Tankar kring adoption

Dikotomier, där man gör uppdelningen mellan två delar. Allt måste tillhöra den ena delen, eller den andra – enligt detta kan man alltså inte vara både man och kvinna samtidigt. Man är antingen det ena eller det andra. Det är antingen svart, eller vitt.
Ibland kanske denna uppdelning inte spelar någon större roll, ibland kan det vara skönt att se saker och ting som det ena eller det andra; det blir kanske enklare då. Men vad gör man om man varken känner sig svart eller vit, utan mer grå?
Ni har säkert, under er uppväxt, känt att det vid tillfällen (eller väldigt ofta?) finns förväntningar på er. Det kan vara förväntningar från samhället, att du som kvinna eller man förväntas uppföra och uppträda dig på ett visst sätt. Det kan vara förväntningar från familj, i form av att de förväntar sig att du ska prestera på ett visst sätt. Det kan vara från en grupp du anses tillhöra, kanske är du religiös och förväntas då att tycka och tänka på ett visst sätt.
Sådant kan vara svårt att hantera.
Adopterad.
Jag kom till Sverige när jag var fem månader gammal från Kolkata (Calcutta), Indien. Jag vet inte mycket om min bakgrund, annat än att det i mina adoptionspapper står att min mamma gav barnhemmet rätten att ta hand om mig och att hon hade låg socioekonomisk status. Vilket passar in på stereotyperna(?) som kommer upp då man talar om adoption; där hemlandet porträtteras som fattigt och där den biologiska mamman ofta är ung eller för fattig för att behålla sitt barn.
Med adoption kommer också förväntningar, eller i alla fall vissa uppfattningar. Jag säger inte att de har varit fel, men ibland har de varit svåra att förhålla sig till. Många har frågat huruvida jag är intresserad av min bakgrund, vill jag veta mer om min biologiska mamma (ja, det är ofta min biologiska mamma som det frågats om)? När jag var liten, runt 10-11 år så svarade jag alltid med ett skarpt nej. Som grund till detta låg nog mycket min rädsla för Indien, jag kommer ihåg att jag – när mamma och pappa först talade om återresa till Indien – var rädd för att det skulle bli strul och att jag inte skulle få komma tillbaka hem med dem. När jag svarade nej, sade det flesta Nej, okej kanske inte nu. Men du kommer att bli intresserad av det senare! Ja, de flesta verkade väldigt säkra på det. När jag fick höra det då blev jag obekväm och lite rädd, jag ville inte veta så mycket. Jag hade ju ett hem och föräldrar, skulle jag fråntas dem, nu när jag hade en familj? Jag kunde också känna en ilska vid dessa tillfällen, som att de som frågade mig och antog att jag var så intresserad av min ursprungsfamilj, såg på min familj som otillräcklig eller inte overklig.
Frågan om min bakgrund och mitt förväntade intresse kring detta har följts av förväntningar kring att jag alldeles säkert måste vara jättenyfiken på Indien, mitt ”hemland”. Mitt hemland? Även om jag under de tidiga skolåren inte kände mig riktigt svensk och alltid obekväm och rädd när någon på något sätt ifrågasatte min svenskhet och kände att jag i alla fall var indisk (det kunde ju ingen ta ifrån mig) — så har jag aldrig sett Indien som mitt hemland. Inte på det sättet, det ordet gillar jag inte riktigt. Det låter lite som ”ska du inte tillbaka hem snart”. Indien känns som en del av min historia och min bakgrund, vilket jag gillar.
Människor har också ofta frågat mig om jag inte vill lära mig indiska? Vill jag inte lära mig mer om deras seder och ”min” kultur? Visst har jag väl varit lite nyfiken på det indiska språket, men det har inte känts jätteviktigt. När jag under mellanstadiet fick en vän i skolan som var från Afghanistan berättade hon hur hon älskade att se indiska filmer och frågade ”gör inte du det?” Jag hade absolut inget emot frågan, istället började jag känna mig lite dum, varför ville jag inte veta mer?
Har jag då aldrig tänkt på mina rötter? Vill jag aldrig tillbaka till Indien? Nej, det är klart att jag har tänkt på mina rötter, men de har inte alltid känts väldigt viktiga att veta mer om. Men det har känts som en trygghet, eller mer som en trevlig känsla att de finns där och att de är en del av mig. Och jag åkte faktiskt tillbaka till Indien med min familj 2005 (här kan ni läsa mer om min återresa).
Sedan 2009 har jag varit frilansare för Familjeföreningen för Internationell Adoption (FFIA) och under dessa år som gått har jag kommit i kontakt med fler adopterade ungdomar, jag har gått med i mitt barnhems Facebookgrupp. Ja, jag har faktiskt blivit lite mer intresserad, lite mer insatt. Samtidigt är jag ändå kluven.
Återigen känns det som att det finns förväntningar, såväl från andra som från mig själv. Jag är medveten om att ”gruppen” adopterade inte är en homogengrupp, men samtidigt — borde jag inte tycka och tänka som många andra? Och finns det många andra där ute som tänker som jag?
På bara de senaste månaderna har jag kommit i kontakt med adoption och adoptionsåsikter ännu mer än tidigare. Via Jyothi Swahn Bai som ligger bakom Instagamkontot (@enstenhardjavlabrud) och Linnea Brännström som ligger bakom Instagramkontot (@adopteradisverige). Båda konton är väldigt intressanta enligt mig och de har fått mig att verkligen tänka på det här med adoption. Vad innebär det? Hur känner andra? Och jag har börjat konfrontera mig själv — hur känner jag?
Under min uppväxt har jag egentligen inte haft så mycket kontakt med andra adopterade (ja, förutom min lillebror, men vi har inte direkt pratat om det här) och det jag har upplevt är att många i min närhet inte har varit vidare intresserade alls av sin bakgrund, vissa har inte ens upplevt någon form av rasism/vardagsrasism eller ifrågasättande av deras svenskhet. Medan vissa jag har kommit i kontakt med nu, på senare tid, har upplevt allt detta och ställer sig kritiska till internationell adoption.
Linnea skrev ett bra inlägg på IG-kontot och jag är beredd att hålla med om mycket, även fast jag (tyvärr) inte känner att jag kan ta ställning än. Hon skrev att hon som individperson är relativt positiv till internationell adoption, men att hon ställer sig kritisk till internationell adoption som ”system”, ett system som bygger på att barn tas från sina hemländer, sina kulturer och ofta kommer till västerländska länder. Och även om många barn knyter an bra till det nya landet, kulturen coh familjen, så är det dessvärre inte alla som gör det. Linnea skriver även kritiskt om den marknad som uppstår i samband med internationell adoption, där koloniala och ekonomiskt ojämlika strukturer upprätthålls.
Jag håller med om allt i ovanstående stycke, men samtidigt kan jag inte släppa min individnivå heller. Inte riktigt. Hur ska jag ställa mig negativit gentemot något som har hjälpt mig så pass mycket? Jag har också fått rasistiska kommentarer, frågor och annat under min uppväxt, men också väldigt mycket mer positivt! Å andra sidan — borde jag inte känna mer medkänsla gentemot de adopterade som inte fått det bra? Jag ramlade över en artikel från ETC idag med rubriken Adoptionsindustrin har en mörk sida – prata om den, såhär står det i början av artikeln:
När det rapporteras om adopterade beskrivs ofta situationerna i hemländerna som ren misär, och det upplevs som att den adopterade haft tur som fick komma hit för att få skolgång, vård och omsorg.
Och ja, så är det väl ofta. Så har jag själv talat om min adoption (jag har på något sätt vilat mot detta antagande), att jag ändå har haft tur som kommit hit. Vad vet jag om Indien egentligen? Jag vet inte hur jag hade levt om jag hade bott kvar. Sedan står det också i artikeln att barn ibland har lämnats på barnhem tillfälligt, med löftet om att barnet ska få vård och lite utbildning och att när föräldrarna sedan kommit tillbaka för att hämta sitt barn så har barnet i fråga blivit bortadopterat. Sådant är ju absolut hemskt och det hade jag faktiskt inte hört mycket om tidigare.

