[Empty]


[EMPTY]
Det är så det känns just nu. Tomt. Men inuti huvudet virvlar tankarna snabbare än jag kan få tag i dem och jag vet inte vart jag ska börja. Det känns som att allting, alla tankar och känslor är för fjuttiga, som att inga ord någonsin kommer att räcka till.
Men jag vill ändå försöka.
22 Juli 2011. 2011.07.22
Jag kommer aldrig att glömma bort det datumet, någonsin. Jag har svårt att tänka mig att någon kommer att göra det. Det är så hemskt och ofattbart. Det som hände i Norge känns extra hemskt, kanske på grund av den geografiska närheten, kanske för att det är ungdomar inblandade? Vad vet jag, men det känns fel, som att allting är upp-och-ned vänt just nu.
Jag kommer ihåg 9/11, absolut, jag skrev åtta sidor om det i skolan; jag som inte ens trodde att jag hade mycket tankar kring det — det hade jag. Men det här känns annorlunda. USA ligger längre bort, ständigt ser man pang-pang filmer från USA och det hela känns inte på samma sätt. Missförstå mig inte fel, jag var otroligt ledsen och skakad av 9/11 händelserna också. Men det här känns mer. I hela kroppen känns det. Kanske är det för att jag är äldre också, är med i nyhetsbevakningarna mer?
Så hur börjar man ens att förstå en sådan här grej, nej förstå går nog inte; jag kan i alla fall inte göra det. Men ändå känner jag hur jag vill försöka greppa, försöka hitta någonting. Jag vill inte tro att en person bara är född med mordiska tankar, med så mycket hat, det går bara inte. Hjälp mig, jag känner mig så vilsen i allt detta.
När jag läste kring bombningen i centrala Olso  på Internet under fredagseftermiddagen så kände jag bara ”oj”, det var så stort, så främmande och man såg direkt nyckelord i medias texter: terrorist,  al-Qaida, terrordåd. Visst, jag tänkte terror, men inte mycket mer än så. Jag vet inte varför, men jag tänkte att detta måste vara något annat, det handlar inte om något terrordåd från al-Qaidas sida. Jag lyckades skaka av nyhetssändningarna, ett litet tag i alla fall. Sedan kom rapporteringarna om Utøya och jag vet inte vad det var som hände, men det var först då som jag knappt kunde andas — allting kändes så ofattbart. På ön befann sig ca. 650 socialdemokratiska ungdomar som alla var där på läger. Det hela var en attack mot ”Arbeiderpartiet”.
Politik. Åsikter. Olikheter.
Visst, jag kan förstå att man kan tycka olika, det har man rätt till. Demokrati! Jag kan ogilla politiker och folk som tycker annorlunda än jag, absolut – det erkänner jag. Jag kan bli riktigt gnällig om någon har en annan åsikt än mig, i alla fall när det rör något som jag tycker är väldigt viktigt. Barn och ungdomar i samhället till exempel. Men jag hatar inte. Absolut inte. Jag respekterar många som har andra partipolitiska/politiska åsikter än jag, vissa älskar jag till och med — för dem, som personer. Sedan må de tycka och tänka annorlunda och det kan väl vara beklämmande ibland, men det finns inget hat.
Det var något som for igenom mitt huvud under fredagskvällen och natten, hur kan man hata så mycket? Hur kan en 32-årig man hata så mycket, ha sådan extrema åsikter, att han kan bege sig ut på en ö och mörda ungdomar? Peppra dem med dumdum-kulor? Jag förstår inte! Jag kan inte! När man dagen efter, den 23:e, satt på jobbet och hörde om att 93 var den akutella siffran kring döda ute på Utøya; jag mådde illa. Man såg namn, man såg bilder, man läste artiklar — intervjuer från de som överlevt. Hur kunde det hända? Jag tänkte också ”usch, det måste ha varit hemskt”. Sedan kände jag mig löjlig på något sätt, för jag visste att jag aldrig någonsin skulle kunna komma ens i närheten av att känna något i klass med ungdomarna från ön. De kommer för alltid att vara ärrade av denna hemska upplevelse. Återigen infanns känslan av uppgivenhet, obegriplighet.
Jag försökte skaka av mig nyhetssändningarna lite under söndagen, men ändå satt jag med fingret på F5-knappen (uppdatera) på tangentbordet och läste varje rapport som kom upp på Aftonbladets, DNs, SvDs och Expressens hemsidor. Det gick bara inte att slita sig, inte för att det var roligt att läsa och höra om allting, men för att det hela tiden fanns en röst i huvudet som hela tiden envisades med att fråga: varför?
