Tjej?


Hur blir man tjej?
Vad gör man för att bli tjej?
Vad är en ”riktig” tjej?
De senaste dagarna har jag suttit och läst Fanny Ambjörnssons bok ”I en klass för sig: Genus, klass och sexualitet bland gymnasietjejer” . Den är riktigt bra och intressant. Måste erkänna att jag var lite skeptisk till en början, jag har inte riktigt hakat på det där med genus tidigare, har tyckt att det till och med kommit till en överdrift inom universitetsstudier, att klämma in det lite här och var. Men, i Fannys bok så var hela ämnet väldigt intressant, även om jag ibland kan tycka att begreppet fortfarande är smått oklart, men jag lär mig. I sin bok så kollar Fanny på två gymnasieklasser under slutet av 1990-talet, med fokus på tjejerna i respektive klasser. Hon kollar på klassen S (samhälle) och klassen BF (barn och fritid), det är en väldigt stor skillnad på de båda klasserna, något som i boken knyts till klass bland annat.
Men något som är riktigt intressant är att följa dessa tjejers egna resonemang kring ”vad är en tjej” och de frågorna jag ställde härovan, men även hur de tänker angående förväntningarna på dem själva; hur de ska vara/uppträda, vilket ofta knyts an till vad som är okej beteende om man är just tjej. Vissa tjejer i S resonerade att ”Jag tycker nog att en tjejig tjej är en sån som inte har några åsikter.  […] Men vi är ju inte blåsta bara för att vi uppfattas som tjejer” (Ambjörnsson 2003:75ff). Vilket enligt mig är intressant, detta tyder ju på att det finns en typ av hierarki på gymnasieskolan, där Naturvetenskapliga linjen kanske ligger högst? Detta säger jag inte för att jag själv gick NV-programmet, utanför att det verkar finnas tendenser till denna typ av rangordning. På min gymnasieskola skulle jag säga att rangordningen såg ut såhär: IB (International Baccalaureate), NV (Natur), SP (Samhälle), Media. Så som tjejerna i S-klassen beskriver den tjejiga tjejen, så skulle nog de flesta ha beskrivit tjejer i S-klassen på vår skola; lite blonda, blåsta etc. Såklart bottnade detta mest i förutfattade meningar och även dem hade förutfattade meningar kring oss nördar och freakar. Jag gick ett program som inriktade sig på astronomi, vilket gjorde att vi ansågs ännu knäppare än de som gick på den vanliga naturinriktningen.
Anledningen till att Fanny kollar på dessa klasser är att hon vill ta en grupp som läser en linje som vidare ger mer chans till fortsatta studier på universitetsnivå, medan den andra är mer yrkesinriktad. Det är stor kontrast mellan tjejerna och man ser tendenser kring att S-klassen vet att de står högre i rangordningen samtidigt är även BF-tjejerna vetandes kring detta också. Men de förklarar mer att de i S-klassen är fina i kanten och tror att de är så bra, men att de egentligen bara är begränsade och inte kan visa sina äkta personligheter; att tjejerna i S-klassen mest är falska. Kontringen här ser ut att tjejerna i S-klassen mer tycker att BF-tjejerna hela tiden är kaxiga, ska hävda sig och är högljudda – något som BF-tjejerna absolut menar är sant, men att det är så man är sig själv.
Fanny nämner den normativa feminiteten, man kan se detta begrepp som ett ramverk som innefattar den vita medelklass tjejen, ett ramverk där BF-tjejerna inte ”får rum”, vilket kan vara en orsak till att de hävdar sig, de vet att de ses som uteslutna redan från början, så varför inte göra lite ljud? Varför inte göra sig hörda?
Från det ena till det andra (men det finns en liten röd tråd ändå), så talade jag med två väldigt fina och smarta tjejer i min seminariegrupp angående våra yngre syskon. Att de alla hade enklare att hävda sig och kräva saker, som en ny mobiltelefon och så vidare. N kom in på att det kanske handlar om att våra yngre syskon kanske har enklare för detta (vilket vi såg som något negativt snarare än något bra) för att de interagerar mer sällan med ”riktiga” personer; att de mer sitter online och pratar via t.ex. Facebook. Medan, som N sade, att vi har mer riktiga vänner och tjejkompisar. Jag skrattade lite och sade att jag nog suttit mer framför datorn än vad min bror har gjort och har interagerat med otroligt många via Internet. ”Är det sant?” frågade N och jag kände att ja, det var nog så.
Vilket fick mig att börja tänka lite kring min barndom och så, sedan jag började i skolan så har jag nog alltid tyckt att det har varit lättare, till viss del, att umgås med killar än med tjejer. Vidare gillade jag att på gympan motbevisa killars förutfattade meningar om vad tjejer kan och inte kan vara bra på! Jag älskade att spela fotboll i högstadiet till exempel och det var alltid roligt att ge järnet! Sedan har jag sedan länge, varit datorintresserad och gillat att vara nördig, gillat att vara just ”icke-tjej-tjejig”. Men har allt detta kommit lite på bekostnad av att inte ha den där lilla tjejgruppen, eller ens en tjej som man kan prata med vad som helst om? Den där tjejen som man kan fika med i timmar. Nja, kanske. Jag kommer ihåg att jag tappade en del tjejkompisar, inte bara för att jag fick min första pojkvän rätt tidigt och på det sättet — tyvärr — alienerade flertalet runt omkring mig (vilket vissa BF-tjejer i boken känner igen sig i, så jag verkar inte helt ensam om detta fenomen, även om jag känner mig dum nu), utan för att jag även gick utanför normen för vad som var tjejigt. Det var inte många av mina vänner som under högstadiet hakade på mitt intresse för naturvetenskapen eller IT/datorer. Men å andra sidan, hur dumt det än må låta, så har jag vissa kontakter med folk online, som jag känner att jag verkligen kan prata med — vissa har jag självklart träffat på riktigt också, så de är mer än bara ett namn på en skärm.
Det är lite intressant alla dessa tankar och reflektioner, kring vad en tjej ska göra, bör göra och samma gäller för killar. De har också en hel del press på sig att prestera. Jag kan absolut rekommendera Fannys bok för dem som är intresserade, jag kände igen mycket av mentaliteten och händelserna i boken; fast de kunde snarast adapteras på min högstadieupplevelse, snarare än gymnasieupplevelse. Men det har säkert att göra med att då boken skrevs, så var det bara något år innan jag började på högstadiet.
Nej, nu ska jag ägna mig åt hemtentan igen, detta var min paus!

