Thoughts into words

Det har varit ett par riktigt tuffa dagar nu och jag vet inte riktigt hur jag ska bearbeta mina känslor, eller ens vad jag ska göra med dem. Skriva har alltid varit något jag gillat, så funderar på att försöka nu, men på något sätt är det svårt; trots att jag vet vad jag vill säga. De senaste dagarna har jag dock låtit några få tankar sipra ut i form av text via Facebook och liknande sociala medier, men jag vill skriva av mig mer ordentligt och eftersom jag lär ha svårt att sova även ikväll, så kan jag lika gärna göra det nu, kanske mår jag lite bättre efteråt.
Min farmor är 94 år gammal, så ja, jag vet att hon är gammal och att hon har fått leva ett otroligt långt liv hittills; dessutom har hon en stor släkt och många som älskar henne. Men, det gör inte det hela lättare. Sedan någon vecka tillbaka har det inte gått vidare bra för farmor, det hela verkade börja med en lunginflammation som sedan eskalerade till en tia — en mini-stroke. Sedan dess har det bara blivit värre.
3 april
Det var förra torsdagen (3:e april) som jag först åkte och skulle hälsa på farmor på SÖS, jag kommer ihåg att jag hade lite ont i magen på vägen in, det kändes lite läskigt, jag hade ju hört om att de trodde att det var en stroke hon hade fått och även om jag visste att hon tidigare klarat av en hjärtinfarkt, så kändes det allvarligt. När jag kom in på avdelningen var en av min kusiner där, vi viskade lite, men sade inte så mycket. Farmor sov när jag kom dit, hon såg så liten och ynklig ut och hennes ena arm såg ut att ligga in en obekväm vinkel. Jag gick fram till henne och tog hennes hand och strök den försiktigt. M och jag lyckades få lite kontakt med henne, men inte mycket, sedan var hon tvungen att gå och jag satt där själv. Farmor andades väldigt tungt och det var jobbigt att se, det såg ut som att andetagen var jobbiga och en ansträngning för henne.
När jag sedan satt där själv ryckte hon till en gång, lät, öppnade ögonen och kollade på mig. Rätt på mig, fast samtidigt igenom mig; det kändes obehagligt. Men det hela var över på en sekund och sedan sov hon som vanligt. Pappa kom dit, vilket var skönt. Strax därefter kom även hans yngre bror. Vi lyckades få lite kontakt med farmor, men jag blev ändå chockad när hon lyckades sätta sig upp lite och pappa frågade om hon hade varit uppe och gått något under dagen. Men hon såg helt borta ut, ryckte lite på axlarna och svarade ”det vet jag inte”. Det var sättet hon sade det på och uttrycket, det kändes inte som vanliga farmor, utan mer som en helt annan person. Någon som var mer borta och inte så klar i huvudet. Nu menar jag dock inte att detta var konstigt egentligen, herregud, hon hade ju fått en mini-stroke (tia) och det var ju inte annat än väntat; men samtidigt var det så jobbigt att se henne så olik sig själv just i den stunden.

Men hon piggnade till och jag satt med henne på sängkanten när hon sakta fick i sig lite kräm med grädde. Därefter blev hon farmor igen! Hon berättade anekdoter om sin faster Astrid och var precis så som farmor brukar vara. Sedan kom ytterligare en kusin och min pappas mellanbror och innan jag åkte hem den dagen (omtumlad men gladare över att ha sett henne piggare) hade även min mamma samt ytterligare en kusin anlänt. Farmor har många runt omkring sig, vilket jag är otroligt glad över. Innan jag gick så såg jag dock hur utmattad och trött hon blev efter endast ett toalettbesök, men hon kämpade det var helt klart och vad mer kan man begära?

