Inside Out

Hej allihopa!
Ja det var ett tag sedan, I know. Guilty. Men så är det, det känns som att studierna tar upp mest av tiden och när jag inte pluggar (vilket jag inte gör hela tiden), så kommer bloggen ändå i skymundan av andra saker. Dessutom så vill jag gärna känna mig inspirerad när jag bloggar, det känns som att det blir roligare för såväl mig som er då.
Idag länkades trailern till Pixars senaste film Inside Out i min Facebook-feed och jag blev genast nyfiken. Jag brukar gilla Pixars filmer, även om vissa är bättre än andra, Upp till exempel (om ni inte har sett den, gör det!). Lite kort kan jag berätta att filmen handlar om känslor och att växa upp. Även om jag själv hatade att äldre i min omgivning gärna sade ”åh, nej men det är ju de vanliga tonårshormonerna,” så fort jag blev irriterad, arg, ledsen eller betedde mig annorlunda, så var det väl säkert på grund av just det. I filmen får man följa huvudpersonen Riley som precis flyttat till San Francisco tillsammans med sin mamma och pappa. Pixar skriver att Riley, precis som alla andra är styrd av hennes känslor: glädje, rädsla, ilska, avsky och ledsamhet [min översättning]. I filmen så beskrivs det som så att dessa känslor bor i ett kontroll-center lokaliserat i Rileys hjärna. Ifrån detta center hjälper de Riley genom hennes vardag genom att ge henne råd. Dessa känslor är alltså karaktärer också, som man får följa genom filmen, vilket är ganska sött. Och då Rileys flytt rör runt bland hennes känslor är det mycket som ska styras.
Här kan ni se trailern:
Så vad tyckte ni?
Jag känner att jag bara blir irriterad på den, visserligen är det här bara en bit av filmen, det kan jag ju medge och jag kan ju bara hoppas att resten av filmen är bättre, men varför blir jag då irriterad? Jag kan dela upp det så att det blir enklare.
Okej, det första vi ser när vi sätter igång trailern är att mamman frågar dottern hur hennes första dag [i den nya] skolan var. Varpå hon får tillbaka ett svar som inte direkt är positivt. Här måste jag erkänna att de ändå har fått med något autentiskt. Jag har själv gett ungefär samma svar, men ungefär samma min till mina föräldrar när jag var yngre. Ja, in känner säkert igen det själva, när man är på det där humöret att man inte direkt vill snacka om något och speciellt inte med föräldrarna. Sedan tänker mamman att det vore intressant att veta vad som försigår i dotterns huvud, se vad hon känner och tänker liksom. Här kan jag tänka mig att många föräldrar känner igen sig. Sedan zoomas man in i mammans huvud där hennes känslor styr, alla ser de snarlika ut henne. Vilket är lite sött det också.
1Jag försökte använda undertextsfunktionen på YouTube men den var inte direkt korrekt. Men det här i alla fall scenen precis efter att man zoomats in i mammans huvud. Hennes känslor har reagerat på mamman är lite orolig för dottern de säger ”did you guys pick up on that” och de bestämmer sig för att hjälpa till, de ska ta reda på vad som bekymrar dottern. Känslorna kommer dock fram till att de behöver support från pappan och tar beslutet att de måste signalera till honom. Detta leder till att mamman harklar sig (känslorna här hjälper alltså att styra individen) för att få pappans uppmärksamhet över köksbordet. Pappan reagerar inte och man zoomas in i hans huvud för att se vad det är som händer.

2

 Såhär ser det alltså ut inuti hans huvud. Och även om det kan tyckas lite sött att de sitter därinne och har sitt eget lilla liv  (eller är det saker han tänker på, som minnen? Nåja oavsett…). Men här har vi första saken som gör mig irriterad: måste Pixar stereotypisera så mycket? Det är år 2014 och den här filmen kommer ut nästa år. Har vi inte kommit längre? Måste man porträttera män på det här sättet, det känns väldigt uttjatat och typiskt. Kan vi inte få se lite andra personligheter? Men nej, istället visar Pixar upp pappan som en typisk vit man som älskar sport och fotboll, vilket hans känslor (vilket innebär att det är han som tänker på det?) sitter och tittar på. Vilket leder till att pappan inte märker att mamman försöker få hans uppmärksamhet. Hon harklar sig lite högre och en av pappans känslor ser att hon tittar på honom.

3

Känslan (osäker på vem han är) reagerar snabbt och säger ”uh-oh, she’s looking at us, what did she say?”, var på känslan som syns på bilden längst till vänster säger att ingen av dem lyssnade. Vilket i sig känns lite stereotypiskt (så lite irritation), det här är också vanligt i amerikanska filmer och serier att mannen tänker på sport eller annat och inte lägger märke till saker och blir påkommen såhär. Pappans känsla, han som sitter i mitten, försöker sedan desperat att gissa vad pappan han ha gjort fel. Har han lämnat toalettsitsen uppe? Det andra som gör mig irriterad är det känslan utbrister sedan:  ”What is it woman, what?!” som att mamman i detta fallet – och rent allmänt – bara tjatar och/eller är otydlig. Och jag vet visserligen inte hur den här mamman är i filmen, annat än det som visas i den här lilla trailern men åtminstone i detta fall så har hon ju verkligen inte varit tjatig eller otydlig. Är det så konstigt att hon tycker att mannen borde reagera (och hänga med) när dottern, efter första dagen i skolan inte verkar vara så glad? Måste kvinnor porträtteras som tjatiga och/eller otydliga (alltså att de blir irriterade, men är oklara med vad de är irriterad över, vilket gör att mannen inte förstår vad det är som är fel, eller vad det är han har gjort fel) hela tiden? Mammans känslor säger åt henne att signalera honom igen, för att visa vad det är som hon vill att han ska göra. Mamman – utan att säga något – gör honom uppmärksam på att det är dottern det gäller. Det blir en fördröjning, pappan försöker komma på vad blicken kan mena. Men sedan säger han ”Ah,” för att visa att han har förstått och fråga sedan dottern ”So, Riley, how was school?”

