”Något lite om vad jag minns”

Titeln på detta inlägg är samma som på boken som min farmor fick hjälp att skriva, den publicerades 2008, farmor hade sedan länge velat skriva ned saker som hon mindes när det gällde hennes och farfars liv och bakgrund. Hans-Gunnar Larsson, hjälpte henne att skriva ihop boken och även om farmor självklart minimerade det hela med att säga att det nog inte skulle vara vidare spännande att läsa; så var det en jättefin bok och jag fick lära mig mer om min pappas släkt.
Nu är det min tur, eller vår tur egentligen. Att minnas och komma ihåg farmor. När vi samlades, den närmaste släkten, dagen då farmor gick bort så kom vi barnbarn överens om att försöka skriva ihop en text om saker som vi vill säga, eller få fram. Våra minnen kring farmor. Det är ännu oklart helt hur detta kommer att bli i slutändan, nu verkar det som att vi var och en ska skicka något litet som en av mina farbröder sedan ska framföra under själva begravningen, men att vi barnbarn sedan kan välja att säga något mer personligt under begravningskaffet om vi vill.
I helgen publicerades farmors dödsannons, såväl i Svenska Dagbladet som Dagens Nyheter och efter att ha känt mig lite mer okej dagarna innan, kändes det helt plötsligt väldigt verkligt och jobbigt igen.
Hur kan hon faktiskt vara borta?
På mitt matsalsbord är duken som jag fick av farmor i julas och på bordet, i en ask, ligger silverbestick som jag fick av henne när jag fyllde år i mars. Det känns som att det var så nyligen som jag bara kunde ringa och höra hennes röst, samtidigt känns det som att det var en evighet sedan jag fick höra henne och jag saknar henne starkt. Annonsen som publicerades var dock otroligt fin och jag blev väldigt rörd, grät en skvätt när jag såg den.
Sedan dess har jag också haft en dröm, jag drömde om farmor.
Så otroligt tydligt. Hennes röst, lukter och alla möjliga aspekter som gjorde att det kändes så verkligt. Där jag och några av släktingarna (om det inte var alla, kommer inte exakt ihåg), träffades hemma hos henne. I hennes tidigare lägenhet, den i Bromma, där hon bodde själv efter att farfar hade gått bort (jag antar att jag borde ha insett att det inte var så verkligt vid det laget, men allt kändes så bra!). I drömmen så blev jag förvånad när jag såg farmor sitta där vid bordet i köket. Hon kom in till hallen och kramade om mig och sade ”lillgumman”, såsom hon alltid brukar göra. Och jag sade något i stil med ”V-v-va?”, då jag uppenbarligen var förvånad att se henne levande. Hon förklarade då för mig att allting hade varit ett stort missförstånd.
Ja, det var inte vidare roligt att vakna upp från den drömmen…
Men det här med att skriva något om farmor. Det kändes svårt först. Fick en känsla av prestationsångest, även om jag gillar att skriva och är rätt så van vid det tack vare år av bloggande och dagboksskrivande dessförinnan. Men när jag väl började skriva var det också svårt att sluta, eller i alla fall att bestämma vad som kändes viktigast. Och jag insåg på riktigt (även om jag självklart tänkt på det genom åren) alla de saker som farmor verkligen har gjort för mig och för hela min familj.
Vi är en stor familj och egentligen är vi nog väldigt ”normala”, men vi är många och även om vi i grunden är rätt lika och har liknande åsikter så har det absolut skurit sig hit och dit. Men hela tiden, alltid, så har farmor funnits där och hållit ihop oss. Jag säger inte att vår familj inte hade hållit ihop om farmor inte hade funnits där och jag säger inte att vi kommer att rasa ihop nu (om något så har hon fått oss att känna oss närmare varandra just nu) — men! Mycket gjorde vi också för hennes skull, och i slutändan har det gjort att vi är nära varandra, att vi – trots att vi är många och de flesta har sina egna familjer – har sett till att träffas vid tillfällen; speciellt farmors födelsedagar. Och även om jag hoppas att vi kommer att fortsätta någon tradition så att vi träffas i alla fall en gång om året (allihopa), så kommer det inte att kännas som vanligt, inte utan farmor.
Så vad vill jag säga om farmor?
Jag vet egentligen inte, det finns så mycket. Jag kommer ihåg många mysiga mornar när jag var liten och jag vaknade upp hos farmor på gamla landstället utanför Norrtälje och fick bröd med ett tjockt lager smör (ja, när det gällde farmor kunde man alltid räkna med mycket smör) och ostskivor. Seden fick jag en kopp varm choklad, därefter öppnade hon den lilla sockerskålen i knackad koppar (jag kom att älska den lilla skålen) och tog fram en sockerbit som hon gav mig. Hon tog en till sig också, dock drack hon svart kaffe och inte varm choklad. Sedan visade hon hur jag skulle stoppa sockerbiten mellan tänderna och sakta dricka min choklad och låta sockret smälta i munnen. Det var underbart!
Sedan lät hon mig, när jag var kanske 3-4 år, att testa hennes rosa nagellack (det fick jag inte ha för pappa, nagellack alltså) och jag blev så glad. Gick omkring och tittade på naglarna hela dagen, för jag visste ju att farmor skulle behöva ta bort det innan pappa kom för att hämta mig. Det var roligt att ha en  hemlighet med henne.