Om rhulth

En adopterad 28-åring med en masterexamen i socialantropologi, frilansreporter, samt en skriv- och läsfantast. Frilansar för Adoptionscentrum. Bor utanför Stockholm och kontaktas enklast via rinki.hulth@gmail.com
Det här inlägget postades i Åsikter, Privat, University och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Tjej?

  1. emma skriver:

    sv: ja de ä jätte kul😀 kramis

  2. Sandra skriver:

    Ganska många intressanta och ganska vanliga synpunkter, det är nog så det är på de flesta ställena. Den hierarkin fanns absolut på min gymnasieskola också. Och jag var nog den blonda, ”blåsta” samhällstjejen med snobbiga vänner och snobbiga kläder haha. Typ! Fast jag har alltid haft mina åsikter, tror det är svårt att dra alla över en kam samtidigt som jag ändå tror att vi kan sätta in folk i fack… om du förstår vad jag menar?

    SVAR: Tack, jag får analysera imorgon men jag är inte helt nöjd ändå. Får prata igenom det imorgon🙂
    Nej, jag tycker det är svårt att hitta Pepsi Max faktiskt. Det finns inte på alla affärer så jag var glad att vi hittade en som hade i alla fall. För min del är det bara pepsi max som gäller, brukar ha en sån låda med burkar hemma. Det tycker jag är super!

    Nej det är sant, gurka är ju inte onyttigt så det är ett okej snacks🙂 Haha det är farligt det där när det lyckas smita in chips i hemmet.

