Dissimilarity

Jag kommer ihåg när jag var yngre och störde mig på att det fanns en svensk skräckfilm som hette Sleepwalker. Varför skulle en svensk film använda sig av engelsk titel? För att verka coolare? Ändå envisas jag nu med att göra samma sak, använda mig av engelska titlar på mina inlägg, som oftast endast är skrivna på svenska. Men det är något med engelskan och dess ord. Vissa ord är fina, känns passande, tilltalar mig mer än de svenska. Men det var inte det jag skulle skriva om nu.

Sorg.

Det är svårt det här med sorg. Den är tung, kommer och går som den vill och tar sig i uttryck på en miljon olika sätt, minst. Den här senaste tiden har jag insett hur svårt det verkligen är. Hur olika sorgen påverkar människor, men också hur olika den hanteras. Vilket gör det ännu lite svårare. Sedan pappa gick bort så har jag sett hur de i familjen har hanterat detta på olika sätt, vilket ibland också gör det lite svårt att prata om. Vissa vill prata väldigt detaljerat, andra inte alls och ja, det finns nog inget rätt och fel. Jag kom idag över en nyhetskrönika skriven av journalisten och författaren Lena Sundström för DN. Den publicerades igår. Rubriken lyder ”Sorgen är man alltid ensam med”. I krönikan skriver Sundström om hur sorgen inte nödvändigtvis ser ut så som vi föreställer oss den. Utifrån. Vidare skriver hon hur skrattet kan komma att bubbla upp, hur en tisdag kunde vara just det; en tisdag. Men lika snabbt kan avgrunden uppstå.

Människor som har tusen olika förhållningssätt för att fortsätta andas och leva och finnas kvar trots att livet som man kände det har försvunnit. ”Vi som sörjer någon” som inte är ett vi, utan en massa olika individer som reagerar lika olika på sorg, som människor reagerar olika på stress och ilska och glädje.

Så skriver Sundström. Jag tyckte att det var så bra skrivet. Så viktigt att få läsa. För så är det. ”Vi” som söjer är egentligen inte ett vi. Den här senaste tiden har jag fått se hur det finns så många olika personer som sörjer min pappa. Det är otroligt fint. Det är betryggande att inte vara helt ensam. Men samtidigt är sorgen i sig, känslorna som kommer uppbubblande och hanterandet av dessa, väldigt individuellt. Sundström skriver också hur vissa personer, som är i deras sörjperioder, har uttryckt osäkerhet kring huruvida det är okej att skratta, gå på bio eller köpa ett par nya glada skor. Jag kan känna igen mig lite. Dagarna efter att pappa gick bort så kändes det konstigt att få frågan ”hur mår du?”, ja hur svarar man på det? Självklart mådde jag inte bra, inte helt. Men samtidigt mådde jag då inte heller jättedåligt. Inte dåligt nog för att svara det på frågan. Då kände jag mig okej ändå. Sundström uttrycker i artikeln att det finns en förutfattad bild av någon som sörjer, ofta är det den som också visas på TV, Hollywood-bilden av den sörjande. Men den är också problematisk, ”…det är en trång bild att förhålla sig till i verkliga livet. Att bilden borde vara betydligt rymligare för de som ska fortsätta leva.”

