Dag 17 – Mitt favoritminne

Det är svårt att komma på något att skriva, jag har redan skrivit om min lillebror; och när vi hämtade honom i Thailand är definitivt ett av mina favoritminnen. Men eftersom jag redan har nämnt det får tänker jag skriva om studenten.
 

Jag, 2006

Min klass på gymnasiet var helt underbar, för första gången under skolgången kändes det som att jag hittat rätt, kan också ha att göra med att jag växte upp lite; vågade lita lite på mig själv. I och med att jag gick natur så var det klart att det fanns en del nördar i klassen, men min klass hade något som vanliga naturinriktningar inte har (tror jag): ännu mer nördighet! Jag gick nämligen en inriktning med astronomi, något som ledde till att alla var ännu mer inriktade på just natur och allting vad det innebär. Det var jättekul att känna att man var som hemma i klassen, visserligen började jag känna mig hemma först i andra ringa; men det kan jag inte skylla på någon annan än mig själv.

Under de tre åren på gymnasiet utvecklades jag otroligt mycket, jag vågade tro mer på mig själv, jag fick riktigt nära vänner och mot slutet mådde jag bättre än vad jag gjort på länge. Jag har mina älskade klasskamrater från 2003-2006 att tacka, ni var helt underbara!

Men även om de tre åren var underbara så måste jag erkänna att sista dagen på gymnasiet var magiskt, det var då det riktigt slog mig att vi skulle skiljas åt och det var stort samtidigt som det var ledsamt. Jag och mina vänner grät om vartannat och det var en sådan sammanhållning; bättre än någonsin. Vi skrev i varandras mössor och i och med att vi inte fick ha champagne-frukost på skolgården så skedde det hela hemma i T’s trädgård och det var supermysigt. Vi gick ut den 2:a juni 2006 och hela veckan innan hade det stört regnat och vi var så oroliga för att vår dag skulle bli så också, men det var strålande sol och helt underbart. Lite ironiskt var det ju att man under själva studentdagen började knyta an till massvis med andra på skolan som man aldrig tidigare hade pratat med, men det var härligt, det hör väl till när alla är lite sentimentala?

Men det jag älskade, nästan ännu mer, förutom allt det härliga på skolan med klasskamraterna och själva utspringet! Så var det känslan när jag var hemma på min egen studentskiva med släktingar, grannar och vänner. Jag har hela tiden känt mig som liten i släktsammanhang och även bland vissa vänner till familjen; men nu! Det var skönt att få en annan typ av respekt och uppmärksamhet. Som att det hela – alla konversationer – skedde på en helt annan nivå. Som att de såg mig som en ny person, med nya ögon. Jag var inte så liten längre, det kändes mer jämnställt. Det kändes jätteskönt!

Om rhulth

En adopterad 28-åring med en masterexamen i socialantropologi, frilansreporter, samt en skriv- och läsfantast. Frilansar för Adoptionscentrum. Bor utanför Stockholm och kontaktas enklast via rinki.hulth@gmail.com
Det här inlägget postades i 30 dagar. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Dag 17 – Mitt favoritminne

  1. Eleonore skriver:

    ÅH första bilden jag ser på dig, du är jättesöt ju!😀 Studenten var verkligen en känslosam dag. Skönt att sluta skolan men samtidigt var det väldigt sorgligt att lämna det kapitlet i livet bakom sig!

    Ja precis, det är minst lika underbart att bara göra något tillsammas som att ta en långpromenad i snöyran och pussas under ett träd, baka något gott eller äta någon god mat framför en film i soffan! Bara man tar tillvara på de små ögonblicken😀

    Ja jag kan tänka mig att det är lite knepigt att få njuta av choklad då. Tänkte lägga upp ett recept senare på laktosfri chokadkaka, får se vad det blir för någon🙂
    Det är otroligt att man inte satsar mer på att göra mer laktosfritt idag när det är så många som inte tål det🙂 Jag och en vän pratar ju om att starta café, hon är laktosintolerans så är viktigt för oss att det ska finnas alternativ🙂

    Hoppas du får en fin dag
    kramar

  2. Paparazzibecka skriver:

    Sv: ja, fast jag syftade mer på att vännerna är borta i minst en månad och upp till ca ett år. Där snackar vi dryg stad jag bor i.
    Jag brukar alltid vara brunast eller näst brunast i klassen, hah.

  3. Lisa skriver:

    Studenten är också ett av mina bästa minnen samtidigt som det tillhör ett av de sorgligaste. Jag, liksom du, kunde hitta mig själv i gymnasiet. Det var även först då jag kunde känna någon slags tillhörighet i klassen. Studenten blev ett underbart avslut på tre underbara år med underbara personer, men jag ska inte förneka att jag grät senare den dagen p.g.a. saknad. Jag passar även på att erkänna att jag grät för några veckor sedan.

    sv. Jag har visserligen vänner som stöttar mig lika mycket som du gör, men samtidigt känner jag att det största stöden ska finnas inom familjen. Än så länge är det bara min syrra som gör det. Jag har inte berättat om min dröm för brorsan — det jag har sagt är att jag gärna vill skriva, vilket är sant till viss del, och det stöttar han mig med.
    Jag hoppas på samma sak för din skull. Du, om någon, förtjänar att få en bok publicerad, och när den dagen kommer ska jag se till att bli den första som köper den och jag ska även se till att mina vänner gör detsamma. Det är på tiden att några av dem läser någonting bra, och som jag har sagt tidigare har jag inga som helst tvivel om att din bok kommer att bli suverän!

    Jag mår bara bra; jag är lite trött och seg bara, men det är lätt hänt när det blir mörkt så tidigt som det faktiskt blir.
    Hur är det med dig, vännen?

    Puss&Kram!

  4. Jasmine skriver:

    Fin bild. Du skriver så levande.

    Svar: Tack snälla för din kommentar angående mitt utdrag.❤

    Militärgrönt kan nog vara snyggt även om man är blond. Som du säger; färgen passar nog alla.😉

    Jag bloggar nog också av den anledningen; att jag vill få respons på det jag skriver. Och om du bara visste vad alla fina kommentarer ger mig! Både lärdom och självförtroende. Jag hade nog aldrig vågat drömma om att jag en dag ska publicera en roman, om jag inte hade fått så mycket fina ord om mitt skrivande, som jag faktiskt har fått.

    Det jag menade var att jag inte kan gå in i en butik och där bestämma mig för en julklapp. Jag måste ha en tanke bakom det jag köper, annars känns det som att kasta pengarna i sjön. Förstår du?🙂

    Kram❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s