05-04-1971

© rhulth.wordpress.com*

Idag är det en rätt så speciell dag. I alla fall för mig. Idag är det den 5:e april och för 40 år sedan idag föddes min syster. Hon föddes i Sydkorea och adopterades senare av min pappa och hans dåvarande fru. Jag har sett bilder på henne och hon var hur söt som helst, jag har sett ett par videoklipp också, dock utan ljud. Hon såg ut att vara en jätteglad tjej med mycket energi. Nej, hon var inte min biologiska syster, men vad gör det? Det är inte blodsbanden som skapar de starkaste banden enligt mig, inte nödvändigtvis. Mina föräldrar som är de enda föräldrarna jag har är inte mina biologiska heller, men det betyder inte att de är mindre mina för det. Enligt mig så är föräldraskap en roll som man går in för, man gör allting som en förälder ska och borde göra för sitt barn. Så bara för att min biologiska mamma, som kanske finns någonstans i Indien, har fött mig så är hon inte min mamma för det; det kanske låter kallt, men så känner jag. Därmed känner jag lika mycket kärlek för min lillebror som är adopterad från Thailand och jag känner även en kärlek för min syster, hon som kom från Sydkorea och föddes den 5:e april 1971.

M, min syster har jag aldrig fått träffa, dessvärre. Hon dog nämligen i levercancer den 18 januari 1986 och jag är född 1988. Det är tragiskt och har alltid varit lite jobbigt att tänka på, men om jag ska vara uppriktig så har hon visserligen alltid varit en del av mitt liv; vi har bilder på henne hemma hos mamma och pappa och de har alltid funnits där. Men, jag har inte tänkt på henne sådär jättemycket under min uppväxt, mina föräldrar har inte pratat om henne så mycket och jag har väl inte känt att jag behöver det heller. Men sedan jag började reflektera över min adoption och mina rötter, i och  med mitt frilansarbete som började sommaren 2009, så har jag tänkt allt mer på min släkt här i Sverige och mina rötter i Indien. Jag började tänka ordentligt på all diskussion och alla tankar kring adoption som funnits, både i mitt liv och i media. Egentligen började dessa tankar och reflektioner ta form redan kring hösten 2005 efter min återresa till Indien; mitt så kallade ”hemland”. Om än väldigt difusa och förvirrande tankar och reflektioner, så fanns de där.  Jag kom ändå snabbt fram till att det var här i Sverige som jag hörde hemma, det var min släkt här i Sverige som var just min släkt, blodsband eller ej. Då kom även min syster in i bilden på ett helt annat sätt, en saknad började ta form och det var under sommaren 2010  som jag för första gången bestämde mig för att besöka hennes grav själv, utan min familj. Jag åkte alldeles ensam och det blev en resa som var dels lång (bokstavligt) och emotionell, jag grät som aldrig tidigare och allting kändes så fel, orättvist och som att jag precis hade förlorat henne. När hon för första gången verkligen dök upp i mina tankar och jag på ett mer ordentligt sätt började se henne som min syster, så var hon ju redan borta. Visst insåg jag att hon hade varit lika mycket borta, även om jag hade börjat reflektera såhär för ett par år sedan också, men det kändes ändå så färskt alltihop. Jag kommer även ihåg den bisarra känslan av att se mitt efternamn på hennes gravsten, jag vet egentligen inte varför, men det var som att hon var verkligen en del av mig och min familj och hon låg där…död. Det var hemskt!

Det känns hemskt tomt att inte ha henne i mitt liv och trots att hon aldrig har varit det så känns saknade så mycket större nu. Kanske är jag i ett ”ställe”  i livet – hur klichéaktigt det än må låta – när jag känner att det verkligen hade varit skönt med en storasyster, någon som gått längre i livet och någon som haft mer erfarenhet kring det mesta. Det hade varit skönt i många aspekter, hon var ju också adopterad, det hade varit spännande att höra hennes tankar kring det hela. Jag har lekt med tanken på att hon och jag säkert hade haft en jättebra och nära relation, men jag vet ju inte alls hur det hade varit, jag menar åldersskillnaden hade ju ändå funnits och det finns många andra faktorer. Men det är ändå så jag tänker henne, som min storasyster som finns där när jag behöver henne och vice versa såklart.

