An act of kindness?


Jag tycker absolut att man sak ge folk beröm, feedback, en klapp på axeln. Ja, att på något sätt visa folk uppskattning, det är otroligt viktigt. Jag mår så himla bra och kan bli så himla glad, när någon säger något snällt till mig; det behöver inte alls vara stort, men det betyder så mycket. Jag tycker egentligen att det är väldigt underskattat, man tar saker och ting för givet, man tror att den andra personen kanske vet att denne är uppskattad. Men varför inte bara slänga till med det ändå? Aisopos (gammalgrekiska: Aesop) som var en grekisk fabeldiktare skrev i fabeln The Lion and the Mouse: 
No act of kindness, no matter how small, is ever wasted.  
Och det håller jag verkligen med om. Så vad vill jag egentligen skriva om?
Jo, jag kommer ihåg när jag var liten (eller ja, yngre, jag är väl kanske fortfarande rätt liten?) så var min farmor ofta barnvakt  åt mig och min lillebror och jag kommer såväl ihåg att hon brukade hjälpa till att städa hemma, när mamma och pappa var ute. Hon såg till exempel hur mamma och pappas täcke låg nedvikt över fotändan och blev förfärad över att våra föräldrar inte ens hade tid till att bädda sängen om mornarna innan de gick till jobbet. Hon nämnde i den svängen också att de inte hann göra det på grund av att jag och min bror tog upp så mycket tid. Absolut tog vi upp tid, fast om sanningen ska fram så lämnade mamma och pappa täcket sådär för att de ville vädra.

Jag vet att min farmor inte menade något illa med det hon sade, men jag kommer ändå ihåg att jag tänkte kring det där, om att det kanske var synd om mamma och pappa på något sätt. Men det var ingenting som satt fast vidare länge. Visst hade både jag och min bror säkert kunnat visa lite mer uppskattning gentemot våra föräldrar och kanske även än idag, men det där rann nog av mig ganska så bra i alla fall. Jag tror att farmor sade det eftersom man, under hennes generation, absolut hjälpte till i hemmet ordentligt, även om man var barn och saker ändras otroligt snabbt i vårt samhälle! Jag tycker till och med att jag kan se distinkta skillnader mellan mig själv och ungdomar idag, fast jag vet inte om det handlar om generationsskillnader eller att jag själv bara har växt upp. Jag tycker ändå att det är väldigt viktigt att barn ska få vara just barn, så länge de kan, men absolut kan man lära sina barn att ta undan efter sig och betona att det är viktigt att man hjälps åt alla tillsammans. Jag och min bror hade absolut inte dött över att städa rummet lite oftare och lite bättre, jag var nog sämst på det, av oss två.

Men jag tycker också att det finns gränser när det gäller det här med snällhet. När är man snäll? När räknas det liksom? Det finns snällhet och det finns snällhet. Jag tycker till exempel att man kan vara lite uppskattande mot ett litet barn – som fortfarande håller på och lär sig – att det var bra att denne delade med sig av leksaksbilarna med det andra barnet på dagis. Men jag tycker inte att ett barn i tio årsåldern ska få lika mycket cred om ens något, om ni förstår vad jag menar? Vissa saker ska (eller är, enligt mig) självklara. Om man jobbar i affär/butik tycker jag till exempel inte att man är exceptionell och ska få massvis med beröm för att man är vänlig mot en kund! (Även om jag ibland kan bli väldigt positivt överraskad när jag möter butiksbiträden som är riktigt trevliga).

På samma sätt tycker jag att ett barn som kanske målar en teckning till sin pappa som det står ”världens bästa pappa” på, ska få en fin liten feedback eller ett kärleksfullt tack. Man ska som förälder uppskatta och vara glad och visa detta för sitt barn. Men en förälder ska inte bli utnämnd till ”världens bästa” bara för att denne kommer ihåg och säger ”jag älskar dig”.

Därför blev jag lite paff och kanske…eftertänksam när min praktikchef lovordade mina föräldrar för att det hade varit sååå snälla som adopterat mig. Vad vänliga personer de måste vara som bestämde sig för att ta hand och ta in ett barn i deras familj. Visst, absolut! Jag är tacksam och jag är super-duper-jätteglad för att jag fick just mina föräldrar – för även om de inte alltid känner så – så är de bland de bästa. Det känns som att jag, framför allt på senare år, har kommit dem extra nära. Men, det kändes lite konstigt att vara tacksam för att de adopterade mig, som att de har gjort mig en tjänst…fast de har dem väl visserligen, mina levnadsförhållande 1988 i Indien, Calcutta var långt i från de bästa och jag var allvarligt sjuk två gånger under de första månaderna jag levde. Men det känns ändå lite udda…förstår ni vad jag menar? Är det själviskt av mig att tänka och resonera såhär?  De gjorde en fin grej, det finns ju så många barn i världen som redan är födda och behöver komma till bra hem, men förtjänar man beröm för det i den meningen?

Om rhulth

En adopterad 28-åring med en masterexamen i socialantropologi, frilansreporter, samt en skriv- och läsfantast. Frilansar för Adoptionscentrum. Bor utanför Stockholm och kontaktas enklast via rinki.hulth@gmail.com
Det här inlägget postades i Åsikter, Privat och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till An act of kindness?

