Welcome to the world, where being yourself isn’t good enough.

Jag tror nog att vi alla har varit där någon gång.
Åtminstone snuddat vid det.
Vi lever i en värld där vi ständigt möts och matas av ideal som är mer eller mindre ouppnåeliga. Jag som ändå har vant mig en hel del vid webbversioner av tidningar (men som ändå föredrar att bläddra i en fysisk tidning) stör mig på alla annonser, som på nätet smyger sig in och har samma layout som resterande delen av artiklarna. Där man möts av rubriker som ”rasa i vikt” och så vidare.
Jag kan också känna att man ständigt manas till att uppnå bättre, mer, i jakt på dessa idealversioner av oss själva. Visst är det bra att ha mål, att blicka framåt och att vilja bli bättre; drivkraft i viss mån är något vi alla behöver. Jag vet att jag behöver det, för att till exempel hålla mig igång och plugga. Men det jag pratar om nu, är att man i slutändan känner att bra inte är tillräckligt bra. När man börjar känna att man aldrig kan bli tillräckligt bra. Då blir det riktigt jobbigt, frustrerande och deprimerande.
Jag ska inte säga att jag drabbas av sådant hela tiden, att jag alltid har höga krav på mig själv och alltid pressar mig själv till det yttersta. Det gör jag inte. Jag kan spendera en hel dag med att sitta och kolla på tv-serier, ungefär. Ja, med paus för att laga mat, fixa med disk och typ gå på toaletten. Men ja, det är sant. De helgerna när jag är ledig och inte jobbar så spenderas kanske en dag såhär, då och då. Men sedan jag började på universitetet i höstas så har färre sådana dagar uppstått, de har knappt blivit av. Istället har helgerna inte blivit de där härliga dagarna när man får ta det lugnt, gå ut på promenad, åka in till stan och göra av med pengar på onödiga plagg, eller något annat. Nej, istället har jag suttit med näsan i böckerna. Jag har verkligen försökt att vara duktig.
När folk frågade mig, precis efter att jag hade börjat att läsa Socialantropologi, hur det gick med studierna. Så ryckte jag mest på axlarna och sade något i stil med ”Tja, det går väl bra. Det är väl rätt intressant och så…”, lite sådär lagom undvikande. Varför? Det var inte för att jag inte var vidare intresserad, utan för att jag inte vågade ta ut någon seger i förskott. Kollar man på mina track records när det gäller skolgång efter gymnasiet har det inte sett vidare bra ut, kan man ju säga. När folk sedan frågade hur det kändes inför första tentan, så var jag väldigt nervös, jag hade pluggat och pluggat. Har nog aldrig pluggat så intensivt i hela mitt liv tror jag. Efter tentan så sade jag till mig själv; som en mantra, att om jag bara klarade av att få godkänt, då skulle jag bli nöjd. Då skulle jag kanske, äntligen börja känna att universitetsplugg kanske ändå fungerar för mig. När jag då fick mitt resultat, att jag fick ett C dessutom! (i en skala, där A-E är godkänt, där A är det bästa) så var det ju en seger. Hur kände jag? I en sekund kunde jag inte riktigt fatta att det ändå var ett rätt högt betyg, sedan kändes det direkt som ”jaha, men det borde ju ha kunnat gå bättre…”. Vad hände med ”om jag bara blir godkänd så blir jag glad?”.
Sedan inför min andra tenta, min första hemtenta inom Socialantropologin, så kändes det väldigt stressigt det var väldigt mycket litteratur, väldigt stora frågor och väldigt många frågor. Jag satt och svettades över den tentan både länge och väl och skrev under hela tenta-tiden, inte för att jag var sent ute, utanför att hela den tiden (10 dagar, inräknat med helgen) krävdes i princip. Jag följde konversationer från kursare som också satt och svettades och tyckte att tentan var helvetisk, rent ut sagt. Mina tankar när jag äntligen hade lämnat in tentan på institutionen var ”Herregud! om jag klarar tentan den här gången, alltså verkligen bara får E! Då blir jag överlycklig!” jag var så himla rädd för att bli underkänd. När jag sedan får reda på att jag fick ett E, så kändes det jättesurt, på en gång. Jag tror knappt att jag blev glad, jo kanske i en bråkdelssekund. När jag sedan fick reda på att L och N hade fått B så var det som att jag verkligen bara ville gräva ned mig. Usch!
Det kändes som att jag var världens sämsta person, världens osmartaste.
Ungefär som jag kände mig på gymnasiet när jag bara fick G och VG. Att få känna den här kaxigheten på universitetet, liksom känna att vafan, jag hade kunnat få så mycket bättre och inte nöja mig med att ”bara” bli godkänd, hade jag mördat för, för ett par år sedan. Under hela KTH-perioden i princip, eller journalistisk-perioden, då jag svettades igenom alla mina tentor och inte klarade vidare många alls. Då kände jag hela tiden att ”bara jag får godkänt” och ”jag skulle ge vad som helst för att bara få segla igenom tre år med godkänt-tentor, då har jag ju i alla fall klarat mig”. Men så fort jag överstiger den gränsen och faktiskt lyckas med det jag har önskat, på universitetsnivå, då blir jag direkt missnöjd och känner att usch, jag kunde ha gjort mycket bättre, åh vad dålig jag är.
Varför kan jag inte bara vara nöjd? Jag blir ju irriterad på mig själv, var nöjd någon gång! 
Men såhär tror jag egentligen att många känner idag, kanske framför allt ungdomar. Kraven är höga och så fort man uppnått något, så finns det allting någon eller någonting som säger ”men det kan bli bättre”. Ribban höjs hela tiden känns det som, måste man verkligen hänga med? Kan man verkligen hänga med?
Dagens I-landsproblem. 

