9/11


Idag är det 10 år sedan de två flygplanen flög in i WTC, de två tornen.
Det känns riktigt konstigt att det har gått så pass lång tid, jag kommer ihåg det så väl. Jag hade precis kommit hem från skolan och min kompis ringde mig och sade åt mig att sätta på TV:n, jag förstod ingenting. Jag kunde inte förstå någoting. Vad var det som hände med världen? 
På tv:n såg man skrikande  människor, närbilder på gråtande människor, rök och sedan hur det andra planet åkte in i tornet. Jag bara satt och gapade, man såg hur det hoppade människor från tornen — de föll som dockor, det kändes så overkligt. Ungefär som en film. Men det var ingen film. 
Trots att det har gått tio år sedan, trots att jag har blivit tio år äldre (jag var 13 år när det hände) så förstår jag än idag inte vad det var som hände. Det känns så svårt att greppa liksom. Jag har sett lite från SVT:s sändningar idag, men har lagt krut på plugg och annat, så mycket tv-tittande har det inte blivit för min del. Det känns så tragiskt och jobbigt att se tillbaka och minnas hela förloppet, alla saker som fyllde tv-rutan. Däremot så går mina tankar till de som drabbades i och av 9/11. 
Man såg sändingar i flera dagar, jag kommer ihåg när man såg hur dammet hade lagt sig vid Manhattan, det var grått alltihopa. Ledsna och förkrossade personer filmades, man såg hur de desperat försökte fråga runt efter anhöriga som inte hittats. Samtidigt höll president Bush tal och pratade om god bless America och hämnd. Efter det hemska i Norge talade man istället om demokrati, det var stor skillnad mellan talen. Jag menar inte att säga att jag inte förstår tankarna kring hämnd, hade jag förlorat någon anhörig; oavsett om det hade varit i 9/11 eller i Norge, så hade jag kanske också tänkt sådana tankar — antagligen, i alla fall ett tag. Men en ledare, landets ledare, ska han eller hon verkligen uttrycka sig så; i termer om hämnd?
G.W. Bush, 9/11: “We’re gonna hunt you down.” Stoltenberg, 22/7: “We will retaliate with more democracy”
Jag reagerar fortfarande när jag ser på äldre filmer, där man ser de två tornen, hur de fortfarande står. Det känns lika overkligt varje gång. Det var verkligen en otroligt hemsk händelse och dagen efter skrev jag 8 sidor (både bak- och framsida) i skolan om själva händelsen; och jag som inte trodde att jag hade blivit vidare berörd.
Men samtidigt som jag förstår att man vill rikta tankara till USA idag och det hemska som hände för 10 år sedan (vilket jag, som sagt, också gör) så vill jag även sända tankar till det som hände 1973 då en militärjunta ledd av Augusto Pinochet störtar Chiles president Salvador Allende och jag skänker även tankar till Anna Lindh, som dog av sina skador 11 september 2003.

Om rhulth

En adopterad 28-åring med en masterexamen i socialantropologi, frilansreporter, samt en skriv- och läsfantast. Frilansar för Adoptionscentrum. Bor utanför Stockholm och kontaktas enklast via rinki.hulth@gmail.com
Det här inlägget postades i Åsikter, Nyheter/News och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till 9/11

  1. Lisa skriver:

    Det är bra att du lägger dina tankar på någonting annat än attentaten; det var något jag inte kunde göra. Jag blev uppslukad av allt som har med attackerna att göra. Jag har fortfarande svårt att greppa all sorg, förtvivlan, panik, rädsla och chock som lade sig som ett täcke över staden. På TV ser man personer springa allt vad de har för att undvika rökmolnen från de raserade tornen som rusar längs med gatorna, och man sitter själv i soffan och hoppas på att människor inte ska hamna i den smeten, men man förstår inte själv den panik som blossade upp den dagen.

    Jag var 10 år när det hände, och jag blev chockad när mamma berättade för mig vad som hade hänt när jag kom hem från skolan. Jag trodde först att jag hört fel, och hon fick säga om det. När jag sedan hörde samma sak på radion tänkte jag att det inte kunde vara ett skämt, och att det faktiskt hänt.
    Som 10-åring hade jag svårt att greppa denna typ av händelse. Jag sympatiserade för de drabbade, men jag var samtidigt väldigt känslokall när jag såg gråtande personer hålla om varandra. jag förstod varför de grät, men jag var fortfarande känslokall kring det. Kanske berodde det på att det fortfarande kändes surrealistiskt — även om man snabbt inser vad som hänt beyder det inte att man tror sina ögon/öron…

    sv. Tack för det du skrev om min musiksmak; just musik är någonting som betyder så mycket för mig då det är någonting som hjälper mig med att uttrycka mig själv.
    -Allt är bara bra med mig; Jag har varit sjuk tidigare i veckan, och jag har varit tvungen att ta i tu med en del skolarbete (två mindre essäer, och jag blev inte stolt över något av dem). Nu har det lugnat ner sig lite. Hur har det gått för dig med skolan, förresten?

    -Jag förstår hur du menar; återigen handlar det om att inte jäkta fram vissa saker som att se vissa attraktioner. Det där med sovmornarna har jag också full förståelse för — visst är hotellfrukosten bland det bästa som finns (framför allt om hotellen har bra frukostbufféer), men att tvingas gå upp halv sju varje morgon för att knappt kunna äta någonting bara för att kunna ta del av den redan inbetalda frukosten… Om man ska njuta av någonting ska det vara på riktigt, och det handlar om allt från miljöer till njutningen av att helt enkelt bara kunna vara🙂

    Puss&Kram!

  2. Sandra skriver:

    Usch, det går inte att ta in det.. att det gått så lång tid. Man minns det så tydligt. Som om det var nyss. Och vilken tragedi. Att det finns sådan grymhet i världen.

    Svar: Darins är ett café, vårt stammisställe typ! Vänner är det bästa man har, de ger mig så mycket. Mår bra varje gång jag träffat dem.
    Det blir ju lätt så dock när man är i ett förhållande jämfört med när man är singel.

    Ja det ska inte vara för mycket av det goda. Min favorit är dock Pepsi, jag dricker för mycket av det haha.

    Nej det är ingen fara🙂 Det är nog mest jag som är väldigt ”tyst” om det just nu och speciellt i bloggen. Tack ska du ha. Det fungerar bra för oss, väldigt lugnt och det har liksom varit som om vi har pratat så mycket via facebook och telefon eftersom vi inte bor jättenära varandra så vi har lärt känna varandra bra känns det som. Tror det kan vara bra att PRATA massor i början, känns som vi har blivit superbra vänner.. som pussas och gosar lite🙂

    Puss & kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s