Sportlov, skolresor och idrottsklasser


Det är jätteviktigt för barn att hålla sig igång och att hålla sig aktiva, det vet vi ju och ständigt utfärdas varningar till föräldrar om att fetma och övervikt är ett problem. Senast idag läste jag en artikel om ämnet här och det är absolut viktigt att ta till sig. Därmed borde ju sportlovet vara bra, det är ju då man åker skidor, eller aktiverar sig på annat sätt. 

Daniel Pernikliski skriver om ämnet och jag känner hur jag – medan jag läser hans text – att jag sitter och nickar och känner igen, allt i princip. Jag var sex år har jag för mig när jag stod på ett par slalomskidor första gången, det var roligt och jag fick en privatinstruktör (vi hade bokat så sent, att det var det enda alternativet kvar) som visade mig hur man skulle bromsa med skidorna på fötterna ”tänk dig att skidspetsarna ska pussas”, fick jag höra och jag lärde mig sakta men säkert. Detta var i Lofsdalen och runt 1994 och efter detta blev det en självklarhet att vi åkte skidor under sportlovsveckan. Det blev Lofsdalen sedan Åre och de senare åren – runt högstadiet – hamnade vi i Sälen. Det var hur roligt som helst, man fick lite färg och fick ha det superroligt i backarna och gud så aktiva vi var! Jag och min bror var ju rena rama poster childs för aktiva barn ute i det fria.

Men det är först idag som jag riktigt inser – vilket jag kan tacka Daniel för – att alla inte hade den lyxen, för ja det handlar faktiskt om lyx. Jag såg på det hela ur ett barns naiva ögon, för om man inte åkte skidor så tänkte jag aldrig på att det kanske berodde på att familjen i sin tur inte hade råd, utan jag tänkte mer att ”jaha, de gillar nog inte skidor”, den tanken följdes av ”men de åker säkert någon annanstans” eller ”tråkigt för dem då”. Det kan ju tyckas fräckt och jag ska inte alls förneka att jag har haft en väldigt bra uppväxt, men jag tänkte verkligen inte i de banorna. Men faktum är ju att det är ingen självklarhet att resa och åka skidor under sportlovet, det är en lyx och det finns säkert flertal barn som innerligt önskar att de också fick komma tillbaka från en skidresa, istället för att säga att de kanske mest har suttit hemma hela lovet och kanske inte gjort något alls.

Detta fick mig även att tänka på skolresor, när jag var liten och gick i låg- och mellanstadiet så kommer jag ihåg att vi hade loppmarknad och annat för att samla in pengar till klassresor. Men jag tror aldrig att vi kom iväg på någon större resa, oavsett så försökte vi i alla fall att skramla ihop pengar tillsammans. Men ju äldre jag blev, desto mindre försökte vi allihop tillsammans. Istället så var det så att inför skidresor som man kunde åka på med klassen så fick var och en betala för sig själv, vilket alltså innebär att om ett barn inte kunde få ihop dessa pengar; så kunde denne inte följa med resten av klassen. Självklart försvarade skolan att det fanns ju andra aktiviteter man kunde göra, som inte kostade så mycket (kanske fanns det något som var gratis), men hur kul var det för de barnen?
Detta tänkte jag lite på under högstadiet och gymnasiet, det irriterade mig att de rika familjerna fick en förtur, eller vad man ska kalla det. Varför kunde inte alla istället hjälpas åt, barn som går i skolan borde ju få samma rättigheter, tycker ni inte?

Samma sak gäller inriktningar på högstadiet, såsom idrottsklasser. Jag hade ett par klasskompisar, som i sexan sökte in till idrottsklass. Jag har inget emot inriktningen i sig, det är bra att uppmuntra barn till idrott och hälsa; däremot gillar jag inte att de rika egentligen få företräde här också. Inte på det sättet att de kan köpa sig in på inriktningen, men en vän till mig berättade att de varje år skulle få göra en upplevelse med skolan – har för mig att nian innebar fallskärmshoppning (de andra två upplevelserna, en i sjuan och en i åttan, kommer jag inte ihåg) och det lät ju spännande för de som vågade något sådant. Kruxet var däremot att alla fick betala för sig själva, vilket innebar att endast de som hade pengar fick vara med. Jag är jätteglad att vi – här i Sverige – har gratis skolgång, men jag önskar att skolan fick ske på lika villkor!

Men vi lever i ett samhälle där det finns klyftor – även om de inte är så framträdande som i andra länder – så finns de där.  Men visst kan det vara svårt att skaka på huvudet och säga åt sin son eller dotter ”att nej, det blir ingen skidresa för familjen” (eller vad det nu kan handla om) när vissa av deras vänner får så otroligt mycket mer, som en egen laptop – utan att det är en födelsedag eller något annat.

Jag tackar mina föräldrar innerligt för den turen jag har fått, men inser nu att alla inte har fått den. Vidare hoppas jag att skolorna kan satsa på aktiviteter som alla kan vara med på.

Om rhulth

En adopterad 28-åring med en masterexamen i socialantropologi, frilansreporter, samt en skriv- och läsfantast. Frilansar för Adoptionscentrum. Bor utanför Stockholm och kontaktas enklast via rinki.hulth@gmail.com
Det här inlägget postades i Åsikter, Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s