Jag är inte troende, men ändå – när jag är där vid graven – så känns det som att hon kanske finns där, någonstans. Det låter kanske knäppt eller löjligt, men i och med att det är det närmsta jag kan komma henne, eftersom jag aldrig fick träffa henne i livet så känns det skönt att få tro lite på det sättet ändå.
Det var fint ute vid graven idag och hon har nog den finaste och mest välskötta graven, jag tog med mig styckblommor eftersom jag inte visste hur mycket plats det skulle finnas vid stenen och det var nog tur för nog fanns det gott om saker. Jag tog även med mig ett gravljus som jag tejpade fast ett hjärta på där jag skrev ”Grattis syster 40 år”. Idag följde E med mig och det var faktiskt väldigt skönt att slippa vara ensam den här gången, just under själva besöket, när vi stod där vid stenen så var jag inte superledsen. Det kändes bara lite tomt och jag kände en saknad, trots att det är en saknad för en person jag aldrig mött. Men hon känns ändå som så mycket mer än ”en person”, hon är ändå min syster, det känns så! Men sedan när vi gick därifrån och satte oss i bilen så började tårarna falla och hela bilresan hem så grät jag häftigt, allting kändes så orättvist och jag tänkte på min pappa (och började sakna honom också, även fast han bara är ett telefonsamtal iväg), hur jobbigt allt detta måste vara för honom! En förälder ska aldrig behöva begrava sitt barn, både han och hans förra fru är otroligt starka som orkat med allt detta. Jag önskar att de hade sluppit allt detta, men nu är det som det är och vi får helt enkelt minnas henne. Eller jag får tänka på henne, eftersom jag inte har några minnen.

Hur som helst, grattis syster på 40-årsdagen!

* Bilden är min egen och får inte användas i annat sammanhang eller annat syfte utan explicit tillstånd.

Om rhulth

En adopterad 28-åring med en masterexamen i socialantropologi, frilansreporter, samt en skriv- och läsfantast. Frilansar för Adoptionscentrum. Bor utanför Stockholm och kontaktas enklast via rinki.hulth@gmail.com
Det här inlägget postades i Privat och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till 05-04-1971

  1. Sandra skriver:

    Usch vad tragiskt att ni aldrig fick träffas, blir rörd av din text. Jag har själv förlorat en syster. Min lillasyster. Men jag är så tacksam att jag fick träffa henne i alla fall. Nu blev jag helt lipig här. Så sorligt!

    SVAR: Ja nu är alla måsten ur världen så nu ska jag njuta av kvällen i Lund med min bästa vän och våra duktiga pojkar!

    Ja men det var sååå seriöst ju, herregud! Man kunde inte missa ett avsnitt. Spelade in Sunset Beach sen satt vi hemma vi tjejer som såg och satt klistrade.

    Ja man får lyssna lite ibland, jag är rätt dålig på det. Men jag har haft folk på mig också som tycker ”lugna ner dig lite… du behöver inte göra allt på den gång” och det har de ju rätt i. Jag mår bättre nu, fortfarande trött och illamående men på rätt väg i alla fall🙂

    Jag tycker dina texter är jättebra, jag brukar inte vara mycket för långa bloggtexter. Mest för att de flesta inte kan skriva speciellt bra, utan att vara för elak. Men du skriver på ett fängslande sätt. Finns två bloggar som kan skriva långa texter där jag läser varje ord och din är den ena!

    Det blir ju lätt så, har de spelat på elitnivå sedan de var tonåringar har de oftast ingen annan arbetslivsbakgrund att falla på så det blir naturligt att de blir coacher. För Jespers del är det bra för han är duktig på det OCH har mycket erfarenheter. Men det är u inte för alla, så jag tycker det är bra som IFK gör nu där de (förrutom fulltids proffsen) har jobb vid sidan om. Det utvecklar människorna också. De kan ha ett liv utanför sporten och det är ju bra.

