8 days

Tiden är en udda grej. Så relativ. Ibland känns det som att den kryper fram, eller helt står still. I nästa stund känns det som att den rusar fram och man önskar att den gick att stoppa, eller åtminstone pausa. Eller så är det en känsla av både och.

Det har gått åtta dagar nu. 192 timmar. 192 timmar sedan du gick bort pappa. Det känns som att jag lever i min egen lilla bubbla, vari allting känns så konstigt, trots att det vanliga livet pågår därute. Jag var så ledsen dagen det hände. Jag var där och kramade och pussade på dig under dagen för att sedan komma hem, få det hemska telefonsamtalet att det hade hänt och skynda mig ut till en Taxi som tog mig till dig. Jag såg dig efteråt, efter att det hade hänt. Du såg fridfull ut och på något sätt väldigt lik dig själv, till skillnad från farmor (som jag endast såg på bild efter att det hade hänt). Det var fint och kusligt på samma gång. Jag grät, vi alla gjorde det. Det var skönt. Men sedan dess har det varit rätt okej, jag har liksom inte orkat att riktigt sätta mig ned och känna efter. Vågar inte. Jag känner mig rädd för den där tomheten som kommer att komma. När jag inser att det här verkligen är på riktigt, premanent. Du är inte bara borta temporärt. Jag skjuter det ifrån mig och vill helst hålla det så tills begravningen. Sedan känns det som att jag mer kan släppa på det, lite allt eftersom och sörja mer öppet. Just nu känns det för svårt. På ett sätt har det nog inte sjunkit in riktigt. Det känns så bisarrt. Allting hände ju så snabbt.

Nu när vi planerar begravningen så känns det som att vi diskuterar någon annan på ett sätt, för det kan ju inte vara du. Det känns för overkligt, för sjukt, för orättvist. Men ändå så vet jag ju, innerst inne att det är så, det är dig vi pratar om. Men det är konstigt. På endast några dagar vändes livet upp och ned, det som borde ha varit ett temporärt hinder innan kemoterapin blev inte det. Det fanns inget mer att göra, bara att vänta. Det var hemskt. Men du var så stark pappa, du orkade ringa både mig och N och meddela vad onkologen gett för besked, att det inte fanns något hopp längre. Att du snart skulle försvinna. Jag grät mycket då också. De dagarna på hospicet som följde lyckades jag ändå hålla ihop det ganska bra. Även om det självklart var jobbigt att se dig må dåligt. Samtidigt så upplevde jag det ändå som att du lyckades vara med så pass länge, du satt upp och viskade saker ibland. Det var fina stunder du och jag fick dela där, bara du och jag. Du höll om mig när jag satt halvt ihopkrupen mot dig och andades in doften av dig, den som är så distinktivt pappa för mig. Då visste jag verkligen att du var med, att du var medveten om att jag var där. Du viskade ”gumman” och ”och jag dig,” när jag sade att jag älskade dig. Det kändes så vanligt då på något sätt, mitt upp i allting. Det var både fint, men också hjärtskärande. För då påmindes jag så mycket om att det var Du, att det var du som var där och att jag inte kunde göra något för att rädda dig. Jag kunde inte göra något. Jag älskar dig pappa och det kommer jag alltid göra, jag kommer aldrig att sluta älska dig. Det kändes fint att få säga det till dig och det var fint att få säga att du är världens bästa pappa till dig (flera gånger sade jag det till dig). Det var också fint att få diskutera roliga minnen med dig. Eller diskutera kanske är fel ordval, med tanke på att det bara var jag som pratade. Men det kändes som att du lyssnade och någon gång log du lite svagt. Du var så otroligt stark pappa, att du orkade så länge och egentligen var det ju bara sista dagen som du var mer onåelig. Samtidigt så kändes det som att du hörde oss även då. Jag är stolt över dig. Det har jag förvisso alltid varit. Och kanske ännu mer nu. Sedan allt det här hände har både jag och mamma fått massvis av meddelanden från folk över hela världen, forskare du har arbetat med, kollegor, vänner, släkt. Ja, det är helt otroligt vad älskad du är och hur saknad du är. Det är först nu jag verkligen, verkligen insett hur mycket du har berört och påverkat andras liv pappa och det är en tröst för mig nu. Det är nog inte många som går bort som har lyckats göra så mycket pappa, du anar kanske inte hur mycket. Dina fina kollegor, som även varit en stor del av mitt liv, skrev så fint om dig på Alba Novas blogg, under rubriken: Farewell to Per Olof Hulth, Pioneer of Swedish Particle Astrophysics. Hade du varit här hade du nog skakat på huvudet åt all uppmärksamhet som varit riktad mot dig, men det är så fint att se pappa. Du är saknad av alla som du varit nära och jag känner inte någon som har träffat dig och inte gillat dig.

