Skadligt?

Mamma – pappa – barn.

Det är ju så vi har lärt oss, kommer ihåg lekarna på dagis. Men hur är det där egentligen? I dag så finns det ju så många olika typer av familjekonstellationer: mamma-mamma-barn, pappa-pappa-barn och kanske det som blivit än mer vanligt mamma-barn och pappa-barn. Det finns hur många ensamstående föräldrar som helst och det är inget konstigt med det.

Men ni har säkert, som jag, hört och läst mycket om hur mammor är viktiga för barnen; om moderskärlek och så vidare. Det där är jag mer skeptisk emot. Missförstå mig inte dock, självklart finns det moderskärlek och att mammor älskar sina barn, men vi får inte glömma att pappor faktiskt också gör det. Vissa skakar ändå på huvudet och menar att: men mammorna, de är ju närmare barnen, de har ju varit gravida i ca. nio månader och måste ju därmed ha ett närmare band med barnet.

Nu har jag förvisso inga barn, så kan väl inte uttala mig helt kring hur det är att vara gravid, bära på ett barn i nio månader och så vidare. Men överdriver vi kanske inte det hela ”de-har-burit-på-barnet”-grejen? Jag menar visst, det är säkerligen speciellt att vara gravid och känna sparkar och allt vad det är, men det måste vara lite bisarrt och overkligt även för dem, eller? Jag känner kvinnor som först känt den där starka kärleken när de först fått hålla i sina barn, i verkligheten, efter förlossningen. På samma sätt som jag känner pappor som känt väldigt starkt för sitt barn från första början.

Jag är ju adopterad, så min mamma har inte det där ”speciella” bandet med mig, det betyder inte att hon inte känner lika starkt för mig. Jag kommer ihåg från förra terminen när jag läste en kurs i socialpolitik och vi kom in på det här med föräldrarledighet. I klassen var det en kvinna som uttalade sig om att det var självklart att mammorna skulle vara hemma, då de verkligen vill det, då de har starkast band med sina barn. Läraren frågade om inte papporna också var viktiga, varpå hon svarade att ”de finns ju där på kvällarna”, eller något liknande. Jag blev lite förbluffad.

Ni vet ju hur jag tidigare har bloggat om sociala normer i samhället och hur vi verkligen kan uttala oss om att tjejer gillar rosa och killar blått. Enligt mig så är detta något vi har lärt oss, det sitter så impräntat att vi numera (vissa i alla fall, även om det börjar försvinna, tack och lov!) ser det som naturligt – att så är det bara. Samma här gäller mamma- respektive papparollen. Vi har lärt oss att det är mammorna som är närmast barnen; att papporna egentligen inte är så intresserade, för det ska de inte, det vore snudd på onaturligt. Samma kvinna från min klass uttalade sig om att mammorna verkligen ville vara hemma – men vill de det? På riktigt. Jag menar nu inte att jag ifrågasätter huruvida alla mammor verkligen vill vara mammalediga, men hur kan vi riktigt veta om vi vill det – innerst inne? Är det inte kanske något som vi är intalade att så är det bara, inget vi ska ifrågasätta. Det är lite av ett tabu, skulle jag säga, inget vi riktigt vågar prata om. Mammor ska älska sina barn, punkt. De måste älska att vara mammalediga. Men kan inte papporna få älska det också? Kan inte de få känna att det är naturligt? Nej, just det, män ska ju älska att jobba och klättra på karriärstegen och får inte visa känslor…så verkar i alla fall vissa tycka.

Vad vill jag då komma fram till?
Jo, jag läste en artikel på Aftonbladets Wendela-sida, där professor Annica Dahlström uttalar sig om att pappor rentav är skadliga för sina barn. Jag blev så otroligt förbluffad över den stenåldersbild hon lyfter fram av mannen som hårdhänt och oförmögen – rent biologiskt – till att ta hand om sitt barn. Journalisten Björn Solfors, som intervjuat Dahlström frågar såhär:

”Jag började vara pappaledig när min dotter var ett år gammal. Har jag skadat henne?”