4 april
Då farmor ändå blev piggare där under kvällen den 3:e så flyttades hon (hon var inte längre akutfall) från SÖS till ett annat, mindre sjukhus. Jag hade bestämt mig för att åka och träffa henne ytterligare en gång, efter att jag hade lämnat henne på torsdagen så kunde jag inte skaka av mig att det hela kändes annorlunda. Farmor har under åren varit extremt stark och klarat av många saker och skakat av sig flertalet sjukhusbesök, men nu, nu kändes det annorlunda. Det här var första gången som jag hade sett henne sådär borta, svag och olik sig själv. Det kändes inte som andra gånger och jag kände mig riktigt rädd.
När jag kom fram till det nya sjukhuset så hade farmor fått ett helt eget rum, TV och allt. Hon låg och sov när jag kom. Jag tänkte att hon allt kunde få sova lite, hon hade ju precis blivit flyttad. Så jag satte mig och kollade mobilen litegrann. Medan jag satt där så kom en av läkarna in, hon frågade lite frågor angående farmor och det högg i mig när jag insåg att jag inte kunde svara på alla de frågor hon hade. Visst kunde jag berätta om hennes närmaste kontakter, hennes tre söner men när hon frågade om hon hade hemtjänst blev jag först förvirrad. Hemtjänst? Nej, men hon bor ju på ett hem. Jaha! Sade sköterskan och frågade om jag visste vad det hette. Jäklar, det var något med ”tullen”, men jag kom inte ihåg. Jag rodnade (säkert) och sade att det låg i närheten av Skanstull. Hon log och sade att hon kunde kolla upp det. Hon frågade sedan lite om farmors hörapparat och att hon hade hört att den inte fungerade som den skulle, jo det kunde jag konfirmera, det hade jag och farmor pratat om föregående dag. Vilket öra har hon apparaten på? Frågade läkaren. Jag sade vad jag trodde, men att jag inte var säker. Hon tog då i ordentligt och med hög röst frågade hon farmor vilket öra hon hade apparaten på. En del av mig hade lust att säga att farmor inte är döv, och att hon inte behövde prata riktigt så högt, men jag lät bli. Hon lyckades få respons från farmor, om än lite grumligt. Hennes nästa fråga rörde farmors tänder, var de riktiga? Oj. Ja, det är dem väl, svarade jag och var återigen inte helt säker, men samtidigt hade jag en känsla av att jag hade vetat om hon inte hade sina riktiga tänder. Jag visste ju att hon inte hade löständer, men tänkte att läkaren kanske ville veta något om proteser eller något annat. Återigen lyckades hon få respons av farmor: jo det var hennes egna tänder. Sedan gick hon, men lade till att det bara var att fråga henne om jag hade några frågor. Så fort hon gått smsade jag snabbt iväg ett sms till min pappa för att fråga honom om vad farmors hem hette och fick svar. Lättad gick jag för att informera läkaren om detta. Ah! Var hennes svar, hon log och skrev ned det. Är det ett servicehem? Ja, hon gav mig två alternativ, det andra har jag glömt bort. Jag skämdes, återigen visste jag inte. Hon svarade lugnt att hon kunde kolla upp det. Resterande delen av tiden jag satt med farmor den dagen så fick jag inte någon som helst kontakt, det hade endast rört sig om de där fåtal sekunderna när läkaren högt hade frågat farmor de där frågorna. Jag gick då ena kusinen och farbrodern kom dit. Jag var skakad när jag gick därifrån, hur kunde hon vara så borta? Ändå tänkte jag att hon måste vara väldigt, väldigt trött. De hade dessutom berättat för mig att hon varit uppe och gått lite innan jag kom, och jag insåg att om ett toalettbesök hade gjort henne utmattad föregående dag, var det nog något sådant det handlade om nu också. Det var det jag intalade mig själv i alla fall, även om det gnagde i bakhuvudet, att något kändes fel. Senare samma dag så fick jag dock höra från pappa att hon hade varit pigg och pratat när han kom dit, jag blev lättad.
8 april
Jag hade lyckats att försöka tänka positivt, farmor är ju ändå skör och gammal, det är klart att hon måste få vara trött för att kunna läka. Jag som är frisk kan bli utslagen av mindre. Pappa hade sagt, i början av veckan, att jag skulle fokusera på plugget, det var det farmor ville — men det var lättare sagt än gjort. Sedan, den 8:e (i tisdags) så fick jag ett sms från pappa vid elva-tiden där han skrev att han var med farmor på sjukhuset, att hon inte var bra och inte kontaktbar. Jag ringde upp direkt och vi pratade några minuter. Så fort jag lade på, så bröt jag ihop och bara grät och grät. Allt kändes så hemskt. Det här fick inte hända!
Bara tanken på ett liv utan farmor kändes så främmande. Även om vi inte pratat varje dag, även om vi inte pratat känslor så mycket och sagt att vi älskar varandra riktigt på det sättet (vi har visat det dock!) så är hon sådan stor del av mitt liv och min barndom. Den natten kunde jag knappt sova något alls och det regnade, blåste och åskade. Det kändes nästan passande. Allt kändes kaos.
9 april
Pappa meddelande att det nog är bra om jag kommer förbi farmor, det ser inte vidare bra ut. Ytterligare gråt och förtvivlan. Detta samtidigt som jag försökte att fokusera på studier och uppsats, vilket kändes hemskt jobbigt.
10 april
Åkte förbi farmor idag, när jag kom dit var en av mina kusiner där. Hon sade att det inte hade varit någon förändring, hon berättade också för mig att överläkaren skulle komma att kolla farmor imorgon, och har ingen förändring skett då — så ser det riktigt illa ut. Magen knöt sig till en hård knut. Hon berättade även att läkarna – som det var nu – inte kunde utesluta att hon fått ytterligare en stroke. Vidare får farmor nu endast salt i sitt dropp, näring klarar hon tydligen inte av, eller reagerar på; och så kan man inte leva hur länge som helst. Hur hanterar man sådana nyheter? Vi kramades hårt, jag och kusin. M berättade att hon suttit och kollat upp texter till låtar som farmor sjöng till oss när vi var små, ”plocka vill jag skogsviol” var en av dem.
Lilla farmor. Det är just det hon är just nu. Liten som en fågel.
Jag satte mig ned bredvid henne, andningen lät ännu tyngre nu, men M sade att de hade kollat hennes syresättning som tydligen var bra. Jag höll henne i handen, strök henne över kinden och pussade henne i pannan. Jag berättade att jag var där och tänkte att hon nog hör vad jag säger, sedan är det väl osäkert vad hon kan processera av det.