Jag känner mig kluven, som att det finns två läger (dikotomier) när det gäller adopterade. Antingen ska man ställa sig negativ mot internationell adoption eller positiv. Jag känner att jag hamnar lite mitt emellan. Inte för att jag bara bryr mig om mig själv, utan för att det känns som att det måste gå att lösa. Självklart har jag läst om och sett statistik på att adopterade ofta mår sämre och gör fler självmordsförsök, det är inget jag vill blunda för — jag har själv varit en del av statistiken och mått dåligt (å andra sidan var det många icke-adopterade runt omkring mig som hade liknande problem). Men samtidigt känner jag man kan ta dessa problem som många adoptivbarn har, på större allvar och försöka göra det bättre för de som kommer hit som adoptivbarn, istället för att sluta med internationella adoptioner. Det känns ju som att samma argument använts mot invandring, att många av de som kommer hit och inte integreras borde må bättre i deras hemland och att man måste hjälpa dem på plats istället. Kan man inte arbeta såväl i ”hemländerna” som här?

Dock har jag börjat inse att allt detta bygger på mitt antagande om att ”hemlandet” är sämre än de västerländska länder man oftast kommer till. Kanske är det mest naivt (och dumt?) av mig att tänka på skolgång, vård och omsorg som jag har blivit erbjuden i Sverige. Hur viktigt känns det för en adopterad som kommit hit och verkligen känt sig malplacerad? Som kanske inte alls känner sig hemma med sin familj, eller i landet och som på köpet kanske inte tas på allvar inom sjukvården.

