Two – 2 – II – [Recensioner]

Jag har ju läst en hel del böcker under sommaren, tänkte att det jag inte skulle skriva om de alla, utan de som jag gillade bäst. Men vem vet, de andra kanske dyker upp vid senare tillfälle. Men de jag vill dela med mig av just nu är dessa två:

Written by: Jane Green
Pages: 401
First published: 2010

Denna bok handlar om kärlek; styrkan av kärlek och hur stor skillnad kärlek kan göra. Speciellt i en familj där saker och ting börjar knaka i fogarna. Callies familj är väldigt upptagen av allt möjligt, hennes syster Steffi är kock och lever mer eller mindre för sin fina, rustika, hemtrevliga veganrestaurang. Lila, Callies bästa vän försöker att adaptera sig till ett nytt förhållande — men det är inte relationen som är svår, utan hennes nya älskades exfru. Samtidigt kan hennes föräldrar inte ens vara i samma rum, hennes pappa har gjort det väldigt klart att han aldrig vill tala med sin exfru igen. Mitt i allt detta så försöker Callie att vara den bästa mamma hon kan vara till sina två små barn och en bra fru till sin man. Men plötsligt återkommer cancern, som vänder upp och ned på allting. Hur tar man sig därifrån?

Skriven av: Jay Asher
Sidor: 298
Utgivningsår: 2011

Clay vet inte varför det plötsligt, en dag, står ett brunt papperspaket framför hans dörr. Han packar upp det och hittar en skokartong, det står ingen avsändare någonstans. I kartongen hittar han gamla kassettband (vem lyssnar på kassettband?), de är markerade med nummer och det är 4 stycken. Clay försvinner in i sin pappas garage, där han vet att det finns en gammal bandspelare, han sätter i första bandet och lyssnar till de första sekunderna av statiskt brus, sedan kommer rösten. Rösten som tillhör Hannah Baker, Clay förstår inte. Inte alls. Hannah Baker är ju död, hon tog ju livet av sig. Vad är det som händer? Ännu mer förfärad blir han när han fortsätter att lyssna Hannahs röst är klar och hennes budskap når fram med kraft som ett knytnävsslag.

“Hoppas att ni är beredda, för jag tänker berätta mitt livs historia. Närmare bestämt varför mitt liv tog slut. Och om du lyssnar på de här banden så är du en av orsakerna till det.”

*   *   *

Dessa böcker är riktigt bra, trots att jag har läst riktigt bra böcker under sommaren — så har jag förundrats över hur många gånger jag har tänkt “det här är den bästa bok jag har läst”. Den känslan brukar inte infinna sig vidare ofta ändå, så jag måste ha fått jackpot på senaste.

Den första boken The Love Verb, är enligt mig en jättefin och varm bok. Den är mysig och budskapet kring att kärlek är viktig och kan göra stor skillnad, inte allra minst i tuffa situationer, är så fint. Det är viktigt att stötta varandra i en familj, även om det är jobbigt, även om man helst vill vända om och bara glömma. Callie är en otroligt stark kvinna och jag gillar verkligen upplägget; även om detta är en ganska sorglig bok. Sådant behöver man ibland.

Men det är egentligen den andra boken, Tretton Skäl Varför, som jag vill skriva om. Den ligger nog på min topp-tre-lista när det gäller böcker. Den är djup, egentligen rätt hemsk och lite bisarr, men ge den en chans. Den talade till mig, jag blev helt ställd när jag läste den. Jag kunde inte sluta läsa, jag läste ut den på en hel dag. Så stark och underbar var den. Den handlar alltså om Clay och Hannah Baker, genom kassettbanden och Clays tankar och reflektioner får man sakta men säkert lära känna den riktiga Hannah Baker. Vissa skulle nog ha svårt att smälta konceptet med denna bok och till en början var jag också rätt skeptisk. Vem är så….grym(?) och skickar band till de som har fått en att ta livet av sig, det känns lite väl magstarkt, kanske inte helt grymt, men väldigt bisarrt. Men kommer man bara vidare, pressar undan den där första känslan av skepsism så kommer man in i en bok som verkligen är bra! Jag kände stark medkänsla till Hannah Baker, att behöva gå omkring och må dåligt, det ska ingen behöva göra och jag tror att många ungdomar — speciellt tjejer, kan känna igen sig i delar av denna bok. Egentligen är budskapet inget bisarrt, det handlar – enligt mig –  inte om någon hämnd; utan det handlar om Hannah och hennes vilja att rätta till allting, förstöra bilden som alla fått av henne. Och det handlar även om att vara uppmärksam, nå ut till någon — bara genom att säga ett par ord.