    Puss & kram

  2. Lisa skriver:

    Även om man inte lärt känna personen finns det en viss tomhet och saknad.
    Just när man hört så fina saker om en annan person kan det även hända att man sörjer för att man aldrig fått träffa honom/henne.

    sv. Jag håller med dig där — kvalitet ska komma före kvantitet.
    Jag kommer överens med de flesta, men jag har bara ett par nära vänner. Två av dessa står mig otroligt nära, och det är dessa två jag inte vill förlora för fem öre — de två är mina ”SATC-vänner”🙂

    Puss&Kram!

  3. Eleonore skriver:

    Så tråkigt att du aldrig han träffa sin syster! Jag gillar din syn på adoptionen och att du har en fantastisk familj som finns där för dig alltid. Du har så rätt i att de biologiska banden inte alltid är starkast utan de känslomässiga. De är ju din mamma och pappa nu och det kan ingen ta ifrån dig🙂
    Ja visst hade Sunset Beach inte den bästa handlingen, det är som med våra bästa år! Det är bara oändliga intriger men det är en verklighetsflykt och spännande med alla cliffhangers och miljön😀 Det var ju så mysigt också att ha det tillsammans med sin farmor🙂
    Det går fint på jobbet, bara vart ute en gång tidigare så är lite ovant fortfarande men skoj! Va roligt att du också ska jobba i helgen, man får en helt annan veckorytm då. Hoppas du får det mysigt på middagen också!
    Så lite så vännen, det är så tråkigt att så fina personer blir mobbade och behandlade illa. Oftast är det bara avundsjuka bakom och så vill de trycka ner en för att man inte ska få vara nöjd med sig själv. Tråkigt! Bra att du tog upp det med Marcus i intervjun🙂
    Massa kramar!

  4. Lissie skriver:

    Jättefint, sorgligt och intressant inlägg. Jag tror inte heller att blodsband alltid skapar de starkaste banden, människan är mer komplex än så. Och även om du aldrig hann träffa henne så är hon ju förstås en del av ditt liv ändå, givetvis måste du få sakna och sörja henne. Och fundera över hur er ”relation” har påverkat dig och din familj.

    Fina du, tack för fantastisk kommentar. Jag blir jätteglad att du tycker om det jag skriver! Och jag tror visst att man kan vara en ”reflekterare”, jag är likadan. Men det är en gåva att ha det där eftertänksamma, tycker jag i alla fall. Allting behöver inte vara produktivt.

    Du frågade om ”Hon som jag fikade med”. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det utan att bli alltför personlig och utelämnande. Det är inte min syster utan någon som är väldigt viktig för mig, vi är viktiga för varandra, och har varit under en längre tid. Jag tror att vi båda känner mer än vänskap för varandra men på grund av en mängd omständigheter kommer det troligtvis aldrig att bli så. Du kan läsa inlägget jag precis skrev, så kanske det klarnar lite.

    Kram på dig

  5. Jasmine skriver:

    Vilket otroligt personligt inlägg! Jag tycker verkligen att det är starkt av dig att dela med dig av en sådan sak. Beundransvärt – minst sagt!

    Jag känner också en närvaro, när jag besöker gravar. Personen som har blivit begravd där finns vid min sida. Det är inte alls löjligt tycker jag, snarare än god egenskap och filosofi som man bör ta vara på.🙂

    Svar: Precis. Hur jobbigt livet än känns, så är det viktigt att försöka hålla humöret uppe. Inställning är A och O.

    Du skriver som vanligt kommentarer som berör. Dina ord sätter sig som klistermärken på min kropp. Jag är otroligt glad för att du skriver till mig, tack. Jag förstår inte vad jag har gjort, för att förtjäna en så fin vän som dig. Du är fantastisk.❤

    Självklart ska jag hojta till, om det blir en resa till Stockholm.😉

    Hoppas att du får en bra helg!
    Kramar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s