Under hela denna nyhetsrapportering kring Oslo, Norge och Utøya har jag varit aktiv och online på Twitter, läst folks krönikor, tankar, åsikter och så vidare. Flertalet gånger har det dock känts som att jag inte kunnat uttrycka mig bättre än en treåring; som om allting smart redan hade sagts och det enda jag kunnat förmå mig att göra har varit att re-tweeta, alltså föra vidare någon annans väldigt smarta utlåtande. Medan jag själv suttit som i trans och försökt att formulera mig på de sparsamma 140 tecknen som man får till sitt förfogande.
Mardömslikt har jag upptäckt trådar och forum-poster från folk på Internet som har hyllat Anders Behring Breivik (det känns till och med obehagligt att skriva hans namn) — man blir verkligen mörkrädd! Inte nog med det så fann jag igår kväll en länk till manifestet som ABB har skrivit ihop. Trots att det var så äckligt rent utsagt att läsa hans intro där han skriver och uppmanar just Dig att sprida hans ord vidare, så fortsatte jag att läsa. Han skriver Till sin läsare i början och det skrämmer mig att tänka tanken att detta manifest faktiskt kommer att spridas vidare och antagligen översättas, precis som ABB önskar. Manifestet som är på 1500 sidor är inte bara skrivet av honom själv, utan han går ut med att han använt sig av andra personers skrifter också. Men de delar där man märker att det är han som ligger bakom, det får en verkligen att tappa andan — på ett dåligt sätt! Jag blir upprörd, rädd och ledsen — och jag känner på samma sätt nu, som när jag snubblade över en självmordsguide på nätet för flertal år sedan. I manifestet beskriver nämligen ABB hur man ska gå till väga ifall man vill göra ett dåd, hur man ska planera, hur man ska fixa med pengarna — hur man kan belåna etc. Han beskriver även hur man ska dölja och ljuga inför de runt omkring sig, han tar där upp det kända spelet World of Warcraft och menar på att man kan skylla på det spelet — att man är så inne i det, för sina nära och kära, för att de inte ska förstå vad du Egentligen håller på med. Det spelet är numera förstört för mig — även om jag inte skyller något på spelet i sig. Han menar även på att du kan skylla på att du är homosexuell och måste finna dig själv — som en förklaring kring varför man inte längre är social utan isolerar sig själv ofta. Han gör det klart för läsaren att homosexualitet är något som är fel.
Jag vill här lägga till att jag absolut INTE vill bidra till att föra vidare ABB’s åsikter, eller något i manifestet — av dessa anledningar tänkar jag inte gå närmare in på manifestet och heller inte länka vidare till detta. Anledningen till att jag nämner det jag härovan nämnt är för att jag måste få ge utlopp för det på något sätt.
Man märker i manifestet att han har tänkt till, vilket bara gör det hela ännu mer läskigt. Han är iskall, planerad och inte alls någon arg hot-head som vill skapa rubriker genom att göra något reckless.
Det finns så mycket skit i det där manifestet att jag bara kan hålla med Louise Lundström som rapporterar LIVE på aftonbladet.se’s hemsida kring rättegången i Olso, såhär skrev hon till svar till en man som ville ha en länk till manifestet:
12.41 Louise Lundström: det råder delade meningar om hur mycket man ska sprida detta så kallade manifest. Man bör ha i åtanke att det långt ifrån bjuder på alla svar. Att tro helt på Anders Behring Breiviks ord är inte bra. Det ska läsas mycket kritiskt. I fel händer kan det riskera att skapa sympatier för hans ”ideologier”.
Ytterligare en sak som jag har funderat kring under detta hemska som skett är medie-/nyhetsrapporteringen, det är klart att vissa rapporterar bättre än andra. Vissa använder bättre ord än andra. Små fakta som att Aftonbladet verkar vara den enda stora, svenska nyhetstidningen som skriver: Utøya och inte Utöya. Men om man bortser från sådant så finns det vissa saker som står ut lite. Jag – och jag vet att jag är långt ifrån ensam – tycker att Jens Stoltenberg  har skött sig riktigt, riktigt bra under dessa hemskheter! Att han till exempel – i sitt uttalande – den 22:a sade:
Stoltenberg, 22/7: “We will retaliate with more democracy”