Jag skrev om vikten av att prata med någon, om man ser någon som verkar lite tillbaka dragen, eller vara en sådan person som nästan verkar manisk — alltså nästan för glad, så kan det vara en idé att i alla fall säga något; det behöver inte vara något stort. Man blir lite rädd för ordet “rädda”, att man ska försöka rädda någon från att ta livet av sig, det låter som något gigantiskt och jag kan förstå att det låter läskigt. Som att bära en alldeles förstor vikt på sina axlar. Men det enda som förväntas av en är att man försöker, att man inte sprider vidare rykten och att man är den bästa versionen av sig själv och att man verkligen försöker att behandla andra schysst. Denna boken går lite hand-i-hand med inlägget Cyberbu//y som ni kan läsa här nedan och mina tankar kring en viss händelse som jag skrivit om tidigare.

“Alla har vi väl förutfattade meningar ibland, ingen är perfekt. Jag är absolut inte perfekt, men det är klart att man försöker. Ibland önskar jag bara att jag hade försökt lite mer.

Många av er känner säkert till de distinktioner som finns mellan samhällslinjen och naturlinjen? De där typiska facken man lätt hamnar i; jock vs. nerd och så vidare. Vi har nog alla varit där; på någon av sidorna och ingen av dem har nog vidare rätt. Men som naturvetare under gymnasietiden så har det ändå satt sina spår; jag kan komma på mig själv med att beskriva någon person för någon av mina vänner som “typisk SP-tjej”, alltså samhällstjej. Detta kan då betyda att hon är noga med utseendet/det yttre, kanske ser lite snobbig ut och gärna blond och kanske översminkad. Jag inser att detta är helt fel av mig, det är inte såhär man ska vara, det är otroligt taskigt av mig att ha så förutfattade meningar. Såklart är inte alla tjejer som går SP sådär, precis som att alla på naturlinjen inte är supernördiga och extrema töntar!

När jag började mitt första år på universitetet så läste jag en väldigt, ja it’s fair to say; nördig utbildning. Tjejerna som gick i klassen var lika tjejerna jag läste med tillsammans på gymnasiet; absolut inte totalnördar som helt struntade i det yttre, men som ändå inte var klädda i de senaste märkeskläderna och så vidare. Kanske borde jag inte ha blivit lite frågande inför en av tjejerna som gick i min klass, bara för att hon just såg ut som de modellsnygga tjejerna som brukar vandra runt på Stureplan…men det blev jag ändå och tro mig jag ångrar mig. Det hela blev inte bättre när hon fick ett släp av killar efter sig som total rättade sig efter henne, under ett sektionsmöte lät det ofta såhär efter att hon hade sagt något “ja, men Så vill jag också göra!”, “jag håller HELT med M!”. Men även här borde jag ha gjort som jag alltid brukar göra, sträcka ut en hand; säga hej, vara mig själv. Jag vet att jag tänkte tanken på att hon inte passade inte helt och hållet och eftersom jag nästintill aldrig pratade med henne, så visste jag heller inte om hon faktiskt passade in – kunskapsmässigt (och det är ju det som spelar roll, alltså man ska inte döma det yttre). Kanske var det så att jag var lite rädd, hon påminde starkt om den typen av tjejer som gärna mobbades eller fällde kommentarer kring sådana som mig; lite blyga, nördiga tjejer. Å andra sidan så var ju i så fall hon inte på hemmaplan, jag menar de andra var ju nördiga också. Men jag kände mig ändå som mitt 12-åriga jag, när jag bara såg på henne! Hon kändes intimidating och det var som att jag var rädd för att om jag gick fram och sade något skulle hon fälla en snäsig kommentar och alla runtomkring henne skulle skratta. Mesigt av mig, I know! Jag borde ändå ha försökt och jag ska lägga till att jag tänkte det, flera gånger tänkte jag gå fram och prata med henne. På något sätt så var det ändå som att risken att bli bränd av någon snäsig kommentar och få känna mig som mitt 12-åriga jag, var värt det, om jag bara fick reda på mer om henne! För jag var nyfiken till tusen. Men ändå, så var det mina förutfattade meningar om henne, om typen av tjejer som brukar se ut som henne; blonda, supersnygga och populära! som fick mig att inte gå fram, inte fråga, inte våga vara nyfiken. Egentligen bara för att hon påminde om andra tjejer som jag varit rädd och obekväm inför.