    Jo det är skönt, tyvärr är det väldigt jobbigt just nu. Inte nog med min egen mormor så har min bästa väns farfar gått bort (idag) och en annan nära väns farfar förra veckan. Det är så förvirrande och tungt. För man vill vara det stödet som de var för mig men samtidigt är det så nära mig fortfarande, så det är sorg, förvirring och ännu mer skuldkänslor som bara byggs på. Jag mår inte speciellt bra, det är ett tungt tryck över bröstet minst sagt.

    Puss & kram

  3. Jasmine skriver:

    Direkt när jag såg inlägget började jag tänka att detta, detta är journalistmaterial!

    Klart att NV-programmet ligger i topp på vilken utbildning som kräver mest kompetens! Om det är sant eller inte kan jag inte svar på, men det har liksom blivit så; att de som läser natur måste plugga extra hårt. Jag vet inte, men det är ett faktum även i dagens gymnasieskola.

    Jag tycker också om att umgås med killar hellre än med tjejer. Killar är i allmänhet mer ärliga och den attityden gillar jag. Det finns så många fina killar där ute…🙂

    Och när jag har läst klart inser jag att du än en gång har bevisat att du är framtidens stora författare!

    Tack för boktipset! Jag tror bestämt att jag vill läsa den.

    Svar: Tack så mycket, Rinki! Det känns väldigt roligt att vara igång igen. Även om det inte blir mycket kapande framöver, känns det i alla fall skönt att mina låga dos av kreativitet har blivit större. Det är ju så roligt att skapa!

    Det känns som att jag börjar må bättre. Det kan bero på att stressen jag har känt den senaste månaden har slutat att hacka på mig, att kreativiteten är tillbaka eller för att det snart är lov – jag vet inte, men jag mår bättre. Hoppas på att det fortsätter så här. Jag har varit på sämre humör i en månad, det borde vända nu… kan man tycka.

    Tack för att du läser och kommenterar.
    Kramar❤

  4. Lisa skriver:

    Sådant är riktigt intressant; man har en sådan stark bild av vad som är tjejigt/kvinnligt att man inte är riktig tjej/kvinna om man inte följer normerna. För några dagar sedan satt jag och mamma på ett café och jag drack min läsk direkt ur burken istället för att hälla upp det i ett glas. Hon reagerade starkare på det än vad situationen kräver — det var inget fint café på Stureplan, och det är inte heller någonting man brukar tänka på som gäst (”Oj, så otrevligt/ofint av henne att dricka direkt ur burken”). Just hennes reaktion får mig att undra över om hon reagerat likadant om jag varit kille, eller om hennes reaktion varit annorlunda då — det anses trots allt vara mer manligt att dricka direkt ur burken.
    Om man fortsätter på samma spår fick jag ta emot ett par starka reaktioner efter att ha klippt håret, och mamma sade till mig att jag borde ha smycken på mig, samt bära smink för att få fram kvinnligheten. Just i det läget kändes det som att jag skulle bli tvungen att förändra mina vanor för att kunna ses som kvinnlig. Samtidigt som jag måste göra det där får jag inte framhäva mina kvinnliga kurvor för att det är någonting som gör mig till slampa.

    Alla dessa punkter rör sig kring det ytliga. Är det det kvinnlighet är? Ytligheter?

    sv. Jag är så ledsen över att jag svarar så sent!
    Jag älskar det du skrev, och jag håller med dig. Man ska kunna sjunga, hur man än låter, om det är det man gillar. Om man vill göra en karriär av det ska man kunna satsa på det. Har man inte rösten för det får man försöka träna upp det.
    Just när det gäller Idol tycker jag att juryn är väldigt dåliga på att ge konstruktiv kritik. Det är mycket ”Du är inte bra, hej då”. Vad ska man göra för att kunna bli bra, då? Hur kan man utvecklas?

    När det gäller Idol har man även varit dålig på att välja ut unika röster. Det är först i år man verkligen lyckats med det, men flera gånger tidigare har man valt personer som inte har en röst som står ut. De är inte dåliga, och de kanske förtjänar en plats, men de förtjänar också att veta vad de kan göra för att stå ut ur mängden.

    Många kramar!!!❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s