Istället för att propagera för hämnd som George Bush gjorde efter 9/11. Men å andra sidan och jag kan inte hjälpa att undras lite över det, det har nämligen snackats flitigt om det på Twitter — hade alla, samhället, Norge, Stoltenberg, Världen reagerat lika lungt, sansat och fint ifall gärningsmannen inte varit norrman? Hade det verkligen sett ut likadant? Det känns som att världen i stort hade reagerat ännu mer, mer forceful ifall det rört sig om al-Qaida. Men det är kanske inte så konstigt, jag menar hade al-Qaida varit delaktig i detta så hade kanske stora delar av världen och USA speciellt, reagerat mer — för de kan relatera på ett annat sätt, de har också varit utsatta för det. Det kändes som att nyhetsrapporteringen – worldwide – kanske blev något nedtonad då det visade sig vara en norrman? Även om dådet i sig var förödande och som Norges motsvarighet till 9/11? Jag kan inte låta bli att vara ”nyfiken” — eller vad man ska kalla det. Missförstå mig inte, jag vet att det har rapporterats om detta i utländska medier riktigt mycket, men tonen ändrades ganska snabbt — redan i svenska medier och skandinaviska. Under fredagskvällen den 22:a så handlade det om terror, terrorism etc. Sedan blev det rubriker kring att de gripit en norrman. Därefter hette det: Anders, 32. Nu var man på förstnamn-basis med mördaren. Bara sådär liksom.
Tonen har visserligen ändrats en del nu, kring rättegången, men ändå. Jag blev lite paff. Det känns på något sätt konstigt att han ens tog sig ur detta med livet i behåll…att se hans namn överallt, det blir så mänskligt. Men å andra sidan så är han väl just det – egentligen.
Hur som helst, jag är stolt över Stoltenbergs hantering kring allt detta och jag sörjer verkligen för Norge och alla de som dog i denna tragedi.
Sedan måste jag slutligen ta upp Fredrik Virtanens artikeln i dagens Aftonblad, kan jag inte hjälpa det. Jag gillar det inte, visst, han kanske mest vill skapa en diskussion, eller bara vill få ur sig något. Men jag gillar inte artikeln alls. Ni kan läsa den här: http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/kronikorer/fredrikvirtanen/article13371261.ab
Det känns som att nivån på hela artikeln är så låg, absolut så har jag läst de andra nyheterna också — man vill ju försöka hitta något annat att läsa också, så att man inte blir alltför förstörd av allt det här mörka. Visst har jag då sett den sorgsna rapporteringen kring torkan i Afrika och absolut lider jag med de barnen som svälter. Men att Virtanen slänger ut sig ”tänk på barnen i Afrika!” det känns så gammalt. Hur många gånger har jag inte hört det sägas, min farmor sade något liknande när man inte orkade äta upp maten på tallriken och absolut, vi lever lyxigt här i Sverige och på många andra ställen i världen. Men även om jag må ha skrivit, tänkt och funderat mycket mer kring det i Norge just nu — eftersom detta är en väldigt stor händelse – så betyder det inte att jag inte bryr mig om de fattiga barnen i Afrika. Artikeln, enligt mig, känns mest onödig. Hans vidare ”slakteri” av modebloggare känns ännu mer onödig:
”Plötsligt hade varje modebloggare skaffat ett världssamvete.”
Jaha, okej, spä på den bilden också: att alla modebloggare är ytliga och endast bryr sig om sig själva. Kanske är det så att vissa modebloggare faktiskt är så, men jag tror att många av dem mest bloggar om en hobby – hur konstig den än må verka – och bara väljer att distansera sig själva från de sociala medierna, de gömmer sig bakom en fasad och får på så sätt ett utlopp för sin hobby samt att de då har chansen att uttrycka sig kring sådana här seriösa saker, ifall de själva vill det, men utan krav, utan att de ”borde” för att de driver en ”seriös” blogg. Men oavsett vad man vill tycka om modebloggare, varför måste Virtanen, som titulerar sig själv som ” som professionell skribent” i artikeln då gå till angrepp mot dessa stackare? Varför? Bara för att du kan? Onödigt och löjligt enligt mig.
Nej, nu tror jag att jag har spytt ur mig det mesta — och det kanske inte blev bra, men på något sätt var jag tvungen att få ur mig allt detta. Även om det kanske är snarlikt andras tankar, eller om min text rent allmänt bara är löjlig i jämförelse; så har jag gjort detta för mig om inte annat.
En annan persons text som verkligen har fångat många tankar som jag tyckt varit svårformulerade är Susanne Möller (skribent på DN), här är hennes krönika: http://www.dn.se/blogg/spelblogg/#.Ti0gSnU4VrI.twitter
Allt det här är hemskt och jag tänker på alla de SSU-kamraterna jag har här i Sverige, tänk om det hade varit dem? Jag får rysningar bara jag tänker på det…
Jag avslutar med att säga att jag tycker att det var väldigt fint av SJ att hålla en tyst minut för Norge idag klockan 12.00. Såhär skrev de på Twitter: 
SJ AB: Med anledning av händelserna i Norge kommer en tyst minut att genomföras kl. 12.00. Tågen stannar på lämpligt ställe. #tystminut #SJ
 och självklart väldigt fint av alla er andra som var med och höll den tysta minuten!

