#Killgruppen

Jag surfade omkring, än en gång på Aftonbladet.se fast denna gång på Allt om Stockholm-delen. Idag fastnade jag för en artikel som hette “Starka känslor i #killgruppen“. #Killgruppen är en grupp på Twitter som startades av frilansskribenten Cimon Lundberg i söndags, han ville ta upp manliga förebilder och tog därmed hjälp av sina 7000 Twitter-följare och ställde frågan öppet, han fick inga svar. När han istället bytte approach och frågade om kvinnliga förebilder så fick han massvis med svar — dock endast från kvinnor.

Han ställde då frågan till killarna, vart ifrån de fått sina första uppfattningar om ideal, svarade många att det inte fanns några förebilder. Efter denna fråga fortsatte diskussionen bland killar och i och med detta skapades gruppen #Killgruppen.

Ämnen som togs upp var bland annat om varför man som kille inte får tala om sina känslor, eller krama en killkompis, för då kan man få bögstämpel.

Enligt mig så är det här en jättebra grupp och det är jättebra att en kille som Cimon, med sina unga 21 år, tar upp något sådant här. Jag tror att han via Twitter kan nå ut till en grupp killar/unga män/män som är i behov av att just få ventilera kring dessa typer av frågor.

När diskussionen sedan blev större och bredare, så kom det upp en hel del kritik gentemot gruppen och plötsligt blev Cimon kallad för saker som: kvinnohatare. Vidare började medelålders män att kommentera att de inte förstod syftet med att killarna skulle sitta där och “gråta ut”.

Jag blir verkligen arg! Varför ska man kritisera något sådant där? Dessa medelåldersmän som kommenterat något sådant, känner jag snarare är stenåldersmän och ärligt talat så tycker jag synd om dem. De skulle också behöva tala ut om saker och ting, att de känner att de måste vara så himla macho! Vad är det för fel med att män/unga män/killar får diskutera saker och ting och eventuellt gråta ut om något? Det är snarare hälsosamt och att hålla inne med saker och ting som man mår dåligt över, eller funderar över, kan leda till att man mår jävligt dåligt.
Det kanske till exempel sitter en ung man därute som känner sig vilsen och inte kan prata med sin egen pappa, eftersom denne har en sådan hemsk macho-syn, att den stackars grabben sitter ensam och känner att han inte kan tala med någon. Det finns ungdomar som tar livet av sig för att de mår dåligt och inte känner att de kan prata med någon. Jag tycker att Cimons projekt kan bli riktigt stort och som dessutom kan hjälpa många unga.

Cimon förklarar även i artikeln att många kvinnor var positiva till gruppen, dock var det vissa som var negativa kring faktumet att gruppen endast var till för män. Sådant där blir jag också trött på, bara för att Cimon har skapat en grupp för killar/unga män/män, så blir det direkt en diskussion kring jämställdhet. Misstolka mig inte, jag är allt för jämställdhet, det är viktigt och skulle det till exempel handla om en dokumentär, eller något sådant så tycker jag att det är viktigt att det blir ett jämställt fokus; att man intervjuar både män och kvinnor. Men något sådant här, jag menar, Cimon är själv man och det är väl inte konstigt att han riktar sig just till män? Jag kan inte låta bli att fundera kring faktumet att ifall det hade varit en kvinna som skapat en grupp för kvinnor, hade det nog inte blivit vidare mycket diskussion kring avsaknandet av en manlig grupp.

Att män ska få prata ut, våga fråga och till och med få gråta, bidrar inte det till en typ av jämställdhet också? Att män ska få vara – i brist på annan formulering – mer “kvinnliga”? Är det inte dags att killar/unga män/män får sina förebilder också?

Vad tycker ni? Är Cimons grupp bra?

Här kan ni läsa artikeln.
Här kan ni se diskussionen på Twitter.