Sleeping Alone

Jag har alltid varit dålig på att säga hejdå och separationer, om så även för en dag. Har varit så när jag var yngre också, då tog det dock formen av ”hemlängtan”, jag har hört att det är något som är vanligare hos adopterade, jag vet inte om det är så, men jag kommer ihåg att jag blev glad när jag läste det. Som att jag inte var så onormal, kände mig väldigt larvig när jag var yngre och tyckte att det var så pinsamt jobbigt att vara ifrån mina föräldrar, egentlige, när jag tänkte efter vet jag inte ens ifall det var dem jag saknade. Kanske var det bara känslan av hemma eller säkerheten att jag inte var ensam, men kunde vara det ifall jag ville.
Sedan är jag en sådan som hatar att säga hejdå, när någon står i hallen och man ska säga hejdå, eller vart det nu än äger rum någonstans. Andra som jag har pratat med tycker lite tvärtom, att det inte är vidare jobbigt att säga hejdå, men ju längre tiden går, desto jobbigare blir det att vara ifrån varandra. Jag känner snarare att jag vänjer mig efter ett tag och inte längre tycker att det är så jobbigt. Jag kommer ihåg när ett av mina ex åkte till Egypten, jag tyckte att det var jättejobbigt de första tre, kanske fyra dagarna, men sedan kändes det inte vidare mycket alls. Ibland kan dagarna fram tills det där ”hejdå-momentet” vara jobbigare också, när man vet att det ska hända, något som man kanske inte är vidare förtjust i.
Jag vill dock tro att jag har blivit snäppet bättre på detta och idag känns det egentligen inte alls jobbigt, E är nämligen på en konferens med nya företaget, lite bonding och imorgon under förmiddagen blir det något form av möte, men eftermiddagen och kvällen idag handlar nog mest om bonding. De skulle bland annat åka ribbåt, jag är jätteglad för Es skull och det känns så häftigt att han har blivit så vuxen. Dagen idag för mig har gått bra, har suttit med skolboken hela eftermiddagen och nu på kvällen har jag kollat lite skärpgrejer på TV och så vidare, sådant där man kan göra när den andra hälften är borta. Fixat naglarna också, imorgon blir det träff med en del av släkten och farmor, så man vill ju se lite fin ut.
Det enda jag inte gillar nu, för det är faktiskt lite skönt att vara själv ibland också, få ta hand om sig själv…men det jobbiga, det handlar om att sova själv. Det är klart att när jag väl är trött så somnar jag, men jag är inte van vid att sova ensam längre, men men det kommer nog att gå bra. Jag kan faktiskt erkänna att jag har ett gosedjur att krama om, som jag och E köpte tillsammans i vårt förhållande. Så helt ensam är jag väl inte.
Godnatt med er❤

Om rhulth

En adopterad 28-åring med en masterexamen i socialantropologi, frilansreporter, samt en skriv- och läsfantast. Frilansar för Adoptionscentrum. Bor utanför Stockholm och kontaktas enklast via rinki.hulth@gmail.com
Det här inlägget postades i Privat, Smink/Nagellack, University och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Sleeping Alone

  1. Malin skriver:

    Åh, vilken söt bild, den förmedlar verkligen känslan! Jag tycker också att det är värst att sova själv, har jättesvårt för det! Även om min sambo inte alltid lägger sig samtidigt så räcker det med att han är i lägenheten för att jag ska känna mig trygg. Men så fort han inte är hemma och jag ska försöka somna är det hopplöst! Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s