Sedan kom ytterligare två kusiner och vi pratade alla tillsammans med farmor (eller ja, farmor var inte deltagande, men vi diskuterade lite glada minnen) det var nästan lite mysigt fram till det att farmor blev väldigt orolig och ryckte till i sömnen. Vi var rädda för att hon hade ont och tryckte på hjälp. Sköterskan och sedan en av läkarna var överens om att det kanske var dags att ge henne något lugnande. Det var jobbigt och se och det blev många tårar. Precis innan jag gick kom även min pappa och min lillebror, så nu har alla farmors barnbarn varit där.

Under dagen kunde jag inte sluta tänka på faktumet att farmor ändå har turen som har många runt omkring sig, vi kan säga till läkare om hon verkar orolig eller om hennes ögon verkar igenklibbade, för vi är där och vi är många. Men fy vad jobbigt det måste vara för dem stackarna som inte har några närstående. Det skär i hjärtat att tänka på det också.

Nu under kvällen har jag varit i ett lite konstigt stadie, efter att ha gråtit mycket under dagen och föregående natt så kände jag mig väldigt avtrubbad och som att jag inte kände mycket alls. Jag lyckades skriva på det jag ska lämna in imorgon, även om det kanske inte känns som det absolut bästa jag någonsin har presterat, men jag försökte för farmor. Det är många känslor som kommit till ytan under kvällen, idag när jag var hos farmor var jag noga med att säga att jag verkligen älskade henne. Det var skönt att ha sagt det. Sedan tänkte jag på tatueringen som jag för närvarande har, mina två svalor, som symboliserar min bror och min syster. Jag lekte med tanken att jag kanske skulle tatuera in något som jag kopplar till farmor och farfar, men det slog mig att jag knappt ens vet vad farmor gillar. Vad var hennes grej? Det kändes jobbigt och jag ångesten kom bubblande, det kändes som att jag hade kvar saker att fråga farmor.

Det läskiga med farmor är också att jag hela tiden, egentligen, har förträngt hur gammal hon är. Självklart har jag skrutit om min 94-åriga farmor som kört Ferrari när hon var 93 och som kan läsa mejl på sin iPad som 94-åring. Och det är självklart att jag har vetat om att hon är gammal, men ändå har jag inte vetat det. Jag har glömt bort det för farmor var inte skruttig på det sättet man kan tänka att en gammal dam på 94 år är. Hon har hela tiden (minus de senaste dagarna) varit aktiv, med och engagerad. Hon har haft starka och egna åsikter och har hela tiden varit helt klar i huvudet, då är det lätt att man glömmer och kontrasten mellan nu och då blir så stor. Det gör ont att se.

Farmor, jag älskar dig så otroligt mycket.
Du betyder så otroligt mycket för mig och alla andra runt omkring dig. Varför känns det som att jag redan nu saknar dig, att jag saknade dig när jag satt vid din sida idag? Jag ville bara att du skulle öppna ögonen och säga att allting är okej. Men det kanske det inte är, och det skrämmer mig. Jag vet inte hur jag ska hantera det här.
Jag var 11 år när farfar dog, och det är klart att jag var ledsen och det berörde mig, men det kändes inte som nu. Jag har varit dig mycket närmare under åren (även om jag ångrar att jag inte kom närmare farfar), och det känns så ofattbart att jag/vi kanske kommer att förlora dig. Jag känner mig inte redo, jag vill inte. Likt ett barn vill jag stampa i marken, bli tjurig och sedan — förhoppningsvis få som jag vill. Men jag vet att det kanske inte är realistiskt. Men just nu vill jag inte vara vidare realistisk. Jag vill bara att du ska fortsätta vara här. Men jag vet att du kämpar, att du alltid har kämpat så mycket för oss – dina nära och kära. Jag vill inte att du ska ha ont, jag vill inte att du ska må dåligt heller. Men jag kan inte tänka mig ett liv utan dig. Jag kan inte och jag vill inte. Du skulle ju bli minst 100…

Oavsett vad som händer, så älskar jag dig. Jag hoppas att du vet det!

Om rhulth

En adopterad 28-åring med en masterexamen i socialantropologi, frilansreporter, samt en skriv- och läsfantast. Frilansar för Adoptionscentrum. Bor utanför Stockholm och kontaktas enklast via rinki.hulth@gmail.com
Det här inlägget postades i Privat och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Thoughts into words

  1. Jasmine skriver:

    Rinki, glöm inte att också ta vara på dig själv.
    Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s