Afraid, Scared & Shocked


Life always ends.

Det är klart jag alltid har vetat att livet tar slut, någon gång. För alla. Universellt.
Ändå blev det som en chock att min farmor fick sin hjärtattack (om än en mildare), hon är ändå 91 och man vet att livet kommer att ta slut någon gång. Min farmor och jag har alltid haft en bra relation, men den har blivit ännu bättre under de senaste tre åren. När jag flyttade hemifrån första gången, med mitt ex, så bosatte vi oss rätt så nära henne; så det blev naturligt att åka dit och hjälpa henne med saker. Det var otroligt mysigt och jag saknar det lite idag, fast sedan i höstas så har ju min otroligt häftiga farmor haft en iPad, så vi har kunnat mejla i alla fall.

Men inte nog med det, hon har alltid varit på min sida när det har varit jobbigt hemma eller med något annat, hon är alltid otroligt bra att prata med! Bara tanken på att hon kommer att försvinna någon dag och kanske snart, det gör ont och det är riktigt läskigt. Hur går man vidare då? Jag vet att jag tog mig igenom min farfars död, men det har varit jobbigt och dessutom stod vi inte varandra lika nära (tyvärr). Sedan var jag mycket yngre och han var inte dålig så länge, han dog rätt så snabbt när han väl blev dålig. Men farmor har varit dålig fram och tillbaka de senaste åren, så kanske borde man vara ”van” nu, men det går inte! Jag blir lika orolig varje gång och ännu mer denna gång, eftersom hon aldrig tidigare haft en hjärtattack och det känns ju så verkligt, så äkta…något man verkligen Vet att folk dör av!

De senaste nätterna har jag sovit otroligt dåligt och bara förväntat mig att mobiltelefonen ska ringa och att min pappa ska berätta att hon har dött. Men hon mår mycket bättre idag, med tanke på omständigheterna och hon får åka hem imorgon, så kanske kan man andas ut för denna gång?
Vågar man det? Ibland önskar jag att livet kunde vara för evigt…

Jag hade också en arbetsintervju igår, det kändes bra så jag hoppas att det kommer att fungera! Däremot kommer att arbetstiderna att vara riktigt tuffa för mig, eftersom jag måste pendla en bra bit, men det är erfarenhet, pengar och ger mig chansen att få vara social; träffa andra människor är verkligen något som jag saknar!

Om rhulth

En adopterad 28-åring med en masterexamen i socialantropologi, frilansreporter, samt en skriv- och läsfantast. Frilansar för Adoptionscentrum. Bor utanför Stockholm och kontaktas enklast via rinki.hulth@gmail.com
Det här inlägget postades i Privat och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Afraid, Scared & Shocked

  1. Jasmine skriver:

    Skönt att det känns bra efter arbetsintervjun! Jag hoppas verkligen att du får jobbet, det skulle ju vara så roligt för dig.🙂❤

    (Svar:) Att din farmor är hemma igen måste kännas skönt för samtliga. Vilken tur hon hade.

    Självklart förstår jag att du blev nyfiken! Jag ska se om jag kan ta mod till mig och lägga upp en äldre bild på mig. Jag är bara glad att du som en av mina mest aktiva läsare kommer med önskemål.🙂

    Att cupcakesen är slut tycker jag att du ska ta som ett gott tecken, de smakade säkert ljuvligt.

    Mina ord till dig är ärliga, det hoppas jag att du förstår. Du är verkligen speciell för mig.❤

    Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s