The Funeral

© rhulth.wordpress.com

© rhulth.wordpress.com

Idag har det gått en vecka sedan begravningen. Idag är det Långfredagen. När jag var liten, och jag och min bror längtade efter de där påskäggen (ja, vi tjatade säkert och om vi hade gått påskkärringar dagen innan så hade vi ju sockerruset färskt i minnet) så berättade pappa om hur Långfredagen skulle vara när han var liten. Dagen skulle präglas av sorg, biograferna var stängda. Jag och lillebror tittade storögt och frågande. Pappa fortsatte att berätta hur även restauranger och affärer var stängda. Och barnen skulle inte leka och ha kul, de fick inte skratta. Idag präglas min dag av sorg, inte på grund av Jesu korsfästelse, utan på grund av att jag saknar pappa. Missförstå mig inte, det är inte som att jag tänker spendera dagen med att tvinga mig själv att vara ledsen, nejdå. Det kändes bara som att utifall att de där reglerna skulle vara väldigt viktiga i Sverige idag, så skulle jag nog inte ha några större problem med det.

Begravningen var fin. Det måste jag säga, även om det var otroligt jobbigt också där ett tag. Det gjorde så ont. Men jag kan börja från början. Dagen började lite stressigt, då jag–när jag kom till stationen–insåg att det inte verkade gå några tåg. Vid ersättningsbuss-kuren stod det folk, jag tänkte att det nog skulle lösa sig. Men de berättade att de hade stått där i en timme, utan att någon ersättningsbuss kommit. Jag tog upp mobilen och slog genast nummret till Taxi. I väntan på svar spelades scenarion upp i huvudet som alla involverade att jag inte kunde närvara vid begravningen. Men jag hade tur, jag fick tag på en Taxi och lyckades ta mig till Skogskyrkogården i god tid. Väl på plats så var det som väntat mycket folk, vi trängdes alla i förrummet till kapellet till en början. Vissa kom fram och hälsade och kramade. Det var rätt fint och jag lyckades hålla ihop det. Jag fick träffa min mormor (95 år!), min moster och hennes man också som kommit dit för begravningen. När vi sedan fick gå in och sätta oss i kapellet så slogs jag av att det var så stort, större än det kapellet jag varit på två gånger tidigare då farfar, respektive farmor gick bort. Det här kapellet kändes även mer välkomnande (ja, vet inte riktigt vilket ord som passar bäst). Kanske var det på grund av alla de tända ljusen som jag gillade, eller målningarna i färg på väggarna. Oavsett så kändes det fint. Jag och den närmsta släkten satt vid ena långsidan av kistan. Jag, mamma, lillebror, mormor, moster och F satt på bänkraden närmast. Jag upptäckte att jag satt som på spänn och jag visste att jag var orolig–för mammas skull–när det gällde hennes tal. Tankar for i huvudet, såsom ”kommer hon att klara det?” och ”om inte, ska jag gå upp och läsa då?”. Men det gick överförväntan, hon var så duktig och det kändes så fint och personligt. Därefter slappnade jag av mer, lät känslorna komma och lyssnade på den fina musiken (och grät) och de fina talen (och grät). Lillebror var jättegullig och lade en arm över min axel när jag grät som mest. Jan Allan, tillsammans med O och I var helt otroliga. Det var som en konsert när de spelade låtarna som valts. Vid defileringen gick ”min” rad upp först och lade röda rosor på kistans lock. Jag grät, frös och försökte att hålla mig någorlunda samlad. Jag sträckte fram handen och viskade ”godnatt pappa”. Jag grät medan jag såg kistan (och runtom kistan) kläddes av rosor och tulipaner. När alla var klara började O och Jan Allan spela ”Byssan Lull” (av Evert Taube) som jag hade önskat. Låten som pappa alltid sjöng när han nattade mig när jag var liten. Trots att de spelade låten i en mer jazzig version kunde jag ändå höra pappas röst i huvudet, hur han sjöng den och tårarna bara sprutade ut. Fick verkligen kämpa för att inte hulka och låta för mycket. Det var fint, men gjorde så ont samtidigt. Sedan var det utgångsmusik.