4

Mammans känslor stönar högt! För det verkar så vanligt att pappan inte alls hänger med, hon har ju redan frågat Riley detta och fått ett svar som påvisat att det är något som bekymrar eller irriterar dottern. Här kommer jag till det tredje som jag är irriterad på, det här känns ju också tråkigt! Den stereotypiska pappan som bara tänker på sport och inte alls verkar fokuserad på dottern, det här är ju ändå hennes första dag i den nya skolan. Nu menar jag inte att sådant här aldrig händer, absolut, det gör det! Men nu är det här en film och Pixar skulle kunna vara lite mer kreativa och visa en annan typ av familjedynamik, annat än den som vi blir tvångsmatade med till höger och vänster. Som om det är medfött hos det manliga könet att man tänker på sport och inte är så fokuserad på annat som händer runt omkring, för ja, männen vet ju ändå inte riktigt vad de ska säga och än mindre till en dotter. Nej, det kan mammorna få sköta, de är ju bra på det där med känslor ändå. SUCK!
I de följande scenerna händer allt så fort att det är svårt att ta en lämplig screenshot istället kan jag spinna vidare lite på det jag skrev ovan. Istället för att pappan försöker att lugnt prata med sin dotter om vad det är som är fel, så blir det tillslut att han sätter ned foten och säger att hon ska gå till sitt rum för att hon respektlös mot honom. Nu menar jag inte att man som förälder – oavsett om man är man eller kvinna – inte ska säga emot sitt barn om barnet snäser till sådär. Men just här känns det – i samband med allt annat – så typiskt att pappan inte tar diskussionen, visar att män – i samma utsträckning som kvinnor – kan tala om saker, om känslor, ja även om det är döttrar! Jag har hört många män i min egen ålder som uttalat sig om att ”ja, nej men vi är väl inte så bra på att prata känslor,” okej…det kanske ni inte är, men det är inte genetiskt utan socialt konstruerat. Och visst skulle det här som händer i trailern kunna ske på riktigt, pappan kanske bara är trött och inte orkar diskutera med dottern. Men! Här har ju Pixar ändå ett tillfälle, ett tillfälle att visa på att det kan vara annorlunda! Men istället håller de sig till stereotyperna.

5

Mammans känslor verkar ge upp och tänker att ”nu har han klantat sig igen” och verkar inte bry sig mycket mer. Vilket också är tråkigt! Istället sätter de på en film (alltså börjar mamman här att tänka på detta?). Det här visas. Det här är det fjärde som irriterar mig. Mitt upp i detta, när pappan har kommenderat dottern till rummet utan att ta diskussionen (vi får väl anta att dottern lämnat bordet eftersom vi inte får se mer), så verkar mamman vara helt okej med att pappan tagit det beslutet — varför då? För att det är han som är mannen i hushållet? Och sedan börjar hon alltså tänka på detta (för det är väl så? Hon är ju kopplad till känslorna), eller hennes känslor tittar på den här filmen (som en av känslorna nämnt tidigare att de ”gav upp”) med en sexig, ung man med bart bröst. Lägg av! Ger hon sig bara sådär och börjar tänka på någon hunkig man? Om hon nu nödvändigtvis hade behövt ge upp sådär och låtit dottern gå för att mannen sade det, kunde hon inte ha tänkt på att hon var irriterad på honom, eller tänkt på dottern att hon kanske skulle ge henne lite rum eller åtminstone någon film eller något annat som är lite mer intellektuellt? Nej…istället väljer de ytterligare en stereotyp (ja, detta irriterar mig också) att kvinnor dras till exotiska, vältränade män. SUCK.
Jag blir så trött på sådant här, att stora företag som Pixar, Lego och många andra, som har en makt att välja vad de ger ut för bild till barn, väljer detta. Väljer att bara mata på med de vanligaste stereotyperna. Varför? Kanske är det för att det tänker på att gå med vinst, och går de alltför mycket ifrån stereotyperna kanske de förlorar tittare/konsumenter. Men nej, jag är besviken hittills, jag tycker att de kan ta ut svängarna betydligt mycket mer än såhär. För vi är i behov av att förändra, om jämställdhet ska hända måste vi också påvisa att det inte är jämställt och få folk att inse detta. Det här ett sådant exempel. Och ojämställdheter börjar oftast bland små barn för att vi växer upp med detta genusroller från början, därför är det också bra om vi påbörjar förändringarna på den nivån också. Det skulle Pixar kunna hjälpa till att bidra med, men gör det inte. BLÄ!
Jag som hörde om filmen för ett tag sedan och var sååå sugen på att se den, nu är jag inte riktigt lika sugen. Även om jag vill se hur resten av den är, men är rädd för att det också kommer att följa dessa mönster.
Vad tycker ni?

Om rhulth

En adopterad 28-åring med en masterexamen i socialantropologi, frilansreporter, samt en skriv- och läsfantast. Frilansar för Adoptionscentrum. Bor utanför Stockholm och kontaktas enklast via rinki.hulth@gmail.com
Det här inlägget postades i Åsikter, Bio/Film/TV, Media, Recensioner, YouTube och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s