Död.

Jag tror inte att jag har vågat ta ordet i munnen ännu. Jag har gått runt det, sagt att du har gått bort. Passed away. Men inte död. Det känns för tungt, för mörkt. 192 timmar sedan. Det låter inte så mycket, det är inte så mycket. Samtidigt så saknar jag dig så otroligt mycket, så otroligt starkt att det är svårt att ens förstå att du är borta. Det känns lite som att jag skulle kunna önska dig tillbaka med all min saknad. Men precis som jag viskade till dig där mot slutet, vi klarar oss. Jag inser att det måste ha varit så otroligt jobbigt för dig att veta att du inte kunde göra något, inget hade vi förberett med tanke på att det gick så fort. Vi var ju inställda på mer tid med dig, ja jag hade inte ens börjat ställa in mig på att vi kanske skulle få så mycket mindre tid med dig. Ungefär tio månader var ju snittet efter kemoterarpi när det gäller bukspottkörtelscancer, men inte ens det hade jag lyckats ta till mig och sedan var du helt plötsligt borta. Hur kunde det gå så fort?

Jävla cancer. Ja, rent utsagt, jävla, helvetes skitcancer!

Pappa jag älskar dig och det här är jävligt tungt och det är skit att ha förlorat dig. Men jo, vi klarar oss (och vi är inte ensamma heller). Jag, mamma och N hade det jättemysigt på mammas födelsedag i förrigår och mamma sade till mig idag att vi fick henne att inse att vi kan ha det bra ändå. Och ja, det försöker vi ha, för dig och för oss själva. Jag vet att det är det du hade velat. Jag har aldrig trott på Gud, eller någon himmel eller ens något direkt efterliv. Men sedan jag började hälsa på Mee’s grav (min syster som jag aldrig fick chansen att träffa), så har jag inte kunnat hjälpa att tänka att hon kanske finns där någonstans i alla fall. Och sedan när farmor gick bort, för inte ens ett år sedan, så har jag jag ibland känt att hennes röst ploppat upp vid vissa tillfällen. Som att hon också finns därute någonstans och som vanligt ska tycka till om saker. Det är kanske en del av bearbetningen. Men oavsett så kan jag inte hjälpa att leka med tanken på att du kanske finns därute någonstans pappa. Och vore det inte lite fint ändå, om vi kunde låtsas att du fick återse Mee, farmor och farfar? Lite fint tycker jag att det är ändå.

Av F fick jag också höra att det–den 20:e mars–ska bli total solförmörkelse i Europa. Han skrev och sade att det nog var universums sätt att hedra dig på pappa, och ja, det låter fint. Så tycker jag att det kan vara.

Jag älskar dig.

Om rhulth

En adopterad 28-åring med en masterexamen i socialantropologi, frilansreporter, samt en skriv- och läsfantast. Frilansar för Adoptionscentrum. Bor utanför Stockholm och kontaktas enklast via rinki.hulth@gmail.com
Det här inlägget postades i Privat och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till 8 days

  1. badnajaden skriver:

    Åh underbara fina Rinki. Vilket inlägg, först gick det så bra att läsa, men nör jag kom till hur du kurade ihop mot din pappa på sjukhuset då brast det för mig.. Tårarna bara sprutar.. Vad fint att du orkar dela med dig, det är väl också en del av bearbetningen min vän. Älskar dig och finns här alltid! Massa kärlek! ❤️❤️❤️❤️

  2. Jasmine skriver:

    Rinki, jag är så ledsen för din skull. Jag beklagar sorgen.
    Ta vara på dig och dina nära.
    Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s