Jag håller med. Det är svårt att veta hur man ska agera, vad förväntas? Trots detta har jag ju hört från folk i min omgivning att det här självklart tar tid. Det är något som antagligen kommer vara en del av mitt liv framöver. Pappa kommer alltid att vara borta. Och jag upplever det på mitt sätt, det är en privat sorg på det sättet. Ingen kan känna exakt de känslorna jag känner, inte i samma kontext. Men det gör inget. Men det kan vara svårt att hantera. Jag har själv haft en bild i mitt huvud, som sedan säkerligen har spädats på av kommentarer utifrån, att begravningen (som äger rum nästa vecka) kommer att vara ett fint slut. Folk pratar om det som att det är då, då det kommer att kännas friare. Ja, efteråt alltså. Att man får ett fint avslut. Därifrån man kan börja bearbeta sig framåt. Och visst tror jag att det kommer att vara ett fint avslut, jag tror att dagen kan bli jobbig, men ändå fin. Samtidigt känner jag själv att det är först nu det har börjat kännas extra jobbigt allt det här. Mer verkligt. Dagarna efter pappa gick bort så kändes det som att jag fortfarande levde i min bubbla som jag hade gjort under pappas sista dagar. Livet fortsatte att pågå, men det kändes bara konstigt. Jag lyckades sedan distansera mig lite. Fokuserade på sådant som skulle/borde göra, såsom att mejla folk. Umgås med kusiner och känna närhet. Det som jag behövde. Men det kändes inte så tungt. När minnen av pappa bubblade upp så sköt jag medvetet bort dem, orkade inte riktigt tänka. Orkade inte känna, vågade inte. Jag ville inte känna tomheten. Allt kändes så overkligt. Under min uppväxt har pappa rest en del och varit borta i längre perioder då han varit och forskat på Sydpolen. På något sätt kändes den tomhet som fanns precis efter hans bortgång inte på riktigt. Inte premanent. Men nu, nu känns det mycket verkligare. Mycket jobbigare. Det har blivit lite jobbigare att prata om pappa utan att bli ledsen. Distansen till det hela krymper. Och jag som ställt in på mig–och verkar även som att andra utifrån också har gjort det–att det ska bli lättare efter begravningen. Som att det är då man ska kunna gå tillbaka till det verkliga livet igen. Men det är nu det känns väldigt tungt. Så väldigt tomt. Och för mig tror jag att det endast kommer att bli ännu verkligare efter begravningen.

Nu menar jag inte att jag bara ska stanna upp helt. Sätta hela mitt liv på paus. Men det jag menar är att det inte är över, sorgen. Snarare att det är nu den börjat egentligen. Och självklart vill jag försöka återgå till det mer normala, men jag har börjat inse att det kommer att bli svårt. Det som tidigare var ”normalt”, är inte det längre och det kommer aldrig att bli det. Inte på samma sätt. Det kommer att göra ont, det kommer att vara svårt. Nu har jag ett bra support-system. Såväl från familj, men även nära vänner. Jag klarar det nog. Men det känns jobbigt, som att det finns krav på att allting nu mest ska flyta på. Att energin ska återkomma. Att det ska vara lättare. Vissa dagar nu kan saker och ting kännas bra, precis som Sundström skriver, så kan en tisdag vara just det; en tisdag. Men ibland, utan förvarning kan saker och ting bara kännas så jobbiga att energin försvinner. Plötsligt. Och man fattar inte riktigt vad det är som har hänt. En av mina vänner som förlorade sin mamma för ett tag sedan, skrev till mig att det tog henne fem månader innan saker och ting verkligen sjönk in. Jag längtar tills den dagen då det sjunkit in och det ändå känns okej. Men först måste jag nog gå igenom fasen där det sjunkit in och blivit helt verkligt. Då jag inser att pappa verkligen är borta. Helt.

Allt är ännu så färskt. Även om det har gått 23 dagar. Ja, jag vet exakt hur många dagar det har gått. Det är inget jag går omkring och tänker på. Det har mest satt sig i huvudet. Lite som när man var liten och räknade ned dagarna till ens födelsedag, eller julafton. Jag brukade i alla fall göra det. Och man visste, man visste utan att behöva tänka, exakt hur många dagar det var kvar.

Även om sorgen är väldigt privat, vilket känns bra också. För det betyder att ingen kan säga åt mig att det jag känner, eller sättet jag känner på är fel. Så känns det ändå som att det är jobbigt att folk ibland glömmer att sorgen tar sig så olika i uttryck, det sätter press. Tack Lena för att du skrev krönikan, den fick mig att öppna ögonen för saker som jag ännu inte lyckats sätta ord på. Den hjälpte.

Om rhulth

En adopterad 28-åring med en masterexamen i socialantropologi, frilansreporter, samt en skriv- och läsfantast. Frilansar för Adoptionscentrum. Bor utanför Stockholm och kontaktas enklast via rinki.hulth@gmail.com
Det här inlägget postades i Åsikter, Journalistik, Privat, Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s