Den som väntar på något gott

Det börjar krypa i kroppen, all denna väntan…
Okej, jag ska ta det från början.
Den femte juni lämnade jag in min kandidatuppsats i socialantropologi, titulerad: Mammor i regnbågens alla färger – En socialantropologisk studie om familjebildningar, normer och kategoriseringar. Det var med blandade känslor som jag tog kliven fram till receptionsdisken på socialantropologiska institutionen och lämnade in två kopior av uppsatsen. Rösten darrade och sedan var det över.
Fältarbetet som var förarbetet inför uppsatsen (och som uppsatsen var baserad på) startade i januari och höll på fram till slutet av mars. Sedan tog skrivandet vid. Under denna tid blev min farmor dålig och sedan dog hon. Det påverkade mig otroligt mycket, men även under de dagarna när jag helst ville fortsätta ligga i sängen och inte gå upp höll farmor mig igång. Inte bokstavligt, men hon fanns i mina tankar hela tiden. Och pappas röst fanns där också, som uppmanade mig att fokusera på uppsatsen, eftersom det var det som farmor hade velat.
Jag vill säga att jag har gjort mitt bästa. Däremot så känner man väl ofta att man alltid hade kunnat göra lite bättre? Jag vet inte, oavsett så känner jag att med tanke på omständigheterna, så gjorde jag mitt bästa. Under de sista två veckorna av uppsatsskrivandet var det nästan allra jobbigast. Jag var osäker på huruvida jag skulle få lägga fram uppsatsen för opponering. Stressen var på högsta nivå, jag hade svårt att sova, äta och fungera normalt. Allt som fanns i mitt huvud var uppsatsen. Det var inte helt negativt heller, visst kunde jag på kvällarna känna att det var tufft. Samtidigt hade jag gått in så fullt för att försöka göra mitt bästa, skriva klart, att det tog upp allt.
Nu har det gått snart två veckor sedan jag lämnade in uppsatsen. Det har varit så skönt att få slappna av, jag behövde inte den stressen. Det gick att andas igen, jag började känna att jag kunde fungera lite mer normalt. Träningen har kommit igång igen (dock har jag gjort illa en muskel nu, så får ta det lite lugnt ett tag) och jag kan sova, men nu…nu känns det lite tomt. Och jag längtar så efter mitt resultat på uppsatsen! Jag vill få veta att jag har klarat det här nu, efter allt jobb. Jag vill få ett bra betyg och sedan kunna tänka på vad jag ska göra härnäst. Så snälla, kan inte resultatet komma nu?
Håll tummarna för mig?

 

For almost six months, my Bachelor’s thesis (fieldwork + writing) took up all my life. And no, I wouldn’t say that it’s an exaggeration either. I mean even when I wasn’t writing or out doing interviews with people I thought about it all the time. And now it’s been almost two weeks since I handed it in, with my heart pretty much beating out of my chest (I swear people must have heard it). I just really, really want my result now! I just want to know, need to know, that my efforts gave me something. That I passed. Please, please, please.
Keep your fingers crossed for me? 

Om rhulth

En adopterad 28-åring med en masterexamen i socialantropologi, frilansreporter, samt en skriv- och läsfantast. Frilansar för Adoptionscentrum. Bor utanför Stockholm och kontaktas enklast via rinki.hulth@gmail.com
Det här inlägget postades i Allmänt, In English, Privat, University och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Den som väntar på något gott

  1. Malin skriver:

    Åh, hoppas det går vägen! Tråkigt att läsa om din farmor, förstår att det gjorde allt med uppsatsen extra tungt. Beklagar sorgen❤

  2. Malin skriver:

    Jag har varit lika usel på att kommentera jag, så det är inget du behöver be om ursäkt för! Har inte bloggat alls de senaste månaderna, jättesvårt att skriva nåt när jag bara har velat berätta om graviditeten, men samtidigt vänta tills det var säkert att någon bodde där inne och mådde bra😉 Så då blev det ingenting istället. Privatlivet har ju verkligen sina upp- och nedgångar, hoppas verkligen att det är mer upp än ner för dig nu och framöver!

    Förutom att jag har hemskt ont idag så mår jag bra, det känns häftigt att bli mamma, ser verkligen fram emot det🙂 Hur mår du? Några roliga planer för sommaren? Kram!

  3. Malin skriver:

    Jadu, det där med att hitta sig själv kanske man får hålla på med hela livet. Har inte heller planerat så mycket i sommar, det beror nog mycket på hur jag mår och vad jag orkar. Tänkte i alla fall åka hem till Östersund och hälsa på familjen en sväng. Ska du plugga nåt mer eller satsar du på jobb till hösten?

  4. Jasmine skriver:

    Rinki, du är bra! Självklart håller jag tummarna för dig. Du har uppenbarligen lagt ner mycket tid, energi, fokus, tankeverksamhet och engagemang i ditt arbete. Önskar dig all lycka till!
    Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s