Om rhulth

En adopterad 28-åring med en masterexamen i socialantropologi, frilansreporter, samt en skriv- och läsfantast. Frilansar för Adoptionscentrum. Bor utanför Stockholm och kontaktas enklast via rinki.hulth@gmail.com
Det här inlägget postades i Åsikter, Nyheter/News och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till [Empty]

  1. Lisa skriver:

    Jag håller visserligen till viss del med vad Fredrik Virtanen skrev; Om vi ändå har rätt till en åsikt kanske mam bör ta plats till att försöka tycka då många andra inte har den möjligheten. Men samtidigt är det just en frihet, och inget tvång. Man kan inte tvinga någon att tycka till om något om det inte är någonting man själv vill.

    Jag tänkte lite grann kring det där med terrorhot också. Dels för att det finns personer som inte ser detta som ett terrorbrott då det inte utfördes av någon terrorgrupp, och då är frågan vad som faktiskt innefattar terrorbrott. Skulle en muslim spränga sig själv på ett tåg, en muslim utanför alla terrorgrupper, skulle man säkerligen rubricera det som ett terrorbrott. Men när det gäller en blond person verkar det inte lika självklart.
    Att detta inte har blivit lika stort som t.ex. 9/11, det som hände London för nästan exakt 6 år sedan eller det som hände Madrid i mars 2004 kanske har med just terrorhot att göra. I Norge kunde man gripa gärningsmannen direkt, och med tanke på att han inte hade några förbindelser till terrororganisationer kan man andas ut på ett annat sätt. Det största hotet nu är manifestet, inte att någon annan ska begå en liknande massaker…

    sv. Det vore inte att skylla från sig — om det är någonting som bidrar till att du har svårt att skilja dig från andra är det bara bra att du har ”identifierat orsaken” som min psykologilärare uttryckte sig så fint för några år sedan.

    (Självrespekt, självförtroende och självkänsla går ofta hand i hand — när man lärt sig det ena följer de andra på.)

    Puss&Kram!

  2. anniepiie skriver:

    Håller med dig, kul när höstmodet och nyheterna kommer men sommaren får inte vara över riktigt än!😉 hihi SV: gash, det var ett långt inlägg, bra du är på att uttrycka dig måste jag säga! ♥ Önskar att jag var det oxå… Ta hand om dig denna tisdag!🙂 Kramar!!!

  3. Marcus Å skriver:

    Läst inte allt du skrev men du har ett bra sätt att uttrycka dig på och jag håller med dig fullständigt! Det är hemskt allt som skett i Norge samtidigt svårt att förstå.

    Med mig är det bara bra idag. Ledig och allt. Hur mår du denna onsdag då?
    Kram

  4. Lisa skriver:

    sv. Jag menade faktiskt det som en kritik mot honom — det är bra att han utnyttjar sin åsiktfrihet, men som du sade började han göra narr av personer. Jag håller med honom om att många av oss prioriterar fel, men det var riktigt onödigt av honom att skriva om modebloggarna på det sättet han gjorde. Bara för att man är modebloggare betyder det inte att man är känslokall. Det betyder helt enkelt bara att man väljer att blogga om någonting man är intresserad av, och som man känner att man är duktig på. Han har ingen rätt att försöka påtvinga andra människor sina egna åsikter och påstå att man är känslokall om man inte tycker som han. Visst, man bör tänka på alla de som svälter i Afrika (man bör även tänka på de som svälter i Indien och Kina också), men likväl är det bra om man tänker på det som hände i Norge. När det kommer till kritan gäller det att försöka tänka på medmänniskor överhuvudtaget utan att gruppera dem.

    Puss&Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s