Cyberbu//y

[Delete] Digital Drama
Ta bort digital drama!

Jag såg nyss en film som jag bara måste skriva om.
Okej, den har inte kommit ut här i Sverige, men jag har heller inte laddat ner den, det finns andra sätt att se sådana filmer online; men jag kommer inte att dela med mig av några länkar, jag vill inte fildela och jag är inte stolt över detta. Men det här måste skrivas om i alla fall.
Denna film heter Cyberbu//y (cyberbully) och visades på det amerikanska nätverket: ABC Family i samband med en kampanj som de driver som heter  [Delete] Digital Drama, alltså att man ska radera digital drama. Först när jag hörde om kampanjen tyckte jag att det lät rätt bra, men jag funderade inte så mycket på det. Kampanjen uppmanar ungdomar att radera kommentarer som de ser på nätet, rykten etc. Just för att – även om de ”bara” är rykten – så kan de förstöra så mycket. Under högstadiet så var jag själv med i Friends och jag har alltid intresserat mig kring just mobbning; jag har varit där själv.
Men under min aktiva Friends-tid så var Internet inte en lika stor grej bland mina kompisar, Lunarstorm hade visserligen precis börjat spridas och jag kommer ihåg att jag, i hemlighet skapade en profil där jag när jag gick i sjuan eller något. Jag ville inte att mina föräldrar skulle veta, jag antog att de inte skulle gilla det. Men jag tänkte inte så mycket på det då direkt och det var en jobbig period — kommer till det lite senare i inlägget.
Filmen Cyberbu//y handlar om en ung tjej som heter Taylor Hillridge (Emily Osment), hon är som vilken annan high school tjej och har två bästa tjejkompisar; självklart är de tajtare än klister och umgås jämt och ständigt. Taylors kompisar Samantha Caldone (Kay Panabaker) och Cheyenne Mortenson (Meaghan Rath) är båda medlemmar på en sajt som heter Cliquesters.com (ungefär som Facebook) där diskuteras dagligen saker och ting som händer på skolan då skolan har som en egen sajt där alla på skolan kan registrera sig och chatta med varandra i ett öppet chattrum. Taylor, Samantha och Cheyenne vet alla tre att det sprids rykten via denna sajt, de har själva lyssnat på en del av det. När Taylor sedan fyller år får hon äntligen en laptop av sin mamma Kris Hillridge (Kelly Rowan), hon får total privacy på sin laptop om hon lovar att följa sin mammas regler. Men så fort de tre tjejerna samlas så skapar de ett Cliquesters-konto till Taylor som är glad att slippa sin mammas ständiga ‘titt-över-axeln’. Snabbt får Taylor kontakt med Scott Ozsik (Jon McLaren) – en av skolans populäraste killar – över Cliquesters. De börjar chatta och Taylors vänner ser hur hon blir mer och mer intresserad av honom. Några dagar senare, efter att Taylor har lagt upp en dikt på Cliquesters får hon respons från en okänd äldre kille vid namn James, hans respons på dikten är djup och Taylor blir lite intresserad; men ändå inte tillräckligt, för henne är Scott fortfarande personen som är nr. 1.
Plötsligt vänder dock allting och Taylor blir plötsligt offer för rykten via Cliquesters, skolans kaxigaste tjej Lindsay Fordyce (Nastassia Markiewicz) hjälper till vid spridning av dessa och snart vet hela skolan om dessa ryktena. Elaka, personliga meddelanden skrivs på Taylors sida och snart har det hela eskalerat till Cyberbully (Internetmobbning). Taylor försöker desperat att ge igen, försöker att rätta till och skaka sig loss från alla rykten som bara ökar; men ingenting fungerar. Taylors mamma får snart reda på det hela och uppmanar Taylor att ta bort sin profil från nätet, men såklart vill Taylor försöka klara sig själv; men hon inser snart att cyberspace inte går att kontrollera. Kan någon hjälpa henne innan allting förstörs?
*   *   *
Jag har aldrig riktigt tänkt på rykten online och att de kan såra så djupt, men nu när jag tänker efter så är ju de flesta modigare bakom skärmen; när de inte behöver se personen de kommenterar om. Det är lätt att bara haka på de andra, kommentera utan att tänka på att orden på skärmen faktiskt kan såra och lätt bli för mycket för någon som ensam försöker att fajta emot.
När jag gick på högstadiet så var mina föräldrar också – i likhet med Taylors mamma – rätt strikta med Internet; kanske inte lika mycket som Taylors mamma, men cyberspace var heller inte så stor del av mitt liv då.  Men precis som alla andra tonåringar så lyssnade jag inte vidare mycket och jag skapade också konto online: Lunarstorm och trodde att det inte var någon större grej. Jag blev aldrig utsatt för någon mobbning via nätet, men jag kan absolut förstå att det kan spridas så som det gör i filmen och jag kan tänka mig den hjälplöshet som Taylor känner i filmen. Men jag blev väldigt påverkad av saker och ting på Internet, saker som andra öppet skrev om; depression, självmordstankar etc och jag blev ganska så snabbt neddragen och påverkad själv. Det är en ond och väldigt snabb spiral och man måste vara försiktigt! Jag menar inte att alla föräldrar ska vaka som hökar och inte lita på sina ungdomar, men man måste på samma gång vara vaksam och försöka uppmuntra till konversationer; så att ungdomarna alltid vet att det finns någon att prata med. Att man – som förälder – inte blir arg och bara skäller; sådant får nog endast motsatt effekt, att ungdomen drar sig bortåt.
Jag har mått riktigt dåligt under högstadietiden och jag vet hur förjävligt det känns att inte passa in, att inte vara tillräckligt bra/snygg/perfekt. Det är jävligt jobbigt och det tär på en. Ungdomar kan vara riktigt förjävliga mot varandra!
Så nu, såhär i efterhand och efter en del reflektering så tycker jag att ABC Familys [Delete] Digital Drama är superviktigt och jättebra! Så om ni därute ser någon posta ett rykte eller skriver något om någon – något som ni vet inte är sant, det minsta ni kan göra (och det lilla hjälper!) är att radera det. För det inte vidare, följ inte  strömmen. Försök hjälpa till att stoppa Internetmobbningen istället!

