Mänsklig, inte odödlig.

Jag vet att det inte finns någon människa som är odödlig, det lärde jag mig som liten och det är klart att jag sedan dess alltid har varit medveten om detta. Min älskade farmor pratade ofta om döden när jag var yngre, absolut inte för att göra mig upprörd eller rädd; hon ville bara vara realistisk. Hon berättade om vikten att planera hennes begravning (och farfars) i förväg, för hur roligt vore det ifall de dog och ingen visste hur de skulle göra då? Jag var nog nio år när detta hände och jag förstod inte riktigt, jag förstod inte varför farmor talade om döden och jag var nog lite småskraj när jag kom hem och berättade om detta för min pappa och mamma. Men kanske var det bra att vara föreberedd på det?

Precis innan jag fyllde 12 år och precis efter millenieskiftet dog min farfar och det var en hemsk upplevelse, jag kommer ihåg att pappa – någon dag innan farfar gick bort – berättade att läkarna inte kunde göra något, för att det bara skulle reslutera i samma resultat då min farfar var för svag för att opereras. Jag kommer ihåg känslan av hjälplöshet varvat med ilska, varför var läkarna så dumma? Jag kommer ihåg att pappa grät, något som på den tiden inte var vanligt, jag var rädd. Men visst, min farfar skulle fylla 84 det året, så han hade ju i alla fall fått leva ett långt liv med sin fru, sina tre söner och flertalet barnbarn.

Men ändå, även om jag har upplevt min farfars död så känns det som att jag ibland kan glömma bort saker som döden. När min farmor fick en hjärtattack tidigare i år så blev jag helt panikslagen; att min farmor har pratat om döden och sagt saker som att ”snart dör jag”, det är jag van vid. Jag är van vid att hon alltid har haft problem med sitt hjärta och kanske inte varit sådär superaktiv, men när hjärtattacken inträffade var det som att ett ljus gick upp för mig – hon kommer faktiskt att dö någon gång. Hon är 91 år idag och är fortfarande helt klar i huvudet; hon använder ju till och med en iPad! Så det känns som en sådan främmande tanke att hon faktiskt kommer att försvinna en dag.

Men vad som känns ännu mer främmande är att mina föräldrar kommer att gå bort. Jag känner mig absolut inte vuxen, inte för fem öre och jag behöver mina föräldrar i många år till! Så jag blev väldigt orolig för min pappa när han åkte in på akuten i förrigår, han hade väldigt högt blodtryck (och han har alltid lågt) och det var lite andra symptom också; det var läbbigt. Ändå så vet jag att  han fyller 68 i juni och han är inte direkt en ungdom, men jag glömmer verkligen bort att han är så gammal. Han är i så bra fysisk form (pinsamt nog har han nog bättre kondition än mig! – men jag jobbar på det) och han jobbar på och är så himla aktiv på alla håll och kanter. Han är inte odödlig även om det känns så ibland…
Det visade sig att det inte var några större fel på honom, det var antagligen ”bara” stressrelaterat, så visst kunde jag andas ut lite; men dagen efter var han på jobbet i alla fall eftersom han åker till Italien med min mamma imorgon och hade saker att fixa på jobbet innan han åkte.

Men han har lovat mig att han ska börja ta det lugnare och jag hoppas verkligen att han gör det! Som tur är så får han lite ledighet med min mamma i Italien innan han sedan ska på en konferens.
På ett sätt vill jag heller inte klaga, jag är superglad att min pappa älskar sitt jobb på det sätt han gör och att han kan och vill vara så aktiv; jag är superstolt över honom, men jag hoppas bara att han håller sig kvar här många år till!
Hur har er dag varit?
Jag hade fått små varningar från vänner jag känner i Göteborg, att det snöade där igår, men ändå trodde jag att Stockholm kanske skulle få slippa snön…men icke då! Hoppas att det snabbt smälter! Jag vill verkligen ha vår nu!

Om rhulth

En adopterad 28-åring med en masterexamen i socialantropologi, frilansreporter, samt en skriv- och läsfantast. Frilansar för Adoptionscentrum. Bor utanför Stockholm och kontaktas enklast via rinki.hulth@gmail.com
Det här inlägget postades i Privat och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Mänsklig, inte odödlig.

  1. mia skriver:

    Här är det ingen snö som tur är, men just idag har det varit enormt kallt och regnat och blåsit..

    sv: Passet var sjukt jobbigt! Jag ville ge upp flera gånger och tänkte jämt ”är det inte över än?!” haha. Men det var kul att verkligen pusha sig själv till max. Jag tränar på Lok & motion🙂

    Vad synd att ditt ställe inte har det passet! Det var rätt jobbigt och mina ben var helt döda efter det passet, men skönt är det.🙂 Man känner att man blir mer och mer uthållig.

    Jag är inte heller säker i mig själv, men i vissa situationer och liknande har det blivit så mycket bättre. Jag är tex mycket bättre på att vara social och ta för mig, inte bara sitta tyst i ett hörn. Vilket jag är tacksam för🙂

    Tack så mycket! Jag har mina vänner att ventilera med, men egentligen hjälper det inte så mycket eftersom jag inte är redo för det dem säger. jag vet att dem säger sanningen och att dem säkert har rätt, men jag vill inte höra det. Hoppas du mår bra! Kram

  2. Sandra skriver:

    Ibland blir det väldigt påtagligt att vem som helst kan dö vilken sekund som helst, för även om man VET om att döden är en del av livet är det ingenting jag går runt och funderar över. Men sen sker någonting och man blir så medveten, hur skört livet är och hur man verkligen ska ta vara på de man älskar. Berätta för folk hur man känner och inte fega.. leva livet till fullo. Det är ju trots allt inte bara de äldre som kan försvinna…

    Svar: Tack! Ja det tycker jag, jag ville slå ett slag för Luis café. Det ligger liksom inte inne i centrum riktigt, utan fem minuter från själva torget kanske.. som tur var bor mitt ex i lägenheten bredvid, så ja.. du kan ju gissa om jag varit där mycket🙂

    Det tror jag hade varit en idé, det behövs mer inspirerande människor som belyser saker och ting här i världen! Och jag tror du passat utmärkt för det, du har ett sätt att uttrycka dig på som jag tycker är intressant. Så om du känner dig manad tycker jag du ska ge det en chans.

    Ja, jag gillar kort hår. Det är superfint. Men det är inte riktigt jag till 100%. Så jag återgår alltid till det långa igen. Nej jag vet precis vad du menar. När mitt hår hamnar i det stadiet, det var alltid då jag klippte av det igen.. för jag hade det kort under en lång period. För när det blir sådär halvlångt är det lätt att man ger upp för det går inte att göra NÅGONTING med det.

    Tack🙂 Jag är säker på att allting kommer att lösa sig, jag känner mig inte orolig det är bara så mycket som snurrar i huvudet på en gång.

    Puss o kram

  3. Lisa skriver:

    Man kommer alltid att ha någon att se upp till oavsett hur gammal man är, och det är inget som gör dig mindre vuxen.

    Man kan aldrig riktigt beskriva känslan av hur det är att förlora en förälder, men mitt bästa råd är att försöka skapa så många fina minnen som möjligt, och att ta vara på de fina minnen du redan har. När man förlorat någon man älskar ska man kunna tänka tillbaka på den tid man hade tillsammans med ett leende på läpparna. Det må ta ett tag, men det är bättre att minnas dem som glada och livliga än sjuka. Det är sådant som gör det lite lättare…

    Puss&Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s