Ute duggregnade det och var rätt grått. Men solen kämpade att titta fram. Det var ändå skönt att det var så pass tidigt på morgonen. Två bussar (som skidbussar) stod och väntade på oss utanför. Vi lyckades ta våra grejer och sedan satt jag med ett par av kusinerna medan vi åkte in mot universitetet. Även där blev det fint, vi åt god mat, det hölls fina tal och mot slutet minglade jag lite och fick prata och blev kramad av olika personer som stått nära pappa. Jag som sedan ville stanna kvar och hjälpa till och fixa med vad än mamma kunde tänkas behöva ha hjälp med, blev släpad därifrån av kusinerna, som hade bestämt att vi skulle hänga lite hemma hos L som precis flyttat till en ny lägenhet inte så långt därifrån. Tack för att ni gjorde det, det var otroligt mysigt och jag behövde nog det. När jag gick därifrån senare på kvällen fick jag frågan av flera om jag var okej. ”Skulle jag klara mig?” Just för stunden kändes det ändå okej och inte så farligt. Det hade ju ändå blivit en fin dag och pappa hade nog varit nöjd. Det var däremot dagarna efter begravningen som var otroligt jobbiga. Så mycket jobbigare. Det kändes verkligare (trots att det stundvis ännu kan kännas overkligt på något sätt), men framför allt så hade så mycket energi lagts ned på att tänka på begravningen, skriva mejl till folk och annat, att jag inte riktigt känt efter. Och nu, helt plötsligt så kändes det som att det bara var slut. Jaha, vad skulle man göra nu då? Var det bara att gå vidare? Ta upp studielitteraturen och läsa på som om inget hade hänt? Det kändes som att många pratat om hur mycket bättre det skulle kännas efter begravningen, efter att ha fått säga farväl. Men nej! Det kändes inte bättre, det kändes som att det nu–sedan dagen han gick bort–blev jobbigt på riktigt. Jag kände mig som en tonåring med humörsvängningar deluxe. Jag kunde bli arg, för att allting kändes skit och för att allting kändes orättvist. Sedan började jag helt plötsligt gråta så mycket enklare, det räckte med att tänka på pappa, nämna honom, allting som tidigare hade gått rätt bra.  Jag ville trotsigt stampa ned i marken och säga att ”Nej, nu har jag minsann varit duktig och hjälpt till, nu får du komma tillbaka pappa och hjälpa till med resten.”

Det var jobbigt i sig. Men den jobbigaste insikten kom nog igår, framåt kvällen när jag redan var trött (dagen hade varit bra!) efter att ha umgåtts med vän och pluggat en hel del under dagen. Sorgen som kom precis runt och efter begravningen kändes mer som en sorg kring det som hänt. Pappas bortgång. Det var hemskt, det var jobbigt, det gjorde ont, det var orättvist och så vidare. Men nu, insikten att oavsett hur jobbigt det som hände var så måste jag nu leva med resten. Jag måste klara av att hela resten av mitt liv kommer att vara utan pappa. Och visst, det kommer bli enklare med tiden, det säger alla. Men pappa kommer inte att komma tillbaka, det kommer ju aldrig att ändras. Det är det absolut jobbigaste. Jag vill bara att du kommer tillbaka pappa. Men på något sätt ska det väl gå, för din skull pappa. Jag saknar dig!

Om rhulth

En adopterad 28-åring med en masterexamen i socialantropologi, frilansreporter, samt en skriv- och läsfantast. Frilansar för Adoptionscentrum. Bor utanför Stockholm och kontaktas enklast via rinki.hulth@gmail.com
Det här inlägget postades i Privat och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s