Här kan ni läsa om Cyberbu//y: http://abcfamily.go.com/movies/cyberbully/ , http://www.imdb.com/title/tt1930315/

Här kan ni läsa om [Delete] Digital Drama, som många ungdomskändisar är med i: http://abcfamily.go.com/movies/cyberbully/delete-digital-drama , http://abcfamily.go.com/movies/cyberbully/blogs-details/rally-delete-digital-drama/811355 , http://abcfamily.go.com/movies/abc-family-movies/videos-details/featured/delete-digital-drama/pl_PL55106934/vd_VD55133208 

Om rhulth

En adopterad 28-åring med en masterexamen i socialantropologi, frilansreporter, samt en skriv- och läsfantast. Frilansar för Adoptionscentrum. Bor utanför Stockholm och kontaktas enklast via rinki.hulth@gmail.com
Det här inlägget postades i Åsikter, Bio/Film/TV, Privat, Recensioner och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Cyberbu//y

  1. Lisa skriver:

    Jag har blivit utsatt för mobbning över Internet, och det var någon som försökte sprida ett rykte om att jag var gay när var runt 12 år. Jag hade ganska stor tur på den fronten; i min gamla skola fanns det ett par homofober i min årskurs, och jag hade lätt kunnat bli utsatt för mobbning av dem också. Det som ”räddade” mig var att personen som försökte sprida ryktet var en ovän till mig sedan en tid tillbaka. Om jag var gay skulle man kort sagt inte ha hört det från henne.
    Men det är som du säger — bakom en skärm kan man skriva exakt vad man vill till andra personer då man inte behöver möta deras blickar. De som var på mig över Internet vågade inte ens komma i närheten av mig i det verkliga livet, men när jag väl kommit hem var jag mer eller mindre den fulaste personen man kunde hitta.

    Jag förstår inte hur man kan sprida osäkerhet på det sättet. Många påstår att det har med sin egen osäkerhet att göra, och visst kan det ligga någonting i det, men man måste även komma ihåg att det finns flera osäkra tonåringar som inte agerar ut mot någon annan. Osäkerhet är ingen ursäkt till att utsätta någon för mobbning; det finns inga ursäkter överhuvudtaget. När ska man inse att man är den minsta personen om man vållar en annan person smärta?

    sv. Jag kände faktiskt så när jag fyllde 18 — det enda jag kunde tänka på var att jag skulle kunna gå ut på krogen eller en klubb och helt enkelt kunna festa loss. När dagen väl kom kände jag bara ”Nej, jag vill inte”. Jag har aldrig varit den festande typen tidigare, så varför skulle jag bli det så fort jag blivit myndig? Jag var fortfarande jag, och det slog mig att det inte är så stort att fylla 18 trots allt.

    Puss&Kram!

  2. Sandra skriver:

    Det låter verkligen som en bra och realistisk film. Det händer alltför ofta det där coh det är ju bra att det uppmärksammas!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s