När jag sedan i 11-12 årsåldern fastnade för en såpopera (som inte heller den var godkänd av min pappa, tja tror inte mamma godkände det heller): Sunset Beach (kommer ni ihåg den?), så var det otroligt praktiskt att ha en farmor som följde samma serie. Så om jag behövde stänga av i slutet av avsnittet, innan det var klart, för att mamma eller pappa kom hem (hann oftast se klart dock) så kunde jag alltid ringa farmor för att höra hur det gått. Det roligaste var när hon själv blev förvirrad över serien, en av huvudkaraktärerna fick en ond tvillingbror som var omöjlig att skilja från den snälla ett tag och då kunde farmor ringa och fråga ”Nej, men vad var det som hände nu?” och så diskuterade vi det.
Nära kom vi också under den tid jag själv bodde i närheten av henne, det var faktiskt väldigt härligt att ha närmare kontakt med henne och såhär i efterhand så ångrar jag mig att jag inte tog mig mer tid därefter att faktiskt åka till henne och umgås.
Under åren har jag ibland skickat brev (ja, ni vet sådana där riktiga, handskrivna brev som man skickar på posten?) till henne också då jag vet att hon, då hon jobbade på Posten tidigare, uppskattade det hela. Även om det har gått att mejla henne de senaste åren. Ibland så tycker jag att det kan vara enklare att framföra känslor på brev och det verkade farmor tycka också. Jag hittade de gamla breven hemma hos mamma och pappa när jag var där en dag nu under påsken och jag slogs av hur fint hon skrivit om mig. Att hon älskar mig och många av de sakerna, känslorna, som hon inte ofta sade i ord (även om jag aldrig tvekat på att hon känner så). Jag blev otroligt rörd.
Och något som jag aldrig kommer att glömma var då jag skrev henne ett långt brev efter att jag hade åkt ut till min systers grav för första gången själv. Jag skrev till henne om att jag kände mig så nära min syster när jag satt där vid gravstenen. Trots att jag aldrig fick chansen att träffa henne. Och jag spekulerade i brevet att det hade något med att hennes efternamn: Hulth att göra, som såväl är mitt eget som min pappas. Och jag skrev om faktumet att jag är adopterad, och även om vi inte var biologiska syskon (och hon var inte heller min pappa och hans förra frus biologiska barn heller), så kände jag mig så nära henne. Farmor skrev något tillbaka, i stil med att jag alltid, alltid kommer att vara en ”Hulth” och det betydde så otroligt mycket för mig. Även om jag aldrig riktigt har tvekat på det på det sättet, så har jag ju ändå hört – genom åren – hur hon pratat om sina barnbarnsbarn om huruvida de ser ut som en Hulth (alltså liknande drag som mina kusiner har, eller mina farbröder, eller till och med hon själv). Något jag aldrig har kunnat diskutera i den meningen. Nu har jag dessvärre inte hittat just det brevet, så jag kommer inte exakt ihåg hur hon svarade på det jag skrev. Men när jag hade läst färdigt det så var det verkligen ingen tvekan om att hon tyckte att jag var en Hulth och att hon såg mycket av min pappa i mig; något som jag tar som en stor komplimang. Och hon var en Hulth också, eller blev, via min farfar; så då måste jag väl ha något gemensamt med henne också?
Något annat jag kommer ihåg av farmor såhär i vuxen ålder, är hur hon ständigt sköt undan sig själv. Ville hellre att man pratade om något annat än henne, eller sade åt en att gå hem för att det nog var tråkigt att vara hos henne så länge och att man säkert hade något bättre för sig. Det var lite charmigt på ett sätt och något som jag tror att många av de som stått farmor nära känner igen sig i. Men samtidigt, samtidigt så önskar jag att jag hade puschat mer på henne, fått henne att tala mer om sig själv. Jag vet inte om jag hade lyckats, eller om det kanske mest hade fått henne att känna sig obekväm. Kanske borde jag ha skrivit fler brev? För nu, nu när jag inte längre kan fråga henne saker (och kanske just därför) så har det kommit upp flertalet frågor i mitt huvud som jag önskar att jag visste om henne, eller hade frågat henne om. Förlåt farmor.
Oavsett, jag vet att hon inte skulle vilja att jag satt här och mådde dåligt över det och det gör jag inte heller. Inte jättemycket, men självklart kan det komma över mig ibland. Men så är det nog. Jag kan fortfarande känna att det är synd att jag inte kom närmre farfar heller, men så är det. Jag älskar dem båda, och jag kommer aldrig skriva att jag älskade dem (i dåtid), för det är något jag alltid kommer att göra!
Så tack farmor, för allt du har gjort. Speciellt att få mig att känna mig som en riktig Hulth, biologiska band eller ej. Du är älskad, och vi är alla tacksamma för allt det du har gjort. Så, även om min röst kanske sviker mig på begravningen, eller om jag allmänt inte kommer att få ut ett ord över alla tårar — så har jag i alla fall skrivit det här.

Om rhulth

En adopterad 28-åring med en masterexamen i socialantropologi, frilansreporter, samt en skriv- och läsfantast. Frilansar för Adoptionscentrum. Bor utanför Stockholm och kontaktas enklast via rinki.hulth@gmail.com
Det här inlägget postades i Adoption, Böcker, Bio/Film/TV, Privat och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till ”Något lite om vad jag minns”

  1. Jasmine skriver:

    Fint att du tillägnar ett så långt och välskrivet inlägg till din farmor.
    Ta vara på dig.
    Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s