I år, i slutet av Oktober, så hade vi en fest hemma hos mina föräldrar. Min pappa bjöd, som vanligt in (det är en årlig fest) de han jobbar med och bland dem fanns en av de tappra studenterna som jag läste tillsammans med; S. Till skillnad från mig, så hoppade han inte av utan fortsatte på den banan, lite stolt blev jag allt även om jag knappt pratat med honom tidigare. Vi hamnade vid samma bord när vi skulle äta och såklart ville jag kolla hur läget var, vilka som var kvar på linjen. Jag fann mig själv också börja tänka på M, kanske var hon verkligen supersmart och var kvar på linjen! Jag ville att hon skulle vara kvar, ville få äta upp att jag någonsin haft förutfattade meningar om en person, baserat på utseendet. Jag menar, jag är inte modellsnygg för fem-öre men jag har alltid brytt mig om mode; så kanske såg inte jag heller ut som den typiska nördtjejen. Så jag tar upp henne specifikt med S och undrar hur det gått för henne.
Utan vidare tvekan och bara rätt upp och ned säger S “hon tog livet av sig för två år sedan.”

Jag bara satt tyst, mumlade något “oj, okej…” tillbaka och sedan fortsatte kvällen jag kämpade med disk och försökte att fixa till så att alla hade dricka, servetter och annat på bordet. Försökte att inte tänka på det, men efter ett tag så gick jag in på mitt rum hos mina föräldrar och satte mig ned vid min stenåldersdator och satte igång den. Min hjärna surrade på i takt med fläkten; tänk om hon bara lekt charader, hon fick rollen som den snygga och populära, vem tar sig Inte an den? Det är väl klart som korvspad att hon tog rollen, snatchade den och levde vidare. Jag surfade in på hennes Facebook sida och stirrade på alla kondoleanser, det började tåras i ögonen. Någon av de första som kommenterade skrev något i stil med att hon inte kunde tro det, att hon pratat med M för bara någon dag sedan och då hade allting varit bra. Det bildades en tjock klump i halsen. Jag har också varit där, inte på riktigt samma sätt, eftersom jag lever. Men jag har mått dåligt, riktigt dåligt. Ljugit och lett inför andra, många trodde nog att jag mådde bra. Tänk om M hade det likadant. Och även om hon inte hade ljugit, även om det kanske hände något jättetraumatiskt privat och hon inte alls hade varit en deppig person, så kändes det så jävla fel att jag inte hade pratat med henne, när jag ändå hade tänkt på det tusen gånger. Visst, jag hade nog inte kunnat rädda henne eller något i den stilen, jag tänker inte vara så ego. Men jag har fått höra att jag är bra på att lyssna och kanske hade vi blivit vänner…om inte annat så hade jag i alla fall aldrig behövt känna what if?

Jag önskar verkligen att jag hade pratat med henne och nu, såhär i efterhand känns det så jäkla löjligt, min rädsla. Även om jag hade fått en snäsig kommentar, so what?! 

Jag har lovat mig själv nu, att jag hädanefter alltid kommer att sträcka ut en hand om någon som ser ut att behöva det, eller om jag bara är nyfiken. Jag vill aldrig känna såhär igen…”