Varpå han får svaret:

”Jag vet inte vad som hänt under den tiden ni varit hemma. Men det är möjligt att du har gjort det.”

Herregud, säger jag bara. Det finns väl minst lika många dåliga mammor som pappor därute, kanske fler, eftersom de dåliga mammorna sällan lyfts fram. Istället är det de hårdhänta papporna som får mest rubriker.
Istället uppmanar jag alla pappor därute att fortsätta vara pappalediga och vara med era barn. Jag älskar min pappa extremt mycket och jag har lärt mig väldigt mycket av honom, han har absolut inte influerat mig dåligt på något sätt eller någonsin gjort mig illa.

Vad tycker ni om det här?

Läs hela artikeln här.

Om rhulth

En adopterad 28-åring med en masterexamen i socialantropologi, frilansreporter, samt en skriv- och läsfantast. Frilansar för Adoptionscentrum. Bor utanför Stockholm och kontaktas enklast via rinki.hulth@gmail.com
Det här inlägget postades i Åsikter, Journalistik, Media, Nyheter/News och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Skadligt?

  1. Lisa skriver:

    För det första: Välkommen tillbaka!🙂

    För det andra: Jag står inte min mamma nära för fem öre. Jag känner inte något som helst band till henne — varken ”speciellt” eller ytligt. Det finns mycket jag inte kan prata med henne om, och det handlar inte om att det skulle vara pinsamt att prata med henne om ett och annat. Det handlar helt enkelt om att jag inte vill att hon ska veta någonting så pass personligt om mig; Jag vill inte att hon ska ha det övertaget. Japp, det är så jag känner om min egen mamma — att hon skulle ha ett övertag av mig om hon visste något personligt om mig. Det känns inte som att jag delar med mig om min tillvaro och mig själv.

    Min pappa, däremot, var min bäste vän innan han dog. Jag berättade allt för honom, även när det var jobbigt, för jag visste att han skulle lyssna och ge mig råd utan att döma mig. Han var även den som påminde mig om att jag kunde vara en bättre version av mig själv när jag betett mig illa. Han bad mig aldrig om att vara någon annan än mig själv, till skillnad från mamma.

    Han bar inte på mig i nio månader, och han kunde inte knyta sig ann till mig under den tid då mamma var gravid med mig. Men han spenderade drygt 14 år med att knyta ann till mig. Mamma slutade göra det rätt tidigt.
    För mig blev det ganska naturligt att knyta mig ann till den person/förälder som knöt sig ann med mig…

    Jag kan inte heller sluta tänka på min bror som har barn.
    Att se honom med barnen… Jag kan inte tänka mig någonting annat för att det faller sig så naturligt. Barnen är lika fästa vid honom som vid sin mamma, och det är för att de båda älskar sina barn lika villkorslöst.

    För det tredje: Man måste slopa tanken att män inte vill ha barn. De flesta av oss har ändå en fadersfigur av något slag (om det inte är en biologisk pappa kan det vara en styvpappa). Om män inte skulle vilja ha barn överhuvudtaget skulle fadersfigurerna inte finnas alls.
    Man får inte heller glömma bort att det finns kvinnor som inte har barn, och att de själva valt det. Med det sagt kan man inte säga vad andra människor vill och inte vill utifrån könen.

    Puss&Kram!

  2. Jasmine skriver:

    Jag blir mörkrädd!
    Ska jag vara ärlig står jag min pappa närmare. Mamma är som hon är och det är hon som har satt normer och skönhetsideal i skallen på mig, inte pappa. Dock påstår jag inte att jag skulle vilja vara utan henne; mina föräldrar har gett mig mycket – på olika sätt – och jag är lika glad för båda erfarenheterna. Att påstå att den ena föräldern är mindre ”värd” är inte rimligt, det är sjukt. Och tragiskt, i allra högsta grad.

    Hej, förresten! Kul att ha dig tillbaka i bloggvärlden. Jag har saknat dig.
    Det har hänt mycket sen vi sist hördes av. Vet du ens om att jag är bosatt i Stockholm? Fika någon dag skulle vara mysigt.
    Kram❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s