  1. Lisa skriver:

    Jag förstår vad du menar, och det är inte själviskt att tänka så.
    Jag har faktiskt inte tänkt så mycket på föräldrarna som adopterar — jag tänker mer på barnen/personerna som blivit adopterade och som kunnat få nya möjligheter p.g.a. det. Jag tycker att det är fint gjort av människor som adopterar, och nu när jag tänker efter känns det faktiskt som någonting man kan få lovord för (i rätt ”mängd”). Jag tycker att det är underbart att man kan adoptera ett barn från något annat land utan att låta t.ex. etnicitet utgöra ett hinder för att kunna älska barnet lika mycket som om man hade fött det själv.

    sv. Du ska inte behöva ursäkta dig för att ha varit inaktiv; man kan inte låta bloggen bli en högre prioritering än sig själv. Jag hoppas att du mår bättre nu!
    Jag kunde ha mått bättre — jag kände av min migrän tidigare idag. Det har lättat upp nu, men jag känner fortfarande av huvudvärken.

    Puss&Kram!

  2. Anniepiie skriver:

    Hej fina du!😀 Nämen tack, och desamma!🙂 hihi Oj läser ditt inlägg och upptäcker att du kommer ifrån indien! Coolt, jag är oxå adopterad ifrån indien faktiskt och min tvillingsyster då!🙂 Och anledningen att min mamma och pappa adopterade var för att hon inte kunde få barn…. Så adoption är inte så dumt. hehe Hur gammal var du när du kom till sverige då?🙂 Kramis

  3. Sandra skriver:

    Så himla fin text, tänk om människor kunde vara lite snällare (utan att se sin egen vinning i det) och bara inte vara så brutalt själviska. Vad mycket trevligare livet vore då!

    Svar: Vi hade en rolig kväll! Absolut, dock kom den mentala baksmällan i natt och har hållit i sig hela dagen idag. Ajdå, det var minsann skickligt att skaffa ett blåmärke på det sättet du🙂

    Det känns ganska skönt faktiskt. Nu är det uppehåll tills 18 maj, då är träningen igång. Däremellan är det rätt dött.. blir väl mest en massa förhandlingar!🙂

    Jag förstår dig, det är int så konstigt alls. Har inte heller varit jätteaktiv på bloggen senaste tiden.

    Ja nu är emma tillbaka i Skottland!

    Ja eller hur? De tjejkompisarna behöver man.

    Min hjärna är forttfarande förvirrad, mer så eftr helgen. Eller förvirrad och förvirrad. Det är mer en kamp mellan vad jag vill och vad jag vet att jag måste, det suger! Men sånt är livet ibland. Och det är inte alltid rättvist och man kan inte få allt🙂

    Så det är väl sådär med mig för att uttrycka det milt, jag har ägnat dagen åt att ligga under täcket. Själv?

    Puss & kram

  4. Lissie skriver:

    Nu har jag inte kommenterat på ett tag. Hur har du det?

    Apropå inlägget så tror jag visst att man kan vara för snäll. Sådär så att man glömmer bort sig själv, eller göra för mkt för andra så att de aldrig lär sig att ta eget ansvar. Men just den där respekten, omtänksamheten och uppskattningen gentemot andra – jag tror aldrig att den kan bli ”för stor”.

    Och jag förstår att det känns konstigt att tänka att dina föräldrar var ”snälla” som adopterade dig. Det är väl inte riktigt så man ska se det. Alla föräldrar är väl snälla som vill ta hand om ett barn och ge det kärlek och en bra uppväxt, oavsett om det är ett biologiskt barn eller ej. Så, jag kan inte riktigt förstå det där resonemanget…

    Hur som, hoppas att det är bra med dig! Massa kram

  5. Anniepiie skriver:

    Bilen var fin så nu är den min!😀 Jippi!!! SV: jag kommer från hyderabad och jaa, det var nog adoptionscentrum!🙂 Det håller jag med dig om, det finns ju olika anledningar till att man adopterar… Men de flesta tänker nog inte på att det finns folk som inte kan få barn osv och att det är därför.😛 Jo det är bara bra med mig!🙂 Hoppas att du får en bra dag nu. Kramis

  6. Jasmine skriver:

    DU är väldigt bra på att visa uppskattning, på att berömma och på att stötta personer i din omgivning. Fortsätt med det!

    Man ska vara glad för sin tillvaro som man lever i, men at vara tacksam är kanske inte riktigt rätt. Alla lever på olika sätt, livet för oss i olika riktningar. Du ska vara glad för det du har, men personligen tycker jag inte att du behöver vara ”extra glad”, bara för att dina föräldrar har adopterat dig. Förstår du hur jag menar?🙂

    Svar: Tack för lyckoönskningen, den betyder mycket! Intervjun ikväll gick bra, tror jag. Nu väntar jag med spänning på beskedet. Det skulle verkligen vara roligt att få jobbet. För tillfället känns det som att mycket här i livet är i motståndarlaget.

    Det var egentligen ingenting som hände med R. Han hade haft konstant huvudvärk sen söndagen. På onsdagen (hans födelsedag) satt vi på akuten för andra gången. Då blev han inlagd. I slutändan visade det sig vara en elak bihåleinflammation. Så rolig var den historien. x)

    Det är jag som ska tacka för boktipset!

    Usch, tråkigt att ditt mående inte är det bästa. Du vet var du kan nå mig, om du behöver tröst.❤

    Med mig och R är det bra. Mellan oss fungerar det. Senast ikväll blev jag ledsen och grät i telefon. Det är ju inte långt kvar nu – knappt två veckor. Det börjar närma sig alldeles för snabbt; jag tror inte att jag inser. Både jag och R försöker dock undvika att göra en stor grej av det. Båda är vi överens om att vi kommer att ses. Det kommer gå bra. Vi behöver nog bara egen tid att bearbeta den tid som kommer.
    Tack för att du bryr dig.❤

    Kram

  7. Ping: “Fantastiskt av dig att göra detta” | rhulth

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s