Om rhulth

En adopterad 28-åring med en masterexamen i socialantropologi, frilansreporter, samt en skriv- och läsfantast. Frilansar för Adoptionscentrum. Bor utanför Stockholm och kontaktas enklast via rinki.hulth@gmail.com
Det här inlägget postades i Åsikter, University och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Welcome to the world, where being yourself isn’t good enough.

  1. Malin skriver:

    Jag känner igen mig så mycket! Jag sätter betygsmål och försöker intala mig att jag är nöjd med ett C, men jag lyckas inte övertyga mig. När betyget kommer blir jag kanske inte ens glad över ett A. Kraven är för högt ställda. Jag tror att det är mer än ett I-landsproblem. Det kan vara roten till mångas ångest/psykiska ohälsa.

    Fundera på om betygen har någon relevans egentligen. Det kan nog hjälpa att tänka så. Många arbetsgivare tittar inte på betygen så det är oviktigt.

    Lycka till!

  2. Marcus Å skriver:

    Bra inlägg, kan känna igen mig!

  3. Jasmine skriver:

    Att kraven på en själv hela tiden höjs är en svår press att hantera. Det gäller att hitta balans; att tävla med sig själv är okej, men att jämföra sina resultat med andra är farligt. Man ska lita på sig själv och göra sitt bästa.

    Svar: Tack vännen. Tagen var jag liksom illa tvungen att skapa. Inspirationen fanns och kreativiteten hade inte riktigt fått utlopp. Förhoppningsvis hinner jag göra fler julinspirerade kort och tags. Om inte, är jag rädd att jag tar ledigt från skolan – bara för att få tid att skapa.

    Jag kan förstå dig, absolut. När man läser en bok och känner igen sig, beror det ofta på att man kan relatera till sig själv. Jag har många böcker som ligger mig varmt om hjärtat, just för att jag kan sätta mig in i karaktärernas känslor. Boken är kanske egentligen inte den bästa, men i mina ögon är den fantastisk. Livet bjuder på mycket – och kan förstärkas genom litteraturen.

    Rinki, jag säger det igen; du har talang. Ta vara på den, du kan komma långt.

    Oh, ja. Julen är stressande för många. Min mamma blir smått galen under december…
    Jag hoppas att årets jul blir bättre än förra. det blir vad man gör det till.🙂

    Ta vara på dig.❤
    Kram

  4. Marcus Å skriver:

    Hur är det med dig i dag då?
    kram

  5. Tessie skriver:

    Sv: Heeej fina du!!
    Tack så mycket, gillar den bilden med!🙂
    Det känns super skönt att jag har jobb, hoppas nu på att det blir en vidare annställning, det ser bra ut.. men i fredags var jag hemma dock, mådde så illa men hoppas det inte ska förstöra för mig. Får ge gärnet denna vecka!!..

    Den här veckan kom Jonas hit i måndags, åt middag kollade på film… Sen så var jag barnvakt åt dom små i fredags och sen myste ja me honom när han kom hem på natten.. sen lördagen på kvällen var vi ut och åt mat, drack nån öl tillsammans.. de var super mysigt och trevligt. Han sov över här så i morse åt vi frukost i sängen!😀

    vi har hittat tillbaka kan man väl kanske säga!!🙂

    Hur har din helg vart, och hur mår du!?..
    Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s