På senare tid har jag också kommit i kontakt med många som sörjer att de blivit bortlämnade och sörjer att de inte fått växa upp med, eller ha kontakt med deras mammor (ja, återigen är det mammorna som oftast är i fokus). Och det är inte som att jag aldrig har tänkt på att jag blivit bortlämnad, detta har dock tagit sig i uttryck på olika sätt. När jag var yngre kände jag en ilska för att hon, min biologiska mamma, lämnade bort mig. Oavsett varför, så kände jag mig sviken. Sedan har jag ibland känt mig ledsen, för att jag aldrig fått chansen att lära känna henne och då har jag ofta känt att det måste ha varit jobbigt för henne också. Men, jag känner inte riktigt att jag tillhör de som sörjer ordentligt, som känner sig tomma. Jag mår bra med min familj, även om vi såklart bråkar och allt annat normalt. Är det fel? Ibland när jag tänkt på min biologiska mamma och att det hade varit skönt att veta vem hon var och så vidare, så har jag känt mig lite som att jag försöker måla ut mig själv som ett offer. Missförstå mig inte nu dock, jag menar inte att de som känner denna sorg målar ut sig som offer — det är en tuff situation och de har all rätt att känna på det sättet. Det är bara att jag själv har svårt att känna vidare djupa känslor kring det.

Det är otroligt spännande just nu att läsa om Linneas och Jyothis åsikter och tankar kring adoption och jag vill gärna höra mer. Allt detta får mig att lära känna mig själv bättre också, då jag ”tvingas” konfrontera mycket själv. Det är jag tacksam för och även om jag känner att jag inte riktigt kan ta ställning, utan befinner mig i den där gråzonen mitt emellan (och känner mig väldigt mottaglig och lättpåverkad) så vill jag verkligen höra mer. Vill få lite mer kött på benen.

 

 

Om rhulth

En adopterad 28-åring med en masterexamen i socialantropologi, frilansreporter, samt en skriv- och läsfantast. Frilansar för Adoptionscentrum. Bor utanför Stockholm och kontaktas enklast via rinki.hulth@gmail.com
Det här inlägget postades i Adoption, Åsikter, Privat och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Tankar kring adoption

  1. tobychev skriver:

    Fokus har en jättebra artikel om struktuerna kring adoption och dess historia i Sverige. Läs den, här lite inledning:
    ”Är adoption något bra eller dåligt? Ofta präglas diskussionen om internationell adoption av moral. Åsikterna bottnar i ideologiska ställningstaganden om hur världen ser, eller borde se ut. Förespråkarna menar att adoption är en idealisk lösning för barn som saknar egen familj. Motståndarna å andra sidan, anser att det är ett uttryck för nykolonialism, att hämta barn från en del av världen till en annan, för »barnets bästa«.

    Mer sällan talas om att adoption förutsätter vissa omständigheter och politiska villkor. Som socioekonomisk ojämlikhet och relationer mellan ursprungsland och mottagarland. Att internationella adoptioner i stor utsträckning styrs av en inrikespolitik som skapar övergivna barn i behov av nya föräldrar. Eller att ett upprätthållande av adoptionsverksamhet kan vara ett sätt att inte utveckla ett socialt skyddsnät.”
    http://www.fokus.se/2013/01/varldens-barn/

  2. tobychev skriver:

    Det här med åtskillnaden mellan ens familj och ens (biologiska) familj. Utifrån och från det du skriver känns det inte självklart att de biologiska föräldrarna har någon tydlig roll att spela för barnet, utan det är någon sorts social konvention som upprätthåller iden om att barnet bör söka efter sina biologiska föräldrar.

    Från Fokus artikeln känns det som om den idén delvisk är ett arv från krigsbarnen, där tanken var att små barn skulle skyddas från krigets elände och sedan få återvända. I det sammanhanet känns det självklart att barnen ska påminnas om föräldrarna i landet bortom havet och fosterfamiljen är på intet sätt barnens föräldrar utan helt enkelt gästfria värdar.

    Men om barnet hamnat på ett barnhem som nyfödd och adopteras strax därefter börjar det för mig bli otydligt var situationen för barnets del skiljer sig från när barnet föds från ett donerat genetiskt material eller genom surrogatmödraskap. Den fundamentala likheten mellan dessa situation är att föräldrarna inte uppfyller normen för föräldraskap i biologisk bemärkelse, så det kan vara hjälpsamt att tänka på vad du har för inställning till dessa olika situationer och fundera på vad den inställningen bottnar i.

    Personligen har jag svårt att känna så mycket för vad min mamma gjorde för mig när jag var nyfödd, jag minns ju inget av det så jag har bara andrahandsuppgifter liksom. Det är ju bra att jag blev omhändertagen när jag inte kunde klara mig själv, men jag känner inte att det ligger till grund för vår relation utan det är först senare minnen som skapat den. Å andra sidan så skapades dom minnerna inom ramet för familjerelationen, så den glömda tiden kommer nog in på något sätt. (Plus att mamma helt klart inte glömt den där första tiden, och inte pappa heller)

    Jag tror jag minns att när jag var liten så tänkte jag ibland på hur det skulle vara att ha andra föräldrar än dom jag hade, typ kompisars föräldrar eller några helt egna hittepå föräldrar. Gjorde du så, eller blev det alltid att du tänkte på dom andra föräldrar som du aldrig haft?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s