One month

28 dagar.

Den 26:e februari gick pappa bort, och nu har det gått en månad sedan dess. Det känns fortfarande så färskt, så nytt. Som att det precis hände. Det har varit mycket förberedelser sedan dess, mycket att tänka på, känslor att försöka bearbeta. Men det är snarare nu, de senaste dagarna som det har känts jobbigare. Tidigare har jag försökt att inte tänka på känslorna för mycket, det har känts för jobbigt och läskigt. Det har också varit svårt att försöka smälta allting, det har inte känts på riktigt, inte helt. Mer som en mardröm, något jag har velat vakna upp ifrån. Men nu, en dag innan begravningen, det har börjat kännas verkligt. Det kommer att hända, oavsett om jag vill eller inte. Missförstå mig inte, på ett sätt tror jag att begravningen kan bli fin, men det kommer att bli jobbigt. Sedan är jag–som jag tidigare har skrivit–lite mer orolig för hur det kommer att kännas efteråt. Det kommer att kännas så otroligt tomt. Jag kommer ihåg, innan farmors begravning, så var jag orolig för att det skulle kännas jobbigt under minnesstunden efteråt. Hur skulle vi kunna sitta ihop och fungera efteråt? Men det gick bra, vi kunde diskutera farmor, minnen av henne och så vidare. Jättefint. Men nu, det här känns så mycket jobbigare. Visst var jag nära farmor, men det går ju inte ens att jämföra med pappa.

Älskade pappa.
Jag saknar dig så otroligt mycket. Vissa dagar kan jag vakna och känna som att någon har klubbat mig i huvudet. Som att det verkligen slår mig, att du inte längre finns. Att jag inte kan ringa dig. Att jag inte kommer att få höra din röst igen. Det gör så ont. Andra dagar så känns det absolut inte okej, inte på det sättet. Mer overkligt, än så länge. Som att ”äsch, han är bara borta ett litet tag.” Han har varit på Sydpolen längre än såhär tidigare. Så de dagar det känns okej, så känns det som att det inte kan vara riktigt sant. Som att det är temporärt. Även om jag vet, innerst inne att det inte är så.

Jag är nervös inför imorgon.
Jag vill att det ska gå bra, att det ska få kännas bra. Det finns så många som säger att begravningar är bra; att det blir ett avslut. Att det ger ”closure,” att man får en chans att säga hejdå. Men jag har svårt att greppa det, för det känns inte som det, inte just nu i alla fall. Kanske kommer det att kännas bättre om ett tag. Men just nu vill jag inte säga hejdå, eller snarare jag vill inte behöva säga hejdå. Jag vill inte ge det ett avslut, för att jag helt enkelt inte vill att det ska behöva finnas ett avslut.

Det känns så orättvist alltihop. Förutom att jag ibland kan känna mig som en nyklubbad säl (nej, jag vet inte exakt hur sälar känner då de är nyklubbade, men kan tänka mig att det känns lite som det jag ibland har känt) när jag vaknat, och ibland helt okej. Så kan även mitt humör flacka rätt fint. Ibland helt okej, ibland till och med lite glad. Ibland ledsen och till och med arg. Tonårshormoner kan slänga sig i väggen i jämförelse. Men jag antar att det är en del av bearbetningen.

Eftersom jag har känt mig så otroligt hjälplös under den tiden pappa var sjuk, så känns det som att jag nu känner att jag vill kontrollera saker så gott jag kan. Som begravningen. Att talen blir bra, att folk kommer dit, att de får det så bra de kan ha under en begravning. Därför ska jag nu fixa håret och naglarna inför imorgon och sedan raida min garderob för att försöka bestämma mig för vad jag ska ha på mig imorgon.

28 dagar. Det är längre tid än den tid som pappa fick efter sista diagnosen (bukspottkörtelscancer). Han fick veta den 10:e februari och 16 dagar senare var han borta. På bara några dagar kan allting vändas upp och ned. Och nej, jag menar inte att alla nu ska sitta som på nålar och noja över att allting bara kan ta slut. Tvärtom, tänkt på det som att alla dagar räknas. Ja, det låter klyschigt. Men är det inte också viktigt att försöka lära sig något? Att kunna lyfta fram något gott/bra ur allt detta hemska? Annars vore väl allting extra fruktansvärt och onödigt?

Pappa jag älskar dig.
Imorgon ska Bysslan Lull spelas för dig. Det var jag som ville ha den låten. För den sjöng du alltid för mig och N när vi var små och skulle sova. Jag älskade den låten. Imorgon ska vi natta dig pappa. Jag säger inte hejdå, jag ska bara natta dig.

Om rhulth

En adopterad 28-åring med en masterexamen i socialantropologi, frilansreporter, samt en skriv- och läsfantast. Frilansar för Adoptionscentrum. Bor utanför Stockholm och kontaktas enklast via rinki.hulth@gmail.com
Det här inlägget postades i Åsikter, Privat och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s