hålla kontakten och jag tyckte att det var rätt så skönt att få lite egentid med föräldrarna på det sättet. Jag tror att det bidrog till att vi fick en lite mer vuxen relation, jag och mina föräldrar. Det blev mer jämställt på något sätt. Istället för att kommunikationen bestod av tjat på att jag skulle städa rummet (med all rätt), eller frågor kring huruvida jag skulle äta hemma och sådana vardagliga saker, så blev det mer fokus på att prata och umgås. Det var skönt. Okej, nu överdriver jag. Såklart var inte det allt vår kommunikation bestod av innan jag flyttade hemifrån, men luncherna blev i alla fall mer vuxna i karaktären.

Jag och mamma har nu försökt att hålla traditionen igång, eller vad man ska säga. Vi försöker träffas och äta lunch hit och dit. Det är trevligt. Men trots det, så idag, när jag gick därifrån så kändes det helt plötsligt så smärtsamt riktigt, att pappa var borta. Att jag inte kommer att få ha luncherna med honom längre. Vilket resulterade i tårarna helt plöstligt bara rann. Det var inget sådant där hulkande gråt (kan i och för sig ha att göra med att jag verkligen försökte att inte gråta), utan bara jättemycket tårar. Det kom inte hela tiden, men lite i vågor och när det väl började så slutade det inte förrän det bara gjorde det. Utan att jag kunde kontrollera det. Det är första gången något sådant har hänt mig och jag blev rätt så paff. Satt febrilt och försökte stryka bort tårarna och tittade ned i min halsduk och mobiltelefon för att inte dra åt mig så mycket uppmärksamhet på tuben. På pendeltågsresan hem så kändes det i alla fall lite bättre eftersom det inte var lika mycket folk och jag kunde sitta ensam. På pendeltåget fick jag också kontakt med S, som jag börjat prata med via en supportgrupp på Facebook. Där personer med bukspottkörtelsecancer och anhöriga pratar om allt möjligt. S är en amerikanska som är så otroligt snäll. När jag berättade att jag helt plötsligt började gråta utan förvarning och bara helt plötsligt kände mig jätteliten och ensam utan pappa. Så sade hon att hon upplevt något liknande när hennes mamma gick bort och att det var fullt normalt. Det kändes så skönt att höra det, att jag helt plötsligt mådde lite bättre. Och självklart så var gråten och humöret under kontroll precis lagom tills dess att jag klev av pendeltåget. Men med tanke på att S ord hjälpte mig så mycket, så tänkte jag att jag inte skulle skämmas så mycket över det som hände och istället dela med mig. Kanske kan det hjälpa någon annan? Sorg är jobbigt och den är om något starkare nu och den är svårhanterlig och följer inte direkt de tider som passar dig; typ kvällar när du är hemma och kan krypa ned under täcket. Och det får man väl ta, eller?

Så, jag ville mest dela med mig av detta. Jag tänker att jag delar det här och med support-gruppen, kanske kan jag i alla fall hjälpa någon så att alla tårar inte bara var i onödan. Nu mår jag i alla fall bra igen ska jag också lägga till. Vilket också kan vara skönt att veta, det går över, även när det ibland känns jobbigt.

*   *   *

Before my dad passed away I used to meet up with him and have lunch with him every other week. Whenever it wasn’t his week, it was my mothers. Sure, at times more than a week went between these meetings, but we tried to do it anyway and I really liked it. We began doing this when I turned 18 and moved away from home. It was a good way to keep each other updated. This system of sorts also helped the development of my relationship to my parents. All of a sudden we shared a more grown up kind of relationship, where instead of the usually communication we had when I lived at home which consisted of them wanting me to clean my room (which wasn’t always so clean, I admit) and questions about whether or not I was going to eat dinner at home or not. No, that wasn’t the only communication we had before, but at least with these lunches, we grew closer together in a more grown up way.
Since my dad’s passing me and my mom have tried to keep this tradition going, her and me getting together to have lunch. It has been nice. But today, even though the lunch was nice, as I left it suddenly felt so painfully real, that he was gone. It just hit me, out of nowhere. And there I was waiting for the subway, crying. The tears just streamed and I didn’t seem to be able to stop them. Thankfully my crying didn’t seem to attract much attention, I wasn’t sobbing loudly or anything; although maybe that was mostly due to me trying so hard not to cry. Anyway, I felt so embarrassed as I sat there with people around. I stared down into my scarf and down at my phone, trying to look occupied. Not sure if I managed very well. Anyway, when I eventually changed to the commuter train, I found a little bit more privacy, which was nice. It was then that I managed to reach S on the Facebook chat. S and I started talking through the Pancreatic Cancer Support group on Facebook. When I told her what had happened and that I still couldn’t stop crying (even thought it sort of came and went), she was so kind and reassured me that it was normal and that the same thing had happened to her when she lost her mom. Shortly after that I felt much better, and that got me thinking that I shouldn’t be too embarrassed about what happened today and instead share it. Maybe it can help someone else out there struggling with grief. What I’ve come to realize is that grief is fickle and you can’t really control it and unfortunately it doesn’t seem to appear only when it’s convenient. 
Anyway, I thought I’d share this here and in the support group so that if I can help someone, at least these tears weren’t for nothing. At the moment I feel much better and of course I had things–the tears and my mood–under control around the time I got of the train. 

Om rhulth

En adopterad 28-åring med en masterexamen i socialantropologi, frilansreporter, samt en skriv- och läsfantast. Frilansar för Adoptionscentrum. Bor utanför Stockholm och kontaktas enklast via rinki.hulth@gmail.com
Det här inlägget postades i In English, Privat och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till When you least expect it

  1. Jasmine skriver:

    Ta vara på dig.
    Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s