Kivi & Monsterhund

Jag surfade omkring lite på SvD:s hemsida för att finna lite inspiration kring dagens blogginlägg och fann denna artikel. Denna nya barnbok som snart kommer ut: Kivi & Monsterhund, rekommenderad från 3-årsålder, är den första svenska barnbok där hen, används som ett könsneutralt, personligt pronomen.

Karin Milles, docent i svenska menar att alla barn [oavsett kön] kan identifiera sig utan att behöva förhålla sig till kön. Vidare lyfts det fram i artikeln att han respektive hon, bär på vissa föreställningar; är det till exempel en han i boken tänker man automatiskt på typiskt manliga attribut och beteenden och vice versa om det handlar om en hon. 

Jag är beredd på att hålla med om att orden han och hon bär med sig vissa föreställningar om egenskaper och annat, men frågan är om hen skulle hjälpa i denna situation?

Jag stötte på det könsneutrala, personliga pronomet när min vän C var gravid med sitt första barn, då hon inte visste könet på barnet så skrev hon, då hon bloggade, hen eller h*n. Jag tyckte att det var gulligt och det passade in i situationen, istället för att kalla barnet för något opersonligt som: den, det eller vad man nu kan säga. Det gör en lite problematisk situation mer personlig och jag anser att det är bra.

Men huruvida jag anser att hen passar in i en barnbok för 3-åringar, så är jag inte helt säker. Jag är nyfiken, ja och visst det skadar kanske inte att testa. Men som artikeln i SvD också tar upp så blir det problematiskt när någon går utanför de förväntade könsrollerna, som exempel lyfts pojken från Jönköping fram som överfölls då han använde rosa nagellack. På ett sätt kanske man kan hoppas på att hen skulle hjälpa till i detta syfte, att skapa en mer könsneutral roll som barn kan få anta, utan att behöva bli påhoppade eller stämplade som “tjejig” eller “killig”. Samtidigt så känner jag att det nog kan bli problematiskt att ta bort hon och han, då könsrollerna ändå tar så pass stor plats i vårt samhälle idag, utan dessa så kanske det vore ännu svårare att identifiera sig, snarare än det motsatta; och som barn är det väl tillräckligt svårt?

Det som Karin Milles säger i början av artikeln, att hen skulle göra det lättare för barn att identifiera sig med karaktären i boken, det känns enligt mig lite förvirrande. Kanske skulle barn vara mer öppna för tolkning kring vem de vill att karaktären ska vara, men kanske blir det så att de i slutändan – eller i alla fall till en början – ändå föreskriver karaktären det kön (han eller hon), som barnet vill att karaktären ska ha. Sedan tänker jag inte uttala mig kring hur analytiska barn är i den åldern (3-6 år) men jag skulle nog själv inte identifiera mig lättare med en hen. Jag identifierar mig snarare med en karaktärs personligheter, inte med könet på karaktären.

Sedan kan jag känna att om man vill få samhället och barnen att gå ifrån de föreställningar kring till exempel beteende, som han eller hon bidrar med, är det inte bättre att skriva böcker med en han-karaktär som vågar bete sig typiskt kvinnligt och vice versa?

När jag sedan läser på Olika förlag  som ger ut denna bok, så ser jag hur de har gjort ordspel med i princip alla roller man har i ett liv, mamma blir mappa och pappa blir pamma, morbroster och så vidare. Blir det inte lite väl komplicerat för barnen? Då jag ändå har svårt att se att sådana könsneutrala(?) eller snarare könsblandade ord kommer att bryta igenom i samhället.

Missförstå mig inte, jag tycker att det är bra att uppmuntra barn att vara öppna för olika typer av sammanslag, såsom att kärnfamiljen inte är vidare aktuell (eller normen) i dagens Sverige (eller ja, i Stockholm i alla fall) och istället kan förespråka en term såsom stjärnfamilj, som min kusin använde vid mitt kusinbarns namngivning. Eller att göra barn öppna för att vissa barn har en mamma och en pappa, medan vissa kanske har två mammor eller två pappor, men detta…nja, jag är lite spektisk.

Vad tycker ni?